Allt förändras – inget förändras

Jag är inne på den tredje nu. Den tredje delen i Per Anders Fogelströms Stadsserie. Jag kunde inte lugna mig till jag kom hem utan laddade ner del två som e-bok. Första boken jag har läst som e-bok faktiskt. Det gick ju väldigt bra, nyttig upptäckt att man kan läsa e-böcker.

Hur som helst. Jag är helt inne i böckerna just nu. Igår träffade jag en kompis på Söder, vi åt mat och drack bubbel och nästan det enda jag pratade om var människorna som för länge sedan bodde just där vi satt och åt crêpes. Eventuellt tycker min kompis att jag är en aning fixerad.

Att läsa om människorna som har byggt upp vårt Stockholm är fascinerande. Att läsa hur de slet, hur de levde, vilka liv och öden som funnits.  Utöver att det är oerhört intressant att läsa om hur Stockholm förändrades, hur arbetsvillkoren till slut blev bättre och vilka yrken som har funnits är det en ögonöppnare att tänka på hur f-n de hade det. Jag bakade just en kladdkaka. Kakaon råkade få fart och pudrade ner halva mig och halva köket. I vanliga fall hade jag stönat och stånkat över allt jag behövde städa och tvätta men istället tänkte jag på Tvätt-Malin och hennes dotter Lotten och hur de hade fått slita för att få bort det där. (De hade inte ens haft råd med en sådan lyx som kakao men ändå).

En sak som slår mig när jag läser är hur utlämnade de var. Det fanns inga skyddsnät. BVC, MVC, dagis – sådant vi tar för givet idag var obefintligt. Doktor var liksom inte att tänka på så man dog när man var 32. Alla skulle ha betalt, för allt. Kollegor som räddar sotarpojkens liv ska ha betalt för att de var tvungna att ödsla tid på att dra upp honom ur ett schakt. En hyresvärd hyr ut samma madrass till två olika personer eftersom de jobbar skift och det är ju onödigt att sängen står tom. Och så vidare.

Jag tänker när jag läser, att det är tur att det är mycket bättre nu. Att vi inte har det sådär längre. Men att vissa saker ändå består. Jag fylls av värme i hjärtat när jag läser om hur Henning och Tummen hjälps åt att hitta bostad och arbeten åt varandra. Och sedan hjälps deras familjer åt med barn och husbestyr. Minns hur mina föräldrar bodde grannar med ett ungt par som också just fått barn. De blev vänner, barnen blev vänner och jag tänker på hur de hjälptes åt när vi var små. För att ingen människa är en ö, för att vi alltid behöver andra. Kompisen jag var ute med igår är den vännen, som jag har känt sedan jag var bebis. Band binds, människor hålls ihop. Hjälps åt, med olika saker under livets gång.

När jag kom hem från Spanien i onsdags upptäckte jag att vi hade fått en rumänsk tiggare utanför vår Ica i förorten. Jag gav en peng. Igår skulle jag handla, hade med mig ett av mina barn. Hon ville ge en peng. Det var ungefär 300 grader varmt i solen så inne på Ica köpte jag en Loka och gav till honom när jag kom ut. Barnet ville ge mer och jag hade pantflaskor i bilen. Han fick en påse. Jag satte mig i min jädra fyrhjulsdrivna minisuv och åkte hem till mitt stora vackra hus och mådde dåligt. Han sitter i solen och tigger, långt från sitt hem, långt från eventuella barn och allt jag ger honom är några förbannade pantflaskor, en peng och lite jävla vatten.

Idag var jag tvungen att handla igen. Han satt på samma ställe. Jag gav honom de mynt jag hade. Inne på Ica köpte jag en nybakad, ljummen baguette åt honom. Och dricka. Och funderade på hur mycket mer jag skulle köpa för att jag inte skulle tycka lika illa om mig själv som igår. För jag vet ju att det inte hjälper. Det hjälper kanske den personen en liten stund. Men jag kan inte göra så mycket mer och jag avskyr att inte kunna lösa. Att inte kunna hjälpa. Att se det som egentligen inte skulle behöva finnas.

Inget förändras. Mitt i det välordnade livet, runt om i hela världen,  finns fullt med folk som har det som Henning. Som har det värre än Henning. För när Henning gick och hungrade på gatorna, när Lotten försökte hålla huset rent från löss och Henning bar vatten hur långt som helst för att de skulle kunna tvätta fötterna så hade de flesta omkring dem det likadant. Det var så det var. De behövde inte sitta i en välmående villaförort och se på de stora dyra bilarna lastas fulla med onödig sommarmat och sakna sitt land. Och få en liten baguette som att det skulle hjälpa något alls.

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Läsande

2 responses to “Allt förändras – inget förändras

  1. Pingback: I Fogelströms fotspår … | Pernilla Alm

  2. Det är tur att du inte jobbar inne i stan för då skulle du vara ruinerad… nä, men allvarligt talat, på min väg till jobbet varje dag möter jag, bara på vägen från t-banestationen upp till kontoret som tar några minuter, tre-fyra tiggare. Varje dag. I varje riktning. Några till på lunchen. För att inte tala om alla i t-banan. En kollega till mig gav en person rikskuponger. Han blev inte glad… Jag vet att det är hemska tragedier i många fall och ingen skulle väl sitta där och tigga om de inte behövde. Men ändå, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag ger sällan något. Mycket sällan. Känner mig som en skit ibland och blir bara irriterad på dem ibland. Svårt det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s