Nothing lasts forever

Häromdagen var det dags för kickoff med jobbet och jag skulle hämta en kollega på väg dit.  Kollegan bor i mina barndomshoods.  Jag svängde av motorvägen och kom till gatan där jag alltid tittar snett åt vänster för att se min gamla lågstadieskola.

Den dit jag nästan alltid kom för sent. Jag hittade så mycket spännande på vägen som jag behövde titta på, dessutom skickades jag inte i väg i tid.  Och varje gång jag kom fram och de andra hade gått in blev jag lika förvånad. På väg hem från skolan tog det också tid, jag stannade alltid och slängde min gula väska på marken. Drog den mot asfalten och hoppade på den. Jag ville ha en Fjällräven, som alla andra, och planen var att låtsas att den gula bara hade gått sönder.

Min lågstadieskola hade dörrskylt på toa, ledigt/upptaget, istället för lås. Där inne stod jag en gång och skrev ”Tony” med bläck på mina jeans. Sedan försökte jag frenetiskt få bort det för jag ville inte att varken Tony eller någon annan skulle veta att jag var kär i honom. (Vet ni att man kan byta ut Tommy tycker om mig till Tony tycker om mig utan att det hörs skillnad?)

I min lågstadieskola skrev jag mina första böcker. Jag skrev hur många som helst, tror att jag var den som producerade flest i hela klassen. En del är riktiga guldkorn, andra … Ja, de var till för att öva upp mig inför guldkornen.

På skolgården fanns en klätterställning där vi hängde i knäveck. Det var långt till marken. När jag var runt 20 kom det sig att jag skulle till en kompis som bodde nära min lågstadieskola och när jag gick förbi skolan var jag tvungen att stanna till och titta extra noga. Jag kunde inte förstå varför de hade bytt ut klätterställningen till en sådan liten ställning. Tills jag förstod…

Min lågstadieskola var viktig för mig. Det var ordning, reda, rutiner och jag fick lära mig massor. Jag älskade att gå där och frågade pappa varför skolan var stängd på helgerna.

Och så åkte jag där i måndags, och kastade en blick som jag brukar. Bara för att se en tom asfaltsplan. Om jag inte hade varit sen till min kollega hade jag stannat, gått och satt mig på den tomma planen en stund. Min skola är borta. Min klätterställning, min fotbollsplan – allt är jämnat med marken. Det var en barackskola, säkert menat som en mycket mer temporär lösning än vad det blev men ändå. Nu är hon borta. Om jag inte hade varit sen till min kollega hade jag stannat, gått och satt mig på den tomma planen en stund. Reflekterat och tänkt tillbaka.

Brandsprutan – tack för allt. Du gjorde ett bra jobb med mig och många, många andra.

(Ja, jag fick en Fjällräven till slut. Och Tony – honom var alla kär i så jag behövde inte vara sådär hemlighetsfull så länge).

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Nothing lasts forever

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s