Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Jag gjorde ett test på Facebook idag. Vilket yrke jag borde ha. Jag fick ”writer”. Kanske var det för att jag valde ”tell a story with words” som favoritsyssla – vad vet jag? En av frågorna var ”Be honest, you tend to live (or dwell) more … in the future/ in the past / in the present?” Och jag funderade. Jag lever väldigt mycket i framtiden. Gör planer, tänker och funderar på hur det kanske eventuellt blir. Längtar. Till i morgon. Till om en timme. Till nästa sommar. Men jag lever också väldigt mycket i det som varit. Minns och ler. Men också: ältar. Funderar på vad som gick fel. Hur saker var. Tänker på vad jag borde ha sagt. Vad jag borde ha gjort. Vad jag inte borde ha gjort. Men de senaste åren har jag också försökt leva mer i nuet. Det är svårt. Jädrigt svårt. Jag lyckas dock rätt ofta och varje gång känner jag mig lika stolt. Jag har lurat mig själv!

När jag var sex år separerade mina föräldrar. Min mamma bodde i Halmstad, jag med pappa i Stockholm. Aldrig var jag på rätt ställe. Alltid var det hej då. Det har satt sina spår i både stort och smått. Jag har till exempel svårt att inte vara den som sist svarar på ett mail eller ett sms. Folk tror att jag måste ha sista ordet men det är inte alls det. Det är min separationsångest. Plus att jag inte vill att någon ska tro att jag skiter i dem. Det har till följd att jag är asjobbig att messa med. (Jag är hon som skriver sms-uppsatser (writer) och aldrig slutar).  

Jag har beställt en ny bil. Den är jättefin och jag längtar. Min man har gjort en annons på min nuvarande och säger ”ska jag sätta in den?” Direkt får jag ett hugg i magen. Grimaserar och säger ”nej, inte än”. Ett tag till är hon min. Ännu ett tag följs vi åt. Ännu ett tag skjuter jag upp avskedet. 

Jag vägrar se när det är över. Jag vägrar släppa. Kan inte. Vill inte. Har inte lust. Det har en positiv följd – jag är sjukt lojal. Jag är dig lojal in i kaklet. Tills du har visat åtskilliga gånger att du inte är värd min lojalitet. Även då fortsätter jag lite till. För jag är plain dum i huvudet.

Men ibland inser även jag. Allt kommer ikapp. Som ett slag i ansiktet. Det finns stunder där jag har märkt det tidigt. Vetat, men tryckt undan. Ibland har det bara kommit krypande, utan att jag har märkt det förrän allt redan var för sent. Men en sak är säker. Slutet kommer alltid. Det oundvikliga. Den stängda dörren. Den bortvända blicken. När alla vännerna gått hem.

 

 

 

Men egentligen vet jag. Varje stängd dörr betyder att en ny öppnas. Varje slut betyder en ny början. Och jag är en writer. Vi gillar börjor. Och slut. Men det där som händer i mitten – det är det som är livet. Där borde vi befinna oss mer.

 

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

  1. Vilken tur att vi inte ”känner” varandra, då hade sms-konversationerna aldrig tagit slut. Jag är exakt likadan där! (Så fort studiemedlet kommer efter terminsstart ska jag Äntligen klicka hem din bok och läsa om läxor, det känns som en bra uppladdning inför slutpraktiken om ungefär en månad!)

  2. Nog är du författare alltid. Shit va vackert.

    /Anna

  3. Fint skrivet Pernilla. Vi ses ikväll!
    Kram

  4. Men jag tyade mig och skrev inte ”kram” sist. 😉 Jag har lärt mig med åren, tror jag. Brukade vara den som skulle vara sist, och först, på alltalltallt. Ganska skönt ändå att inte vara först, eller sist. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s