Jag är rädd

Jag är rädd för hur vi har misslyckats. Jag är rädd för hur vi har skapat ett samhälle där vi sitter i våra medelsvenssonvillor och på riktigt tror att tiggare är organiserade storbedragare som drar in storkovan. Jag är rädd för hur smygrasismen pyser och normaliseras. Jag är rädd för alla ”Jag är inte rasist men …”

Jag är rädd för att min färgstarka, kloka och smarta  kompis från Brasilien blir rasistiskt påhoppad på bussen på väg till jobbet en vanlig fredagsmorgon bara för att hon ställer relevanta frågor på ett föräldramöte.

Jag är rädd för allt hat som finns omkring oss. Vad är det som har fått folk att hata så? Var har det gått fel? För uppenbarligen måste det ju ha gått fel någonstans.

Den 4 september 1957 försökte Elizabeth Eckford ta sig till sin nya skola i Little Rock i Arkansas.

Från A Mighty Girl på Facebook:

”Eckford was one of nine teenagers, known as the Little Rock Nine, who became the first African American students to attend the previously all-white Little Rock Central High School after the U.S. Supreme Court ruled school segregation unconstitutional in its famous Brown v. Board of Education decision.  
While the nine students had planned to enter the school together, the meeting place was changed the night before and Eckford, whose family did not have a telephone, did not learn about the change of plans. As a result, she attempted to enter the school alone through a mob of 400 angry segregationists and a blockage by the Arkansas National Guard, which the pro-segregationist governor, Orval Faubus, had ordered to block the students in violation of the Supreme Court decision. 
Due to the line of soldiers blockading the school and threats from the crowd, Eckford was forced to flee to a bus stop. As she sat at the bus stop crying, New York Times reporter Benjamin Fine consoled the scared girl, telling her ”don’t let them see you cry.” Civil rights activist Grace Lorch, who had learned that Eckford had arrived separately from the other students, then arrived to escort her home.”

 

10646709_730743913628591_6519720987548149367_n

 

1957. 1967. 1977. 1987. 1997. 2007. 2014. Jag kan inte låta bli att tänka: Är vi verkligen lika okunniga och enkelspåriga som då? Vad är det med mänskligheten – är det bara tekniken som tar steg framåt, är våra sinnen kvar på någon slags grottnivå där allt utifrån var ett hot? Varför ser vi inte tillgången och styrkan i att alla inte är likadana?

Jag är rädd för att så många sympatiserar med SD. Jag är rädd för att jag tror inte att de har fattat vad det egentligen betyder. Jag är rädd för att det saknas så mycket kärlek. Var gick det fel? I skolan? Hemma? Vad fick er att sluta er, stänga av och stänga in? Vem är ansvarig? Vem kan vi skylla på?

Det är nio dagar kvar. Jag är rädd för att behöva vakna upp i ett kallare Sverige. Så jävla rädd.

Och för övrigt tycker jag att Gustav här säger allt så bra:

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s