Att skriva – det är känsliga saker

När jag skriver blir jag extremt störd om någon är i närheten och kan se det jag skriver. Det kvittar om det är ett jobbmail, ett sms, blogginlägg eller bok jag skriver på. Ingen får se. Det sjuka är att så fort jag är klar och postar t.ex. blogginlägget kan ju vem som helst se. Och döma. Och det går bra för mig, jag skriver ju oftast för publik. Så varför får de inte se när jag skriver? Vet inte. Jag bara klarar det inte. Kan inte skriva på t.ex. tåg för det finns alltid någon som sitter bredvid/bakom och det räcker med att jag vet att de sitter där, för att jag helt ska blockeras. Om någon kommer in i rummet där jag skriver måste jag slänga upp någon webbsida istället. Nåde om de får se mina formuleringar.

Jag var likadan när jag gick i skolan. Jag avskydde när lärarna gick runt och kollade vad man gjorde. Det här gör att jag sällan går och tokspanar på vad mina elever skriver. Jag vill ge dem utrymme och privacy. För att jag själv behöver det.

När man skriver visar man en hel del av sig själv. Vi som skriver är känsliga personer. Ofta skriver vi för att det är så förbannat jobbigt att prata om saker, det är bättre att få formulera sig i skrift.  Erase and rewind är så mycket lättare i skrift än i prat.

Ofta känner jag mig feg – för att jag inte vågar säga det jag tänker. Det jag formulerar i huvudet kommer inte ut i tal som jag har tänkt mig. För jag törs inte säga det jag egentligen tänker. Sedan går jag hem och skriver av mig, och postar som blogginlägg eller lägger in i en text som senare publiceras. Egentligen är det ju knasigt att jag känner mig feg, text försvinner aldrig. Till skillnad från babbelmänniskorna finns mina ord kvar. Jag måste alltid kunna stå för dem. Även när jag har dött kommer de att finnas där. Och bedömas. Av professionella. Av mina vänner, min familj och mina barn. (!) Jag måste alltid leva med att folk undrar om det där jag har skrivit ändå inte har hänt på riktigt. Jag vet att kollegor, elever och chefer läser en hel del. Elevers föräldrar. Allt det där måste jag ta hänsyn till. Eller bara skita i för vem orkar bry sig? Men jag måste ändå alltid kunna stå för det jag har skrivit, i många olika forum.

Ibland blir folks bedömningar och tankar om texter lite för mycket. Ibland finns det folk som absolut vet bättre, hur man borde ha skrivit. Hur man borde ha tänkt. Är inte det spännande? Att någon annan minsann vet hur det borde ha varit? Jag upphör aldrig att förvånas över det. Don’t get me wrong – jag älskar att bolla min text med någon som är professionell, en redaktör som har som jobb att förbättra. Jag lyssnar, funderar och tar till mig. Älskar den processen! Att skriva är så ensamt och när man får redaktionellt stöd är det fantastiskt. Men när det liksom är klart … och någon bara är ute efter att dissa…? Njae. Då blir jag typ fem år. ”Skriv en egen jävla bok om det är så lätt!”

Hur kom jag in på det här då? Jo, tack vare Simonas blogginlägg. Det finns folk till allt. Och på ett sätt är det väl tur. Världen blir lite mer omväxlande då.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Att skriva – det är känsliga saker

  1. Känner igen mig till 100%, jag är precis likadan. Det värsta jag vet förutom att någon eventuellt kan se det jag skriver, medans jag skriver, är när någon kommenterar något jag skrivit på bloggen och liksom vill prata om det. Det vill inte jag! Jag har skrivit för att slippa prata och jag är färdig med just det som jag nu skrev om.

  2. Jag tänker att andra får tycka precis vad de vill, men det får jag också!

  3. Elisabeth

    Samtidigt är det väl svårt för de som recenserar boken (även oprofessionella bokbloggare) att ge någon kritik alls på en bok utan att också komma med en kommentar om hur de hellre hade velat haft det? Utan den sortens kritik tror jag att recensionerna skulle bli för inställsamt fluffiga. Jag kom mest att tänka på det för att jag läser mycket bokbloggar… men å andra sidan skulle jag tycka det var helt fel om någon kom fram och SA samma saker.

  4. Jag vill ha min text för mig själv till dess att jag bestämmer att den är redo för andra. Jag anser att det är författarens beslut. Men när texten är ute, då får andra läsa och beröras. Och andra får tycka. Jag vill gärna veta hur texten upplevs. Men eftersom det knappast är aktuellt att skriva om texten, är det varken relevant eller intressant att höra vad som skulle kunna skrivas annorlunda.

  5. Hear hear, darling.
    Hear hear.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s