Vad går du på?

En kollega frågade mig idag vad jag går på. Anledningen var att jag var absolut sist kvar på vår personalfest som vi hade i helgen. Och när jag körde hem idag funderade jag på just det. Vad går jag på?

I höst har jag varit så trött. Så oerhört trött. Jag jobbade extremt mycket i våras. Jag jobbade 80 procent på jobbet och vet inte hur många procent med min bok. Ni vet, Läxfritt – för en likvärdig skola. Varenda ledig stund intervjuade jag. Eller renskrev intervjuer. Eller läste forskningsrapporter. Eller letade artiklar. Och skrev. Skrev. Skrev. Ja, ni fattar. Jag vet inte ens riktigt hur jag hann andas.

Sedan manuset gick i tryck i somras har jag andats ut. Ni har sett det i väldigt få inlägg i den här bloggen. Från att ha bloggat varje dag i ungefär sex år har jag gått till att blogga ungefär var tionde dag. Det skär i mitt blogghjärta men det är så livet har varit i höst. Trött.

Men i helgen var det fest och jag hade så trevligt. Jag har fantastiska kollegor och vi hade inte haft fest på länge. Jag är också med i festfixargruppen och hade städansvar så jag var tvungen att vara kvar. Det var dock inte ett dugg betungande, bara roligt.

Så vad går jag på då? Inte en enda knarksort. Har aldrig testat, och kommer aldrig göra det. Fattar inte grejen.

För fyra år sedan fick min svärmor en hjärnblödning. Det var nära att vi förlorade henne där och då. Jag insåg att från en dag till en annan kan livet verkligen vara borta. Puts väck och slut. Bara sådär.

För ett år sedan förlorade jag en viktig person. Jag vaknade i morse och mindes den dagen för ett år sedan. Dagen då jag hade massor av missade samtal när jag kom ut från ett möte. Namnen på missalistan avslöjade redan innan jag ringde tillbaka att något riktigt jävligt dåligt hade hänt. Jag satt i kopieringsrummet på jobbet och bara grät och grät. Jag minns dagen då jag fick ringa runt och ge det fruktansvärda beskedet till andra. Jag minns begravningen då jag inte fick näsdukarna att räcka trots att jag hade köpt ett storpack. I morse kom tårarna tillbaka.

I våras hände det igen. En som alltid funnits nära mig försvann. Plötsligt. Oväntat. Nyss levandes, skrattandes och i samförstånd med mig under ett gemensamt projekt. Och sedan bara borta. På min förbannade födelsedag. En konstigt twist av ödet. Han som alltid funnits på mina födelsedagar var plötsligt bara borta.

Vad jag går på?

Livet. Det är nu. Det är något som sker 02:40 på ett dansgolv där alla slåss om spotifylistan. Det är att trots övertrötthet gå och träffa väninnan på den lokala krogen, äta en förrätt och dricka ett par glas vin och sedan gå hem och kramas i soffan. Det är att stanna uppe en natt och skriva trots att klockan obarmhärtigt ringer 06:00. Det är att ibland äta bullar istället för middag. Att boka en resa utan att man egentligen har råd. Det är att ibland säga FUCK IT och bara göra det man känner för. Det har livet lärt mig den hårda vägen. Och jag är glad för det. Trots allt.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Vad går du på?

  1. Ros-Mari Edström

    Stor kram!

  2. Oj vad nära du är att nästa gång är det din tur. Men du är ung och full av naturlig energi. Men det finns en osynlig gräns då man inte längre har förmåga att fånga dagen. Men ekorrhjulet snurrar tomt i sin ensamhet och saktar in och det är dina käras tur att komma ihåg. Är jag en mörkrets man?. Nej, jag vet. Jag har besökt andra sidan men kravlat mig tillbaka. Hoppas att du kan lägga ett bra ord för mig för jag tänker stanna kvar på den här sidan. Strokepatient.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s