Ensamma själar all over the place

I går rördes jag av Hanna Hellquists krönika i DN  som är bland det ärligaste jag någonsin läst. Så oerhört naket och befriande.

Och ikväll dök den här mannen upp i min Facebookfeed. Från sidan Humans of New York. Den absolut bästa sidan på hela Facebook. För att den visar världen och människorna i den.

 

10422413_801502453257190_3448689452828244297_n

 

I live a very solitary life. My wife died fifteen years ago. All my friends are gone. I try to keep busy. I read, I walk, I watch television.”
“Do you remember the time in your life that you felt most afraid?”
“The first day I arrived in America. I had been a freedom fighter in Hungary. And one day my neighbor told me that I’d been reported and I needed to leave immediately– she was a communist police officer, but also my friend, so she told me to run. My wife did not want to leave her family behind, so she refused to come with me. When I arrived in this country, it was the first time that I’d ever been completely alone.”

Mitt hjärta brast nästan över den här mannen. Så fin. Så ensam.

Och förstås svämmade kommentarsfältet över med hälsningar till honom. Folk skrev att de gärna de ville träffa honom, göra honom sällskap över en fika. Några föreslog att de som bor i New York borde bjuda in honom till Thanksgiving. Och det var väldigt fina tankar, tyckte jag. Och så dök den här kommentaren upp:

Danielle FanninFor all those touched by his story and want to help, remember there are people in the same boat all around your own town. They had stories. They are alone. Want to give a hug or share a coffee… you really can! Let the feelings you have now turn into bold compassion that acts.”

Och exakt så ju! Se dig omkring. Någon som behöver dig, din tanke och ditt sällskap finns precis nära.

Annonser

1 kommentar

Filed under Tankar

One response to “Ensamma själar all over the place

  1. /nina

    Såg båda inläggen i helgen, följer också humans of NY. Så otroligt bra. För att inte tala om Hanna. Hon sätter fingret på det som så många upplever, inklusive jag själv ibland, de veckor som ongarna är hos sin pappa. Alla snusförnuftiga kommentarer om att ”egentid, det hade varit härligt det”, kändes bara taskiga.

    Sen är det ju givetvis så att alla har sitt, och jag kan absolut respektera att man behöver gå på toa själv om man har småbarn. Men den där ensamheten, den är på ett annat sätt. Den gräver sig in och passiviserar.

    Så ja, sträck ut händerna mot alla ensamma. De finns överallt. Ansträng dig lite. Gå på bio med den där kompisen som INTE har en sambo. Kom förbi och fika, fast du hellre vill stanna i sängen.

    Tack för att du också såg detta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s