Den 22 december

Det var en sådan där dag som verkade bli perfekt. Jag hade fått jullov dagen innan, nu var det dags för barnens avslutning. De kammades, trycktes på likadana (nya) klänningar och fotades. Säkert la jag ut dem på Facebook också, stolt över dessa härliga varelser som jag får ha hos mig i mitt liv.

Avslutningen innehöll allt den skulle, skönsång, tårögda föräldrar och present till fröken. Barnen och jag åkte till maken för att äta jullovslunch ihop, innan tjejerna och jag skulle julhandla. Jag hade bara ett ärende innan, maken tog med sig barnen till sitt kontor så att jag kunde fixa det jag var tvungen att fixa.

Jag nynnade till någon jullåt på radion och tänkte att det blir nog bra med jul ändå. Trots mitt fleråriga julhat tänkte jag det året, 2010, om inte omfamna julen så i alla fall gilla läget. All julmat var inhandlad, klapparna (utom just makens) var klara. Duk till bordet fixad. Jag hade till och med tänkt ut ett färgtema och hade köpt små bordspresenter till alla gäster. Jag skruvade upp radion och skrålade lite till medan jag körde mot stan, men avbröts av min telefon. Det var maken – som lät ovanligt allvarlig. Hans mamma, min svärmor, var på väg med ambulans till akuten.

Alltid när jag tänker på den 22 december 2010 så ser jag dagen som en film. Vår helt och hållet klyschigt fina förmiddag varvas med bilderna av vad som hände min svärmor när hon hemma hos sig förberedde sin sista arbetsdag.  Hon skulle bara jobba några sista timmar innan den sköna julledigheten var hennes. Men hon kom inte till jobbet den dagen och tack vare rådiga kollegor  fick filmen ändå ett lyckligt slut. Till slut. Det visste vi inte den 22 december när vi fick veta att hon var på väg med ambulans.

Maken kastade in barnen i sin bil, åkte och mötte upp mig. Vi sprang ut och bytte bilar. På väg hem ringde jag min sjuksköterskekompis som jobbat inom nästan allt inom sjukvården , och väldigt länge på akuten. Jag beskrev det lilla jag hade hört om vad svärmor hade och så frågade jag min kompis hur orolig jag skulle vara. Min kompis, som aldrig överdriver, aldrig oroas, alltid är cool, blev helt tyst. Då började det sjunka in hos mig att det faktiskt var allvar.

Julen blev märklig. Även svärmor hade förberett julen väl, alla julklappar var inslagna, sylten till ris á la maltan var kokad, skinkan var förberedd. Medan hon låg på intensiven och kämpade för sitt liv satt vi och åt julmaten hon hade gjort, och öppnade klapparna hon hade köpt. Vi varvade sill och köttbullar med tårar och väntan på samtal från ansvariga läkare. Det vakades över svärmor hela jul- och nyårshelgen. (Och mer därtill).

I morse sa min ena dotter att den 22 december är otursdagen. Jag sa till henne att det är det inte, det var bara en slump att det var den dagen. Men jag tänker precis likadant som hon. Varje år. Det är ett litet andetag in och inte ut förrän dagen är över. Vet, det handlar inte om datumet men det har liksom etsat sig fast. Idag gjorde vi nästan allt likadant som den  22 december 2010, julshopping för mig och barnen och lunch med pappsen stod på agendan. Jag märkte att jag hade den 22 december 2010 i bakhuvudet mest hela tiden. En del av mig ville undvika att göra samma saker idag som då men en annan del av mig bestämde att man måste reclaima saker ibland. Idag reclaimade vi den 22 december och det vågar jag skriva fast det är fyra timmar kvar av den här dagen.

Idag mår svärmor bättre än vi någonsin vågade hoppas den där vidriga tiden 2010/2011. Och att hon råkade ut för det hon gjorde lärde mig något väldigt viktigt. Något som Pigge Werkelin också vet: ”Ta inget för självklart, fira ofta, skjut inte upp saker, planera in egen tid och hjälps åt. Livet blir så mycket bättre och framför allt roligare”. Läs hans inlägg om sorg, att leva kvar och vad folk tycker.

Det slitna och klyschiga ”inget ont som inte har något gott med sig” är ju lätt för mig att säga, det var ju inte jag som blev sjuk och hamnade på intensiven. Men jag är oerhört tacksam att jag lärde mig något av allt vi gick igenom, av allt svärmor har tvingats gå igenom (och fortfarande gör). Det har, hur knäppt det än låter, berikat mitt liv. Det har gjort mig gladare, galnare, modigare (idag testade jag t.ex att faktiskt äta upp sjögrässalladen till min sushi – wohoo), mer spontan och faktiskt ganska mycket klokare. Och det är ju inte illa redan innan man har fyllt 40.

Om jag gillar julen bättre sedan julen 2010 hånskrattade mitt försök till julacceptans rätt i ansiktet? Not so much. Om jag orkar bry mig? Not so much. Jag lyssnar på Tove Jansson som läser ”Granen” och skrattar gott åt ”JULEN KOMMER” samtidigt som andra ruschar omkring och köper allt möjligt onödigt till varenda avlägsen släkting de kan komma på. Idag handlade jag all julmat på 30 minuter från ankomst till affären och inpackning i bilen, kanske gör jag lite julgodis, kanske inte. Det är ändå bara en dag, en middag och inget att stressa upp sig för.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Den 22 december

  1. trktanten

    Jag blir så glad att höra att hon mår bättre. Känner ju inte henne men har ju följt dig länge och funderat ibland på hur det gått.
    Hoppas du får en skön ledighet med allt det du önskar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s