Och någonstans slocknar en låga

Lisa Magnusson skriver fint om Hanna. Jag kände inte Hanna. I mitt flöde på Facebook har jag mött folk som kände Hanna väl, och kände Hanna litegrann. Jag följde Hanna på Twitter och störtgillade henne där. Vet att jag ibland funderade på var hon var, vad nästa tweet skulle vara. Såg fram emot hennes. Twitter är ett jädra galet flöde men jag gillade verkligen Hannas tweets. När jag nyss läste Lisa Magnussons krönika förstod jag att det var DEN Hanna som var död. Och plötsligt kändes det än mer sorgligt. Vilket är sjukt för oavsett relation är det sorgligt när en människa väljer att försvinna.

Att uppleva att någon man bryr sig om självmant väljer att försvinna, det har jag lyckligtvis inte behövt. Och jag kan inte ens föreställa mig min ilska, saknad och sorg. Och skuld. Över att alltid undra vad jag gjorde fel. Varför jag inte fanns för dig för en ”like” på FB betyder faktiskt inte så himla mycket alls. Alltid undra om jag hade kunnat göra något. Undra varför du inte sa något men om jag var en riktig vän skulle jag förstå utan dina ord.

Och jag tänker på hur livet ser ut. Hur vi ilar omkring i våra ekorrhjul. Hur vi har fullt upp med oss själva. Våra jobb. Våra familjer. Våra renoveringsprojekt. Hur sällan vi lyckas höra av oss. Hur ännu mer sällan vi lyckas ses. Hur det finns folk jag vill bry mig mer om. Hur det finns folk jag önskade brydde sig mer om mig. Hur allt bara går på och ingen faktiskt kanske bryr sig, på riktigt. Det är sorgligt och det inser vi aldrig förrän det är för sent. För någonstans mitt i det där slocknar någons låga.

Jag ska inte floskla med ”krama den du älskar”, ”carpe diem” och allt det där. Eller va fan. Varför inte? Just do it. Skicka ett sms. Boka en dejt. Berätta att personer betyder något för dig.

Petra Marklund i Easy Come, Easy Go:

Vad fan var det för fel på dig? Vad gjorde att du inte såg?
Vad fan var det för fel på mig? Vad gjorde att jag inte såg?

Vad var det för fel på livet?
Vad gjorde att du inte orka… Vad gjorde att du inte orka?
Ja, vad var det för fel på dig?
Vad gjorde att du inte såg vad du betyder för oss?
Var vi inte skäl nog, att stanna kvar…?

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Och någonstans slocknar en låga

  1. Tack för att du länkade till Lisa Magnussons artikel. Den var fin och tänkvärd.

  2. Pernilla

    Man ska inte behöva gå igenom något sådant här ens enda gång. Och det är faktiskt inte okej att man får lägga över sådär. Du är stark Ebba. KRAM! ❤

  3. Fånga dagen, lev och hör av dig till de du vill träffa. Men också måste vi våga höra av oss till dem som vi vet har det jobbigt, fråga hur de har det och kanske inte alltid tro på det de säger om magkänslan säger oss något annat. Klampa in och visa att man finns även om man trampar på ömma tår för kanske berättar personen till slut då om den vet att det är okej. Lättar sitt hjärta och lättar bördan..

  4. Beklagar sorgen för alla inblandade ❤
    Själv tillhör jag inte den lyckliga skaran som varit befriad från att vara intimt berörd efter suicid. Tre gånger har jag utan eget val, ställts inför chocken, sorgen, vreden och skammen,
    Jag var en lycklig – fjortonårig flicka, som hade sommarlov och njöt av sol, värme, gemenskap och härliga simturer. Mitt i allt slogs hela min värld sönder och samman – min Älskade storebror hade hängt sig i vårt vardagsrum. Han blev sjutton och ett halvt år. Han lämnade ett avskedsbrev … ja, det kallas så även om det bara stod tre ord: "Jag vill dö"
    Efter skollovet möttes jag av en kompakt mur av tystnad – både elever och lärare i skolan visste men ingen sa ett enda ord.
    Andra gången var jag en tjugosjuårig tvåbarnsmor – mitt i livet som återigen fick ett besked – min mormor hade tagit sitt liv.
    Tredje gången, vid sextiotre års ålder, 2012 – ringde polisen på min dörr en sen fredagseftermiddag – min mamma hade hängt sig på samma vis som min bror.
    Helt sjukt – sanslöst – otroligt – men sant: Storebror. Mormor. Mamma.
    Som jag har önskat att slippa ha upplevt allt det här. Undrar så vilket liv jag hade levt – utan deras enorma bördor de la på mina tunna axlar.

    Jag uppskattar att du bryr dig om dina medmänniskor – bra gjort, Pernilla ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s