I don’t do skidor anymore. PUNKT.

Jag var sju/åtta år och satt på huk i backen med skidorna på.  Tårarna sprutade, hjärtat satt i halsgropen (sluta läs när klyschorna blir för många för din smak) och jag kunde inte få stopp. Hur jag än gjorde gick det för fort utför.

När jag till slut var nere vet jag inte vem som var ledsnast. Min opedagogiska pappa eller jag. Han som drog upp mig i stora backen i Storlien och tänkte att det bara var att åka ner. Så skulle jag mirakulöst kunna åka slalom sedan. Han lärde sig en läxa och hyrde in en privatlärare. Jag lärde mig att ploga och vilken befrielse detta var. Sedan dess har jag plogat så mycket att om det fanns ett VM i plogning skulle jag eventuellt vinna det.

Om det fanns ett VM för alternativa skidstilar skulle jag vinna det också. Min favorit är när backen är för brant (allt utöver grön backe är för brant) och jag får panik för om jag åker nedåt går det för fort. Alltså kör jag tvärsöver backen så långt det går. När jag har kommit till kanten av backen är det kört. Jag måste vända. Om jag är modig gör jag en sväng och blundar och oftast kommer jag runt så jag kan åka till andra änden av backen igen. Om jag inte är modig står jag still och sväljer bort gråten. Och lägger mig ner på rygg, lyfter upp skidorna i motsatt riktning och ställer mig upp igen (med hjälp av stavarna). Och sedan åker jag tvärs över backen och tar ställning till nytt vändningsförsök beroende på hur brant det är. (Alltid för brant).

Jag åkte med en kompis med familj till fjällen en gång när vi gick i högstadiet. Högstadiet. När man ska vara cool. Me in the backe? Not so much. Kompisen hade i alla fall en rolig vecka.

Nu har jag bara berört åkandet i backarna, liftåkningen är en helt annan – lika sorglig- historia.

När jag och maken skulle åka på bröllopsresa hamnade vi i Österrike. ”Hamnade” eftersom min dåvarande chef vägrade ge mig mer än tre dagar ledigt så resan till ett varmt resmål i januari blev omöjlig att genomföra. Istället fick det bli Europa och knappt hade vi kommit till bergsbyn och hotellet så blev jag magsjuk och slapp därmed åka skidor. Den nygifte maken fick åka på utan mig och jag låg på hotellrummet med bergsutsikt och … led inte så värst. Inte han heller för ärligt talat, den där åkstilen jag har är bara roande en eller två gånger, sedan blir den tröttsam för den som kan åka.

Och så kom barnen. Och jag har gett upp min skidåkning för att ta hand om barn när 1) maken åkte i backen 2) ta hand om barn 2 när maken lärde barn 1 att åka slalom 3) ta hand om barn 1 medan maken lärde barn 2 att åka skidor. Men plötsligt kunde båda ungarna åka och jag insåg att det var dags att ta tag i det där. För det är ju så MYYYSIGT när hela familjen åker skidor tillsammans i fjällen och kan posta härliga bilder på Facebook. På hur MYYYSIGT det är.

Så jag bokade in mig med privatlärare. Och visst, jag lärde mig en del. T.ex. behöver jag inte lägga mig för att vända längre – jag kan svänga även när det är lite brantare. Men om det är minsta is löser jag in mitt liftkort snabbare än du hinner säga is. (Jag har fått göra det massor av gånger).

Och så kom förra året. Förra sportlovet. Jag hade deadline på läxbok och insåg att jag inte alls skulle ha tid att åka några skidor. Medan familjen åkte satt jag i stugan och skrev 10-12 timmar om dagen. Gjorde research, ringde folk. Och inte en enda gång saknades jag i backen ty mina barn har blivit stora och åker på rejält.

Så i år när vi packade för sportlovsresan och maken drog fram mina underställ, mina skidkläder och skidvantar ur gömmorna knöt sig magen. Och jag funderade. I år skulle jag inte skriva en bok. I år kunde jag åka med. Men hela jag skrek nej.

För så här är det:

  • Jag HATAR underställ. Spelar ingen roll vilken modell, vilken storlek. De är osköna. Sitter åt, sitter tight och sitter högt på halsen. För att inte tala om resåren i midjan. VARFÖR måste de sitta under brösten? Hur skönt?!
  • Jag HATAR kläderna över understället. För det är bökigt och innan man har fått på sig allt svettas man ihjäl och ingen är redo att komma ut. Trots att jag alltid klär på mig sist, blir jag svettig och arg och bilresan till backen är inte mitt finest moment.
  • Jag HATAR, HATAR, HATAR att vara fastlåst i pjäxor och gå sådär förbannat obekvämt. För så fort man ska gå på toaletten (och det ska Pernilla ofta) måste man gå med de där helvetespjäxorna på halkiga golv och ärligt, man sitter inte jättebra på en toalettstol med de där vidriga sakerna som sitter hårt, fast och högt. Och så blir man svettig igen.
  • Och så är det åkningen. Alltså. Två / tre åk kan jag stå ut nu när jag har lärt mig lite bättre men sedan blir det trist.

Så med sportlovet runt hörnet tog jag ett beslut. Jag tänkte FUCK IT. Jag har försökt. Jag har uppoffrat. Jag har testat. Flera gånger. Men det är inte kul. Jag tycker inte att det är det. Så VARFÖR ska jag tvinga mig själv till det? I oktober stukade jag foten. Jag har fortfarande en rätt svullen knöl efter det så jag bestämde att den där foten inte skulle få plats i några pjäxor inte. Plötsligt var argumenten för skidåkning väldigt få.

Så. Äntligen. Har jag blivit vuxen nog att bestämma själv. Jag har haft ett urskönt sportlov. Varje dag körde jag familjen till backen, sedan tog jag min egen tid. En dag åkte jag och simmade. 1100 meter. Sedan tog jag en lång ensamlunch på det lokala fiket. Handlade middag och vin. Hämtade i backen. De andra dagarna tog jag  långpromenader och lyssnade på P1 dokumentär och annat intressant. Bl.a. en fin intervju med Rikard Wolff. Lunch på ett annat lokalt fik. En dag låg jag på soffan en lång stund. Jag har läst. Jag har skrivit. Jag har andats. Helt utan underställ och vidriga pjäxor. Jag var nöjd. Familjen var nöjd. Eller som min yngsta sa:

”Mamma, det gör inget att du inte är med i backen för du åker så långsamt och sedan vill du bara äta och när vi har ätit vill du åka hem.”

IMG_0355

Där borta: Läskig backe. Där jag tar fotot: Varmt fik.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “I don’t do skidor anymore. PUNKT.

  1. Härligt Pernilla! Håller helt med. Efter oavbrutet påtvingat skidåkande i barndomens Sundsvall bestämde jag att när jag blir vuxen ska jag ALDRIG åka skidor. Jag är inte gjord för det. Så du är inte ensam!!

  2. Åh, Pernilla! Tack för ett helt underbart inlägg! Kram

  3. Björn Carheden

    Det finns vissa fördelar med att vara 71 år. Jag behöver inte motivera varför jag inte åker slalom, crosscountry, hopparbhöjd, springer maraton….. Det räcker med lugna promenader och att sitta i parken och mata duvorna. Jag förstårnatt du måste hitta lämpliga motiveringar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s