Den omedelbara tillfredsställelsen

Igår kom jag och mina elever in på att jag inte hade mobiltelefon när jag var i deras ålder. (Jag tror att hur vi kom in på det hade att göra med att jag muttrade något om Google translate, google och att allt bara finns för dem, att när jag gick i skolan minsann var tvungen att gå till biblioteket och leta i böcker. Att jag SLOG UPP ord i ordböcker och så vidare). Det som chockade dem mest var avsaknaden av mobil. ”Men HUR gjorde ni utan telefon?”
”Eh, nu är jag visserligen född på 1900-talet men vi hade ju telefoner.”
”Men asså, när ni skulle träffa någon då? Hur gjorde ni då?”

Och jag försökte berätta att vi BESTÄMDE i förväg. Att vi stod och VÄNTADE. (Utan mobil, vad gjorde man när man väntade då?). Och så berättade jag om när jag skulle träffa en språkreseflirt inne i stan. Vi hade bestämt tid och plats (via telefon som man PRATADE i). Jag var där i god tid. Åhléns City. Där stod jag vid korvkiosken som fanns där då. Och väntade. Och väntade. Och väntade. En kvart efter utsatt tid kände jag mig lite fånig, övergiven och besviken. Traskade som med svansen mellan benen ner till tunnelbanan. Tänkte att han nog inte tyckte så bra om mig ändå.

När jag kom ner för trapporna såg jag honom. Han var just på väg att lämna sin plats vid (Pressbyrån?) bredvid tunnelbaneingången till Åhléns. Vi missade filmen vi skulle se men vi gick och fikade. Glada över att inte ha missat varandra.

Så, mina elever, gjorde man. Man bestämde i förväg. Man väntade. Ibland gick det fel, ibland gick det rätt.

Idag när jag var på väg hem från jobbet skulle jag i vanlig ordning sätta igång Spotify och min spellista Augusti 2014 som jag bara lyssnar på när jag är ensam (och familjen får höra, de vet hur illa det är med min musiksmak). I bilen är den extra härlig för jag kan spela högt och ingen hör när jag sjunger. Men idag var det tydligen spotifykrig. Jag satte igång. Det försvann. Jag såg på min skärm att det spelades hemma. Jag tog tillbaka. Ungen hemma tog tillbaka. Jag tog tillbaka. Ungen tog tillbaka. Då ringde jag.

”Sluta använd Spotify!”
”Men jag hade det först!”

Och ja. Jag vet att det finns familjekonton. Men när barnet började lyssna på Spotify var dealen vi gjorde att jag alltid skulle ha förtur. Kan ju låta orättvist men kontot är mitt och det är jag som betalar det. (Och min man, om jag ska vara helt ärlig). Detta gick båda döttrarna med på. Men det har börjat slarvas på senaste tiden.

Och jag tänker.

Mina barn behöver inte passa en enda tid om de vill se något på TV. Allt kommer på play. Jag minns hur jag satt och väntade framför tv:n för att få se barnprogrammen. Såg klockan flytta sig sakta till 17:30. ”Kom nu då. Vadå? Barnprogram i TV två!” De klickar bara fram det de vill se och så är det löst.

De kan googla allt. De kan hitta på Youtube. De har i stort sett allting de behöver inom räckhåll och behöver inte vänta på något. De behöver inte bestämma i förväg, de kan ändra planer hela tiden. Ringa och kräva saker när jag har lektion och 24 elever att ta hand om. Om de hade varit barn när jag var barn hade de inte kommit på tanken att ringa mig på jobbet. Och hade de gjort det hade det ringt i ett öde arbetsrum och deras ärende hade gått mig förbi.

Så. Tillbaka till spotify.

Allt jag begär är fri tillgång till min pinsamma spotifylista under de 20 minuter det tar mig att köra hem. Kan man inte tänka sig att mina kära barn klarar sig på någon av sina 579 spellistor som de kan köra offline, under tiden?

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Den omedelbara tillfredsställelsen

  1. Ett fenomen som lyser igenom på allt och jag är en del av det.. Man kan handla på internet 24/7, jämföra priser etc. På mitt jobb kommer folk till akuten och ska ha hjälp NU för de har haft problem i 20 minuter (jag är allvarlig) kraftig smärta eller blödning i 20 minuter säger jag inget om, men annat.. Men det är ett resultat av att aldrig behöva vänta. Och när då de får vänta på grund av att alla andra är sjukare och går före så som det fungerar på en akut får vi hot, arga insändare och klagomål om hur värdelösa vi är.

    Svårt det där, fantastiskt med utveckling, men tålamodet har försvunnit med det..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s