I love your perfect imperfections 

Jag var på Fotografiska häromdagen. Jag hade två timmar mellan möten och satt där och jobbade, för att jag älskar stället och har årskort. Utsikten från restaurangen är en av mina favoritutsikter över Stockholm. Enda kruxet är att det är lite svårt att koncentrera sig med den precis utanför.

Hur som helst. På väg in tog jag förstås en sväng genom den nyöppnade utställningen Souvenir  av Martin Parr. Ganska lustiga turistbilder och kanske inte riktigt det som tilltalar mig mest, men jag uppskattade ändå utställningen. Den hade sin charm. Det jag fastnade vid var dock inte turistbilderna utan den här:  


Den här kvinnan. Ren. Perfekt. Välputsad. Vid första anblicken. Men så tittar man närmare och ser flugan på hatten. Och bredvid flugan ser man hur hattens kantband (vad f-n kan det heta?) är ojämnt sytt. Det sticker upp en irriterande bit. Och genast känner jag en ömhet för kvinnan. Som försökte.

I love your perfect imperfections. Är det inte det som egentligen gör oss? Det operfekta? Det vi kanske inte alltid visar upp. Det som finns när någon skrapar på ytan. Lite som en vinsttrisslott, det bästa finns under skrapet. Och egentligen är det sjukt att vi försöker gå runt och vara välputsade när vi alla vet att när vi tycker om någon så är det ofta de där små egenheterna vi faller för.

Jag brukade tro att allt var tvunget att vara perfekt. Jag. Mina kläder. Mitt hem. Och hade jag haft barn då hade det såklart också gällt dem. Men jag tror att det där försvann ungefär när jag fick barn. Mitt första barn sov aldrig och jag hann inte fundera på det där perfekta. (Det perfekta fanns ju i min famn, dygnet runt). Jag kämpade mest för att överleva på den lilla sömn jag fick och i farten glömde jag bort att man inte kunde ta hem folk om det var smulor på köksgolvet och sängen var obäddad. Tror till och med att jag ibland tog hem folk på besök utan att byta tröja till en som var utan bebisbanandregel. (!!!)

Det enda som hände när jag slutade försöka vara perfekt var att livet blev roligare. Enklare. Och så mycket tid man får loss att dricka bubbel med vänner när man inte städar i tre dagar innan de kommer. Och ärligt talat, den där som är snyggast, mest välputsad och kan allt – hur mycket orkar vi umgås med en sådan?

Här jobbade jag på mitt manus. Där gäller dock inte teorin om perfect imperfections. Där gillar jag att liksom inte lämna saker åt slumpen.

Perfection.

Go imperfect hat, go!

Gick också igenom Serranos Redemption. Den var … liksom lite too much på sina håll. Men det är en annan historia.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s