När jag var liten

Flög jag till Halmstad från Stockholm cirka hundra gånger om året. Nästan i alla fall. 

I början åkte jag från Bromma men så öppnade Linjeflyg en ny, flashig terminal på Arlanda. Den heter i dag terminal 4, har jag just lärt mig. 

Jag är på väg till bokmässan i Göteborg och då SJ (som vanligt) har rälsstrul har jag bokat om till flyg. Så jag tog tåget ut till Arlanda efter jobbet. Klev av vid ”Terminal 4” och just som jag kom upp i terminalen insåg jag. Det är ju här.

Där uppe där Max ligger nu. Där var ensamåkande barns väntrum. Så många timmar jag suttit där och väntat på försenade flyg och försenad pappa. Jag reste långt innan mobiler var en vanlig grej och min pappa var busy busy tidsoptimist. Jag visste alltid att han kommer snart och hämtar mig. Så jag satt där och läste och kollade på folk. 

Ibland, när det dröjde extra länge, plingade det i högtalarna. Jag visste varje gång när det var till mig. ”Pernilla Valén, gå till informationen.” Då var det pappa som hade ringt. ”Din pappa är på väg.” ”Jag vet.”

Jag har inte varit i den här terminalen på hur många år som helst. Linjeflyg försvann, någon annan aktör i annan terminal tog över och jag blev vuxen och tog körkort. 

Men i dag klev jag in och mindes allt. Det är helt annorlunda men ändå så lika. Till och med golvet är exakt som det var.

Inget, och allt, förändras. 
   
 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s