Feministreflex, ja för fan!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med att vara kvinna. Äh. Det funderar jag nästan alltid på. För det är en komplex sak. Att gå runt i ett samhälle och ett liv och vara av kvinnligt kön.

Men det hände en sak. Eller flera faktiskt.

Detta hände först: En FB-vän la ut ett inlägg där han sökte en praktikplats åt sin ”supersöta och superduktiga” 16-åriga dotter. Jag reagerade på formuleringen ”supersöt”. Och funderade på vad den hade med att hitta en praktikplats att göra. Jag skrev en liten undrande fråga om det.
”Tanke. Jag betvivlar det inte men vad har ”supersöt” med detta att göra?”
Inläggsformuleraren skrev avväpnande ”Absolut ingenting. Jag är hennes pappa. Liksom.”
Gott så. Jag fattar att föräldrar tycker så om sina barn. Annars är man faktiskt en dålig förälder. Skulle jag vilja säga.
Men nu var ju inte inlägget till för att pappan skulle tala om hur mycket han älskar sin dotter, det var ju för att hitta ett jobb.

En av inläggsskrivarnas vänner skrev om mitt inlägg: ”Feministreflexen var lite väl snabb där?” Varpå folk började deklarera att de minsann också hade supersöta döttrar. Och jag skrev: ”Jag har två. Och feministreflex ska sitta ännu starkare hos oss med döttrar.”

Detta var ingen i inlägget mottaglig för. Och eftersom jag förde den här diskussionen i helt fel tråd (då den var till för att söka en praktikplats åt en dotter) la jag på trådstartarens begäran ned diskussionen. Feministreflexpersonen hann dock tala om för mig att min kommentar var 1) löjlig, 2) oförskämd och 3) fullkomligt onödig.

Jag bemötte inte, men det här har legat och grott hos mig och jag har funderat på några saker:

  • Varför var diskussionen om utseende i ett utrop om en praktikplats så störande?
  • Varför reflekterade inte en enda tjejförälder över att den viktigaste egenskap som först framhävs hos sitt kompetenta barn är utseendet?
  • Hur skulle en jobbannons med samma krav mottagas?

”SUPERSÖT OCH SUPERDUKTIG 16-ÅRIG TJEJ SÖKES SOM PRAKTIKANT TILL ETT MINDRE FÖRETAG INOM SKÖNHETSBRANSCHEN.”

Skulle du skickat din dotter till ett sådant jobb? Det hade inte jag gjort. Jag, som har starka läskigt oförskämda feministreflexer, hade nog istället anmält företaget till JämO. Men det är jag. Jag är en sådan där bökig person som tror att jag kan bidra till förändring i samhället.

Jag funderade också på om ordet ”supersöt” hade använts om det var en superduktig 16-årig kille som behövde praktikplats? Jag dristar mig till att hävda att det inte hade gjorts.

Väldigt ofta när jag lägger ut bilder från någon intervju gjord med mig om t.ex. min bok Läxfritt – för en likvärdig skola får jag kommentarer om att jag ser bra ut på bilden. Och det är förstås trevligt att folk tycker det men jag brukar alltid undra varför det är relevant. Jag skulle bli gladare för komplimangen om den handlade om vad jag faktiskt sa i intervjun. Eller i texten jag skrev. För jag har mycket viktigt att säga om läxor och det primära för mig är inte mitt utseende. Det är mitt budskap.

Sedan kom nyheten att Hammarö kommun, efter påtryckningar från föräldrar, har tagit bort boken Kort kjol ur sin undervisning.

– Boken beskriver en grov våldtäkt i detalj med ett språk som inte lämpar sig för barn, skriver föräldrarna.

Well. Föräldrar i Hammarö kommun. Barn blir våldtagna. Det är totalt olämpligt. Tänk om eleverna faktiskt lär sig något av boken? Tänk om en våldtäkt förhindras av att någon snubbe fått en insikt av en bok han läst?

Sedan såg jag den här filmen från KIT. Världen utan män. Och det är plågsamt påtagligt hur illa det är ställt med jämlikheten.

Och i söndags var jag med några vänner och såg den fantastiska uppsättningen av Scener ur ett äktenskap. Ursprungligen är det mannen i förhållandet som ”fuckar ur” och drar. I den här versionen är det kvinnan. Det är provocerande, är jag och mina tre moderna, jämställda kvinnliga medteaterbesökare överens om.

Huvudpersonerna i mina romaner blir ofta beskyllda för att vara  osympatiska för de gör inte ”som man ska.” Sägs det. Men jag tror att skon klämmer på ett lite annat ställe: De gör som inte kvinnor ska. För om män gör samma sak, höjs inga ögonbryn. Men när kvinnan gör det undrar vi vad som är fel på henne. Hur kan hon?

Katarina Wennstam skriver insiktsfullt i SvD:
En man som fortsätter leva sitt liv mer eller mindre som förut, också då han har en eller flera avkomlingar, får inte ständiga frågor om han verkligen älskar sina barn. Vi antar att pappor på affärsresor, golfrundor eller jobbmiddagar känner kärlek där de befinner sig, om så på avstånd.

Modern däremot antas bäst visa sin kärlek genom konstant närvaro och genom att aldrig någonsin längta någon annanstans. Det säger sig självt att det blir en bubbla som är väldigt lätt att spräcka.”

Jodå. Jag älskar mina barn. Mer än jag älskar något eller någon annan. Men ibland gillar jag att andas och tänka lite ifred. Eller läsa en artikel från början till slut. Lyssna på ett sommarprat. Få prata utan att någon avbryter. Eller bara skriva ett helt blogginlägg utan att någon ropar på mig just precis när jag ska komma till slutklämmen.

Så. Kära kommenterare på Facebook. Jag kommer alltid, så länge det behövs, ha jävligt nära till feministreflexen. För min, mina och dina döttrars skull.

11044636_10153212015153783_4789927958996492193_n

Antal gånger jag blev avbruten av mina barn när jag skrev det här inlägget: Fyra.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Alltid du, Barn, Utan dig

12 responses to “Feministreflex, ja för fan!

  1. Reflexen funkar fint här också.
    Den förs nu vidare till mina söner.
    Såklart.
    Viktigare än mycket annat.

  2. Ännu ett klockrent inlägg från ditt tangentbord! Om det ändå fått samma genomslag som läxinlägget, men jag har en känsla av att det inte kommer kännas lika viktigt för många människor… Suck!

  3. /nina

    Du har så rätt! Jag är galet trött på alla som lägger ut bilder på sina barn och framhäver deras utseende. Särskilt döttrar. Jag har ju bara tuffa söner, äh skojar, men varför är det så viktigt att öht koppla till utseendet? Otroligt korkat. Och din annons hade jag anmält på två sekunder.

  4. Annika

    Bra skrivet där! Fascinerande att världen inte har kommit längre, det blir extra tydligt när man satt barn till världen. Sedd utan barnet under det första året: ”Men…var har du henne?” Jag svarade alltid att jag sövde i säng barnet och bara gick hemifrån sen. Efter ett par gånger lärde sig de flesta att inte fråga.

  5. Peter

    Tack för att jag fick tänka till!

  6. Hurra för dig! Vi behöver tyvärr vara många… Jag dyker på sånt mest hela tiden och har två söner så lite ur ett annat perspektiv. Fast kvinna är jag ju, fast mest människa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s