Don’t judge a man or a woman

… before you’ve been walking in his or her shoes.

I veckan har det rapporterats om människor på flykt som vägrar kliva av bussen i skogen. Och direkt höjs upprörda röster om hur otacksamma de är. Hur de borde vara glada att få någonstans att bo.

Jag undrar om de som nu höjer sina röster om tacksamhet har sett bilderna från Medelhavet? Hur folk dör på havet? Har de sett bilderna på sönderbombade städer? Kan de för en endaste sekund sätta sig in i hur det måste kännas att ha tagit sig igenom allt det, och sedan hamna mitt ute i en mörk skog, i ett land man knappt vet något om?

I går kväll arbetade jag som volontär på ett så kallat transitboende. Det är ett boende dit man kommer i 3-7 dagar alldeles i början på sin vistelse i Sverige. Under kvällen hann jag med att laga middag, duka, diska, hänga upp teckningar som barnen gjorde, packa upp, sortera, vika och hänga upp kläder. Men jag hann också leka med några små busiga barn. Den ena ville bara kramas, den andra ville bara sparkas. Båda skrattade hela tiden. Jag hjälpte också ett barn på cirka åtta år leta efter byxor åt sin mamma. Jag gav mat och godis till en gravid kvinna som var märkbart skakad och ledsen. Och så väldigt trött. Jag mötte också en man som i början av kvällen var ganska pigg och glad. Han kom och frågade efter något som vi till slut lyckades förstå var salt. Vi lärde varandra vad det heter på svenska och arabiska. Jag såg honom och tyckte han verkade så stark. Jag funderade på vad han hade jobbat med innan de tvingades fly. Han är pappa till minst två, kanske tre. Jag kunde inte fråga. Hans fru, ung och vacker. Och tärd. I slutet av kvällen haltade han. Lutade sig mot väggen, gick ryckigt. Var så väldigt, väldigt trött.

De sover på madrasser, en del har blivit sjuka när de har kommit fram. De får mat, de kan duscha, de har varandra omkring sig. De har wifi. Människor har skänkt kläder, lakan och handdukar. Sedan har de inte så mycket mer just nu. De väntar. De vet inte vart de ska ta vägen. Inom några dagar kommer Migrationsverket och skjutsar dem vidare. Hur länge har de då varit på väg? På flykt? I ovisshet?

Jag tänker att man ska vara väldigt, väldigt försiktig med att döma folk innan man gått i deras skor. Från krig. Över hav. I kyla. Utan sina saker. Utan sina närmaste. Som kanske faktiskt har dött på vägen. Med ständig rädsla och ovisshet.

Människor i livskris dömer man inte. Speciellt inte när man sitter med sina treglasfönster i ett samhälle som fortfarande till stor del har våra ryggar.

Läs Nina Blazevics kloka ord.

Och lyssna på Min flykt där Sîlan Diljen berättar om flykten till Sverige 1982.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Don’t judge a man or a woman

  1. Starkt Pernilla, jävligt starkt. Detta får allt bli en krönika eller debattartikel va?

  2. Mycket bra skrivet.
    Jag printade precis ut alltihop.
    Tack och kram.

  3. Hemskt att människor måste fly från sitt ursprungsland för att de inte har det bra där. Hoppas att de kan komma till ett land och få ett bättre liv.
    /Cecilia
    http://www.ceciliajohansson.nu

  4. Pingback: Pernilla formulerar det så bra | Simona Ahrnstedt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s