Silly dream. A passport.

12208512_1023233991084688_7208789989232715350_n

 

Jag har alltid hört att vi är välorganiserade i Sverige. Att vi är effektiva och att vi är omtyckt arbetskraft utomlands tack vare dessa egenskaper. Folk säger ofta också att vi är lite kyliga men när man väl kommit oss in på livet, så är vi lojala och snälla.

Jag vet inte riktigt. Jag får inte ihop det.
Vem ska ta emot dem om inte vi gör det?

Vi har massor med tomt utrymme. Vi har ganska mycket stålar, vad jag har hört är vi sjuttonde rikaste landet i världen men jag orkar inte kolla upp det just nu har varit igång från 06 till.. eh, fortfarande och klockan är halv elva.
Vi borde kunna organisera oss så att det fungerar. Vi borde kunna få fram boenden. Folk har stugor. Folk har friggebodar. Det finns (väl?) orter som är typ avbefolkade eftersom precis ALLA måste bo i Stockholm, Göteborg och Malmö och trissa upp våra bostadspriser. Det finns baracklägenheter som studenter får bo i. Det borde gå att få fram rätt fort till flyktingar också.

Vi borde kunna få ihop någon slags språkundervisning. Hello pensionerade lärare / språkkunniga. Eventuellt är inte behörighet det viktigaste, snarare bara att komma igång.

Visst måste man kunna snabbutbilda folk som handläggare till olika ärenden?

Jag bara tänker och försöker förstå. Jag brukar kunna fatta det mesta men här är jag lite lost.

VART SKA DE TA VÄGEN? Ska alla fastna på grekiska öar där volontärer går på knäna? Där utrymmet faktiskt är begränsat. Se film från The Guardian om läget på Lesbos.

Är det inte bättre att komma till ett Sverige som inte har all struktur redo, än att fastna i limbo någonstans?

Jag fattar att det finns problem. Jag fattar det verkligen. Stora, svåra.
Men om vi inte kan lösa dem, då är världen illa ute.

Häromdagen hittade jag till Other story. Och blev så rörd. Berörd. Beklämd.

Se Jan berätta om färden i gummibåten, där han försökte lugna de andra genom att vara clownen. Hör honom berätta om hans drömmar om att lära sig massor av språk och spela in skivor. Och hör honom drömma om att en dag få vara medborgare i ett land. Och äga ett pass. ”Silly dream. Passport.” Mitt hjärta dog lite när jag hörde honom säga det.

Eller hör Elias berätta om vad han packade ner för färden. Se honom kämpa mot gråten när han berättar om sin flickvän. Eller förstå vad han tänker när han berättar om hur hans pappa kysste hans panna innan Elias for. ”Pappa är gammal.”

Eller Ali. Som är 23 år och ”loved before, in Iraq”. Som tvättade sina kläder när han kom till Grekland men när han skulle ta dem från tvättstrecket fann att någon annan hade tagit dem. Som hoppas kunna gå genom Europa, norrut.

 

Människor på flykt. Som en gång hade ett hem, en familj och ett liv. Som nu vänder sig till oss för hjälp. Inte för att de vill. För att de måste. Och vi ”kan inte” hjälpa dem. Det är fan inte okej.

 

 

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Silly dream. A passport.

  1. Tänker dagligen att våra barn kommer att ställa oss till svars för detta i framtiden. ”Hur fan tänkte ni, vad gjorde DU mamma?”

  2. Bra skrivet Pernilla.
    Jag lånar dina ord rakt av.

  3. Pingback: Inga egna ord | Cyndis Återvinning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s