Mikaelas Barcelona, del två:

I förra inlägget fick du läsa inledningen till romanen Utan dig. Då är det tidig morgon och Mikaela är på väg hem genom Barcelona.

Jag fick idén till boken just här. Jag fick syn på det här huset och kände starkt att där bor någon jag behöver skriva om. Jag tänker mig att Mikaela bor högst upp till höger. Det syns inte på den här bilden, kolla in videon nedan.

Bookfie utanför Mikaelas hus. En gång en idé, ett embryo till en bok. Nu finns den. Och fick hälsa på i sig själv. Typ.

 

Alldeles bredvid Mikaelas hus finns ett litet torg med en bar. Bar Gabriel. Jag snodde det namnet rakt av och i min bok ägs baren av Gabriel, som fort blir Mikaelas bästis. Många viktiga saker händer Mikaela på den här baren.

 

Bookfie utanför Gabriels bar. Där borta vid borden fick jag idén. Jag satt där, såg huset, såg baren. Såg baren. Så antecknade jag massor i min lilla anteckningsbok som alltid är med mig. Nästa gång jag var i Barcelona gick jag tillbaka och kollade in allt. Och fotade. Även nästa gång. Och den här gången kunde jag ta med mig boken.

 

Adressen till baren? Placeta del Pi 2. Och ett litet stenkast därifrån bor Mickis. Plaça de Sant Josep Oriol nummer 6.

 

 

 

Ur Utan dig:

På håll såg hon hur Gabriel torkade av borden från nattens regndroppar och sedan kedjade loss stolarna. Hon skulle inte kunna smita förbi honom utan att bli upptäckt. Mycket riktigt, när hon närmade sig ropade han åt henne. ”¡La flaca! ¿Un cortado?”

Den smala. Han kallade henne alltid så. Hon visste att han inte skulle acceptera ett nej, så hon log ett trött leende och han drog fram en nytorkad stol åt henne.

”Sitt här, jag kommer med ditt kaffe på momangen.”

Hon gäspade stort och gnuggade ögonen med baksidan av handflatan. Det förstörde det lilla av gårdagens smink som hade suttit kvar på plats. Gabriel kom ut med två espresso med mjölk och satte sig mittemot henne. Ännu var det ett tag kvar tills baren skulle öppna.

”Igen, Mikaela? Igen? Vi har ju sagt att du ska sluta med det där.”

Hon skakade sakta på huvudet och lutade det mot sina händer.

”Jag är så trasig.”

”Jag vet, cariño. Jag vet.”

Han sa inte mer, utan drog istället ett par fingrar längs hennes kind. Hon blinkade hårt, men det hjälpte inte. En tår trängde fram och för att dölja det böjde hon sig ner och grävde i väskan efter cigarettpaketet. Gabriel var genast redo med tändaren. En åt henne, en åt honom och så satt de där. Sakta blåste hon ut röken genom näsan.

”Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv, Gabriel. Jag vet verkligen inte.”

Han tittade på henne med sina stora mörkbruna ögon.

”Jag skulle kunna ge många euros för att få veta vad det är som äter upp dig.”

Hon gav honom en uppgiven blick.

”Jag ska gå upp till mig nu. Behöver sova. Tack för kaffet.”

De kysste varandras kinder och hon sneddade över torget till den slitna och nedklottrade, men på något sätt pampiga porten. De snirkliga detaljerna i sten ovanför dörren påminde om hur tjusigt huset en gång måste ha varit.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Mikaelas Barcelona, del två:

  1. Pingback: Okej, jag gick lite bananas | Pernilla Alm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s