Det blir inte alltid som man har tänkt sig 

Jag skulle börja jobba i onsdags. Jag skulle åka på konferens, börja styra upp året och få lära mig en massa nytt. Så bidde det inte. Jo. Jag lärde mig en massa nytt men inte det jag trodde jag skulle få lära mig.

 

I måndags var jag på väg hem från Skåne i bil. Körde 7 timmar ensam och lyssnade på ”Den röda adressboken”, en helt fantastisk bok. Läs! Huvudpersonen hamnar på sjukhus och jag tänkte, usch, fy för att ligga på sjukhus. Mindes när jag gjorde det sist, för snart tio år sedan när jag blev av med en gallblåsa. Tyckte synd om huvudpersonen som lite fastnat på sjukhus.  Little did I know att inte ens 24 timmar senare skulle jag själv vara en sjukhusbesökare.

När jag hade kommit hem började jag få lite ont i magen. I efterhand kände jag att det var tur att jag inte fick det där någonstans mellan Österlen och Stockholm, där jag satt själv i en bil. 

 

Jag är en rätt envis person. Också med hög smärttröskel. Jag gick upp i tisdags och gick en timmes powerwalk i högt tempo. Hade mer ont i magen än dagen innan och tyckte det var märkligt att det inte hade gått bort. Jag kom hem, duschade och fixade mig. Skulle jobba hemifrån med olika projekt jag håller på med. Sista chansen, på onsdag skulle jag ju börja jobba på riktigt. Magvärken tilltog. Jag tänkte. Äsch. Jag lägger mig på soffan en stund och lyssnar på min ljudbok, har bara någon timme kvar. Jag lyssnar på den och sedan känner jag mig bättre.

 

Men näpp. Ingen bättring. Åkte ändå för att möta min man för lunch, tänkte att jag blir bättre om jag kommer igång. Så var det inte. Märkte i bilen att jag inte var okej. Det var jobbigt att köra. Min man kastade en enda blick på mig och undrade oroligt vad som var fel. Min bil fick stå och maken körde hem mig igen. Nödvändig utflykt.

 

Jag hamnade i sängläge. Fick feber. Mer magont. När jag sedan kräktes ringde jag vårdguiden som bestämt sa att jag skulle åka till SÖS. ”Akuta buksmärtor, åk in!”

Jag hatar sjukhus. Jag hatar att sitta på akuten som är smutsig, eländig och lite läskig. Och jag är aldrig (tack och lov) sjukast så jag får sitta på akuten länge. Allt jag ville göra var att ligga i min säng för magen gjorde så ont. Min man tittade på mig och sa att mitt allmäntillstånd är rejält påverkat och han tyckte att vi skulle åka in. Jag sa att jag skulle vila lite till. Sedan kräktes jag igen och tog mitt 41-åriga ansvar. Jag gav upp. ”Jag verkar ju inte bli bättre här.” Sa jag. Och vis av erfarenhet packade jag en väska. Med mobil. Laddare. Hörlurar. Några hygienprodukter. Linser. Mina glasögon. Tidning. Bok. Skrivbok. Trosor. Strumpor. T-shirt. Och flipflops! 

 

Och så åkte vi in. Fick vänta en kvart på att få anmäla mig i kassan. När det blev min tur fick jag elegant avvika för att gå in på toaletten och spy. Jag blev inskriven direkt. Hamnade på en brits på vilken jag sov i ungefär tre timmar medan vi väntade på doktorn. När doktorn kom var magen mycket bättre. Jag tänkte att nu kommer jag hem, vad skönt. Doktorn klämde. Kände. Frågade. Lämnade minsann ingenting åt slumpen. Gick ut en lång stund. Kom tillbaka. Jag tänkte ”nu får jag något recept och blir hemskickad.”

”Då så. Vi skriver in dig för röntgen i natt och du får sova över här.”

”På akuten?” Jag typ dog av tanken men fick snart bättre framtidstro. Bredvid akuten finns en liten gömma där de har assköna sängar, enda rena toaletten på hela SÖS och personal med coola tatueringar. Där lämnades jag att sova. Efter någon timme blev jag väckt för att få gå och röntgas. Sedan tillbaka till sängen för att vänta på resultat. Vid 02 väcktes jag av de coola tatueringarna som sa ”Jo, det är blindtarmsinflammation.”

 

Jag som var superpigg när jag gick på röntgen. Messade min man att jag tar en taxi hem när resultatet kommit och det visar ingenting. När resultaten dröjde tänkte jag att det ändå var bäst att sova. Och så väcktes jag till det fantastiska beskedet. Blindtarm. Avdelning. Operation imorgon. Sjukskrivning. I gryningen kom jag upp till det här. Ett Stockholm som börjar vakna. Lika vackert varje gång.

 

Eget rum på SÖS med sjöutsikt. Om man stod vid fönstret såg man det i alla fall. Men lyckan var total när den snälla nattsköterskan K öppnade dörren åt mitt rum och sa välkommen, och jag såg att det var ett singelrum. Man är inte helt bortskämd med sådant i välfärdssverige….

 

Jag hade även egen tv. Jag som aldrig ser på tv satte ändå på den vid två tillfällen. Båda gångerna var Doktor Phil på besök. Jag hade blivit ”lovad” första operationstiden på morgonen. Så bidde det inte. För så fungerar inte vården. Sjukast går först. Och som doktorn sa: ”Din blindtarm är jättesjuk, men inte du.” Jag skulle inte säga att jag var frisk men han hade ju lite att jämföra med. Jag tog chansen att vila i mitt enkelrum med sjöutsikt. Det är inte jätteofta en som är mamma, lärare och tusen andra saker, får en stund för sig själv. Så jag tänkte ”passa på och njut för fan.” Gör det bästa av situationen. Min slottid blev istället ”vid lunch”. När jag rullades ner till operationen och blev stoppad i dörren för ett mer akut fall hade kommit in tappade jag dock hoppet lite. Blev upprullad till avdelningen igen med orden ”Det blir förmodligen senare idag.” Blev lite depp. Och var lite hungrig.

 

Eller så kan man få blindtarmen och hamna på dropp i ett par dagar. Också en rätt effektiv metod. Om man nu måste hetsa så, vad är det med er Tara?

 

Hur som. På eftermiddagen blev det min tur. Jag rullades ner. Rullades in. Fick lägga mig på operationsbordet. Point of no return, det blev verkligen min tur. Blev lite nervös. Att sövas och opereras är inte drömmen för någon som helst har koll själv. Fick lite droger. Blev dizzy. Somnade. Vaknade omtöcknad med världens snällaste sköterska bredvid mig. Alltså. Tröttheten efter en operation. Två gånger har jag upplevt den och det är ju helt galet hur det inte går att fighta den. Det är bara att sova. Och så gott man sover.

 

När jag bad att få en telefon för att ringa min man och sköterskan sedan undrade om jag ville ringa någon mer skakade jag på huvudet och sa att det räcker så. Och inom mig kom jag på. Det enda telefonnumret jag kan är hans. Jag har inte lärt mig mina barns nummer. Kan inte mina föräldrars nummer. Jag kan mitt, och min mans. Och så kan jag en massa nummer som ingen längre använder. Det är lite läskigt.

 

Det här mina vänner, gjorde vistelsen så mycket bättre. Slängde ner i all hast innan vi åkte in till akuten. Kan tyckas fånigt men fan så mycket skönare än att smaka blä i munnen och att vara stram i huden. Ett tips. Om du åker till akuten någon gång.

 

Efter två dygns fasta var till och med det här … ok. Ganska gott.

 

Igår, inte ens ett dygn efter operationen kom jag hem. Och idag sitter jag lite här. Och känner mig glad för att jag lever 2016 i Sverige, trots de brister vi har inom vården och mycket sköts ineffektivt och sekretessen är jag mycket kritisk till, speciellt på akuten. Inte så att personalen slarvar, det är deras lokaler som inte fungerar för att kunna hålla sekretessen ordentligt. Jag hörde mer än jag skulle. Folk hörde mer om mig än vad jag var bekväm med. Och då var jag ändå bara inne för en blindtarm, inget superkänsligt. Jag är bara en liten person med hög integritet. (Men som sedan kan blogga om det så alla kan läsa, jag vet).

Men ändå. Av alla jag träffade från akut, till observation, till röntgen, till transport, till avdelning, till preoperation, till operation, till postoperation, till sjukgymnast och till hemgång var det bara en endaste person som inte borde haft det jobb hen hade. Hen var inte på rätt plats. Men de övriga var snälla, pedagogiska, lugna, professionella, glada, skämtsamma och verkade alla väldigt nöjda med att jobba på det stora sjukhus som SÖS är. Med allt det måste innebära. Med hot om privatisering. Om ständiga neddragningar. Om effektiviseringar. Om att täcka upp i scheman. Eller som en av sköterskorna på akuten sa. ”Vad skönt att du blev min sista patient idag, du som inte är full.” Allt det som måste hanteras av denna yrkeskår som har valt att hjälpa oss när vi blir sjuka. Jag är full av beundran. Höj deras löner nu!

 

 

Shaken, stirred and puntucated. And in some pain. Men allt är relativt och jag har det bra här i solen.

 

Och så här vill jag sitta som gammal gumma. I en skön höstsol. Med en filt. Med en sommarpratare i öronen.

 

Och fan så glad jag är att jag hittade mitt inre barn i helgen. Att jag tog chansen och doppade mig i det iskalla vattnet, och att jag hoppade på klipporna. För nu kan jag inte det på ett tag.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Det blir inte alltid som man har tänkt sig 

  1. Älskar sjukhushistorier (som går bra, såklart.) Tack:)

  2. Okej, nu såg jag hela inlägget via FB. Här i min WordPress-app ser jag bara bilderna. Skönt att det gick bra.

  3. Oj, hoppas inget allvarligt och att du får komma hem snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s