Det går upp, och det går ner

Igår på jobbet hade vi förmånen att få höra Tobias Karlsson (ni vet han från Let’s Dance) berätta om hur livet inte är någon dans på rosor. Och det vet vi nog alla, som har levt ett tag, att det inte alltid är det. Han berättade om jantelag, mobbing, homosexualitet och om att man ibland måste stänga en dörr, för att kunna öppna ett nytt fönster. Tobias blandade mycket humor med stort allvar. Det var en fin föreläsning som jag kommer att bära med mig länge, framförallt budskapet om att även om livet inte alltid är underbart så ska man inte fastna där. Det gäller att följa sin röst, sin dröm, sin plan.

 

I morse var jag ute och gick. Det går så himla långsamt (opererade mig för blindtarm för en vecka sedan) men det går. För två veckor sedan var jag i Skåne och var superstark. Har gått och sprungit massor i sommar och kände mig väldigt på topp och på gång där, för två veckor sedan. Jag har nu träningsförbud i fyra veckor men får gå promenader. Och de går långsamt. Och jag vet ju att när jag väl får börja träna igen får jag börja om. Det är en färskvara det där med styrka ju. Och när jag tänker på det känns det lite depp. Fånigt nog, för det finns mycket positivt att sätta fokus på i den här operationshistorien. Men ändå. Kan jag tycka att det var synd att jag skulle bli sjuk när jag var stark. (Även fast jag också tänker att min relativt goda form har hjälpt mig att läka relativt fort).

 

Och så mötte jag den här snigeln. Och imponerades av hur den höll på att bestiga ett berg. Och jag insåg: Det gör ingenting om det går lite långsamt, man kan komma uppåt ändå. Jag kanske går långsamt just nu men idag gick jag i 57 minuter. För en vecka sedan var det lite jobbigt att gå uppför trappan inne i mitt hus. Häromdagen gick jag en tiominuters promenad. Sedan en på tjugo. Sakta men säkert går det framåt.

 

 

När jag hade gått min runda (som brukar ta ungefär 25 minuter, men idag tog 57) skulle jag kolla hur långt snigeln hade kommit under tiden jag gått i min skog.

 

Well. Den hade ramlat ner lite. Gått och gömt sig i en skreva. Och jag tänkte att det är okej. Ibland är man på väg upp. Långsamt eller fort. Ibland ramlar man ner och behöver sitta och trycka i en skreva som känns trygg. Ett tag. Huvudsaken är att man inte fastnar där, att man till slut hittar kraften för att försöka klättra upp en gång till. Oavsett svårighet man har framför sig.

Uppdatering: Ha ha ha! Nu ser jag att det är två sniglar! I mittenbilden (som jag tog innan skogsrundan) sitter ju den ena snigeln redan och trycker i skrevan. På hemvägen hittade jag inte klättersnigeln. Den måste ju alltså tagit sig till toppen. Och hela tiden låg den andra och tryckte. 
Ibland är du på topp och jag i skrevan. En annan gång har vi bytt roller. Förhoppningsvis kommer skrevsnigeln (eh) snart vidare den också. 

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Det går upp, och det går ner

  1. Pingback: Vi har så lång väg kvar att gå | Pernilla Alm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s