Oönskat möte i skogen

Jag hade gått halva rundan. Just vänt på en skogsväg för om man fortsätter den vägen kommer man långt, långt bort från mitt hem. Jag hade tänkt mig en entimmespromenad och Runkeeper visade 28 minuter så då var det dags att vända.

Jag hade skogsstigen bakom ryggen. Till höger vatten. Till vänster skog, berg och bakom det – vatten. Stigen jag gick på blev en bro och sedan var jag på väg uppför backen som leder åt vägen åt mitt håll. Den enda vägen bort från vatten, skog och berg. 

Jag hör skall. Och morrande. Och stannar. För jag är rädd för hundar jag inte känner. Speciellt när de är lösa. Och se, det var de här. Två stora hundar, högst uppför backen. Den enda vägen hem. Blockerad av två bestar. Ingen människa syns till. Jag stelnar till, men handlar. Vänder mig om och går tillbaka. Tänker att det kommer nog någon snart, som jag kan ta rygg på. Någon som inte är hundrädd för lösa, okända hundar.

Ingen kom. Jag tänkte ”det borde gå att tråckla sig genom skogen här, till den andra leden, som kommer ut på bron bara 20 minuter från mitt hus.” ”Jo, det borde det göra.”

Jag såg ett högt berg. Nedfallna träd. Gick vidare på stigen. Nu är det ju 2016 så trots mitt extremt bra lokalsinne tog jag upp mobilen. Google maps. Jo. Det går en väg som ansluter. Bra. Det blir en längre promenad idag, det är okej. Börjar gå. Inser att det blir väldigt långt. Blå pluppen på kartan rör sig knappt. Jag går på. Uppför en lång stenig backe. Tänker att jag känner mig ganska stark, svårt att tänka sig att jag låg på ett operationsbord för tre veckor sedan. Knatade på.

Plötsligt öppnade sig en stig åt höger. Mitt håll. För svår att motstå. En genväg i den promenad som annars skulle bli mycket längre. ”Genväg, senväg bah”, tänkte jag och kopplade in fågelgps:en jag har inbyggd. Ja, jag dubbelkollade med mobilen, som lärare gillar jag facit. Det förenklar livet. 

Snart kom jag fram till det här:

Trots snårig stig, rädslan för eventuella ormar, nya lösa hundar och läskiga människor började det kännas värt det. 

Jag traskade på. ”Måste hålla höger” var mantrat. 

Jag höll höger. Jag gick uppför. Nedför. På stenar. Över stockar. In i spindelnät. Kände mig som att jag var på äventyr. Men var noga med att hålla höger.

Och plötsligt. Framför mig. Skogsleden som leder till bron som ligger 20 minuter från mitt hus. Jag traskade på och stod snart på den gamla vanliga bron. 60 minuter blev nästan 120. Jag fick sol, frisk luft och lite spänning i tillvaron. 

Ibland kan det tydligen visa sig att obehagligheter som tornar upp sig kan leda till något bra. Och att det alltid går att komma runt dem. Hur läskiga de än verkar.

PS. Kan alla bara koppla sina hundar? 

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Oönskat möte i skogen

  1. Håller med dig, är inte lika hundrädd som du, men okända hundar går jag sällan emot om de är okopplare. Tur att det blev ett äventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s