Slipping through my fingers

Det har varit skolavslutningar i dagarna … flera. Själv var jag på tre stycken. Två på jobbet, en med ett av barnen. Min FB svämmade över av bilder på skolavslutningar vilket fick mig att skriva ett surt inlägg om att folk ska sluta posta andras barn på FB.

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Fast det är en viktig grej. Ge f-n i andras ungar på nätet.

Jag försökte i flera dagar innan avslutningen få mina nior att bli lite gråtmilda. ”Tänk, nu är det sista gången vi har engelska tillsammans.” INGEN såg ledsen ut. ”Nu är det sista lektionen i spanska.” Nästan alla nästan jublade. ”Men nu, nu är det sista handledartiden tillsammans.” Suckar av lättnad drogs. ”Men kan ni inte gråta lite grann i alla fall?” Nej. De var inte ledsna. Alls. Förrän det blev avslutning och det verkligen var den allra sista gången.

När något håller på att ta slut för mig är jag väldigt dramatisk. Jag har bott på många platser, pluggat på flera. Ofta vetat att nu, nu är det här sista gången som …. Och det gör mig alltid sorgsen. Och jag tänker mycket på att ha, och snart inte ha och funderar:  Är det bättre att veta vad man snart förlorar, eller bättre att det bara plötsligt rycks bort?

Jag minns när min farfars syster fick cancer i magen och plötsligt låg för döden. Vi åkte till staden hon bodde i, hälsade på henne på sjukhuset. Vi hade tagit med det fotoalbum från hennes och farfars uppväxt, som hon hade bett om. Vi tittade i albumet, vi småpratade. Snart var hon trött och sa att hon behövde sova. Vi sa hej då. Och jag visste att det verkligen var hej då. Jag log tills jag kom ut ur rummet, sedan stod jag utanför och bröt ihop. Precis utanför hennes dörr stod jag och grät över att jag aldrig någonsin skulle se henne igen. Hon som skickade sina fantastiska kokosgifflar till mig när jag var liten. I paket på posten. (Det var på den tiden posten faktiskt levererades i tid). Hon som tog emot med öppna armar och lagade mat hela dagen när jag skulle försöka köra upp innan sommaren och enda tiden som fanns i hela Sverige var just i hennes stad. (Jag klarade mig inte, fick körkort i Stockholm till slut).

Jag har just slukat Handmaid’s tale på HBO. Jag älskade boken (som kom ut 1985) när den ingick i min kurslitteratur på universitetet på 90-talet och blev lite eld och lågor när jag såg att den kom som serie. Jag var lite på min vakt, skulle serien nu förstöra min bok? Nej, so it did not. Tvärtom. Grymt bra serie, se!

I Handmaid’s tale blir det väldigt tydligt hur det kan vara att ha haft, men inte längre ha. Parallellerna till Andra världskriget är tydliga. Eller hur man idag tvingas fly från t.ex. Syrien. Eller Trumps unkna gammaldagsa värderingar. I serien har USA har tagits över av religiösa fanatiker och kvinnors rättigheter är plötsligt long fucking gone. Totalt. Kvinnor får t.ex. inte längre läsa och männen bestämmer precis allt. Rätt män, för all men are totally not equal. Kvinnor som nyss hade jobb, inkomster och rättigheter, förlorar allt. Inklusive sina familjer och sina barn.

Handmaid’s tale är extrem. Tycker jag, där jag sitter med mina rättigheter och mina bankkonton som fungerar. Med massor av  böcker och tidningar omkring mig. Som jag kan plocka upp när sjutton jag vill. (Eller iaf när jag har tid och lust). Med mitt bloggkonto, mina övriga sociala medier och min mobil. Jag har alla möjligheter att göra det mesta jag vill. Men Handmaid’s tale visar tydligt hur fort det kan gå. Hur fort allt kan ändras.

Ja, jag vet att det är på tv.  Men faktum kvarstår. Saker ändras. Saker tar slut. Människor och saker slutar att finnas. Ställen ändras. Livslägen också. Men det vi sällan lyckas tänka på just precis då, i slutet, är vad som kommer sedan. Att det kanske är något bra. (Nu tänker jag bort Handmaid’s tale lite). Och vad vi definitivt inte tänker på är vad vi har, och borde uppskatta medan vi har det.

En vän till mig sa en gång att han inte vill leva statiskt. Att det är värdelöst att knyta upp sig i boenden och saker – då händer ingenting med livet. Han säger ”jag älskar förändring och nystart!” Och jag funderar mycket på det, hur det är att vara statisk och vad priset för det är. Och tvärtom. Vilket är priset för den totala friheten? Det flexibla och det ständigt föränderliga? Och vad är det som definierar dig som person?  Det du har? Vad händer då när du inte längre har det? Vem är du då?

 

 

Man föds och man dör. Saker börjar. Saker slutar. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

Nu är i alla fall vårterminen 2017 över. Läsåret 16/17 lika så. Och i höst blir det nystart.

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Slipping through my fingers

  1. Hoppas du får en fin sommar P.

  2. Ja. Det blir det. På många sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s