Vi skäller på de gamla

Vi skäller på de gamla. De ska hålla sig hemma. Varför fattar de inte detta? Indignerat rapporterar vi i sociala medier hur dessa gamla inte vet sitt eget bästa och ses ute på stan, i affärer, på gymmet och what not.

 

Jag själv skällde lite lätt på min egen far igår. Han var ute på kafé hörde jag när vi pratade i telefon. Jag förklarade att det inte är den lämpligaste aktiviteten för folk runt 70 just nu.  ”Men jag är bara 69.” Jo. Men fyller 70 i december… Som att det dessutom går en magisk gräns vid exakt ett visst datum. Han sa i alla fall att han skulle gå hem men skyndade sig att lägga på och jag känner min far. Han går minsann inte hem för att någon säger åt honom att gå hem. Nej, då stannar han ytterligare ett tag bara för att visa att han faktiskt bestämmer själv. Det gjorde han när han var 14, det gjorde han när han var 40. Varför skulle han ändra på sig nu?

 

Jag fattar. Jag lever själv varannan vecka och är en i grunden väldigt social person. Jag har många sociala kontakter och kan ändå känna mig lite ensam ibland, trots att jag i grunden faktiskt gillar min egentid och mitt eget sällskap. (What’s not to like liksom, vi har så mycket gemensamt jag och jag. Snygg är jag också).  Men. Jag saknar sådana vanliga saker jag gjorde för några veckor sedan (åkte till Amsterdam och hade en härlig helg, AW i trång bar med goa människor, trängdes inne på trångt, svettigt gym,  osv osv osv).

Och jag är ledsen för saker som ställts in: Min drömresa till Svalbard där jag skulle åkt på min kompis skepp i nästan två veckor längs Norges kust och tillbringat just påsken på Svalbard, superroliga festen hos goda vänner, mitt födelsedagskalas, resan till mamma och familjen i Halmstad, min amerikanska kompis besök över midsommar, osv osv osv.

Men jag har gillat läget. Det är så här nu. Man kan inte planera något, man kan inte göra sådant man brukar göra, man kan inte umgås helt som man brukar göra. Inställda saker ersätts med andra saker. Det handlar inte om att ställa in, utan ställa om. Jobbet finns kvar men på distans, mitt hem har fått en ”glow up” som mina barn säger och då menar att jag haft tid att fixa små projekt som lite nya tavlor, en ny taklampa och dimmer, byggt en fin entré. Utegymmet har fortfarande öppet, solen skiner och tänk att jag kanske ska börja odla lite eftersom jag nu inte reser runt kors och tvärs utan kan lägga lite tid på att få till de där plantorna.

Så jag undrar ändå – hur svårt ska det vara för de envisa äldre att bara stanna hemma lite? Skippa affärer och ta hjälp, det kryllar av folk som erbjuder sig via Facebookgrupper och lappar i brevlådor och portar. Och om det inte sitter en lapp om hjälp där, sätt upp en själv och be om hjälp då. Tänker jag och blir upprörd på dem igen.

Men nyss körde jag till utegymmet. Jag körde förbi en äldre kvinna som var ute och gick i solen. Ensam. Jag körde förbi en äldre kvinna till, som även hon var ute och gick i solen med endast sig själv som sällskap. Och ytterligare en.

Under tiden hörde jag på Radio Stockholm som spelade upp hälsningar från telefonsvararen, till nära och kära som nu inte kan åka och besöka varandra.  Jag parkerade bilen samtidigt som jag hörde en hälsning från en äldre man i Luleå. Han darrade på rösten när han sa ”På grund av Corona kan inte mina barn och barnbarn komma upp till påsk, som de brukar. Barnbarnen tycker det är konstigt att inte träffa farfar men då kanske den här hälsningen kan trösta lite.” Och jag, blödig som jag är, fick tårar i ögonen. (Okej, jag fick snyta mig också).

För överallt i världen sitter massor av gamla människor ensamma och isolerade. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på dem. De är ganska ensamma i vardagen som det är, och plötsligt än mer så.

Och när de vågar sig ut skäller vi på dem. Och vi skäller på dem för att vi vill ha kvar dem men jag börjar tänka. Om jag var 80 år och inte visste om det var min sista påsk… Ja, då skulle jag nästan hellre ta ett besök av ungarna och ta risken. Men nej, det skulle jag ju inte för jag är en ansvarsfull medborgare som har minst fyra vänner som jobbar inom vården i Stockholm och en vän som just blivit utskriven därifrån. Alla säger en och samma sak. ”Stanna hemma Pernilla. Stanna hemma. Det här viruset är ingen lek.” Men ändå. One can be one damn lonely number, speciellt för de som inte är lika mobila som vi yngre, vi som kan gå ut i skogen, vi som kan lägga om våra möten från trång bubbel-AW och istället ses i skogen (ändå mycket nyttigare), vi som kan koppla upp oss, facetima och zooma och allt vad vi nu gör. Det är inte alla äldre som kan det. Och då kanske, kanske den där lilla trippen till affären är det som gör att man ändå överlever, i den här konstiga tid vi befinner oss i nu.

Komplext. Men rekommendationerna uppifrån är ju inte komplexa alls. Det är bara vi människor som är det.

 

(Och ja, plötsligt händer det. Plötsligt fick hon lite tid över att börja blogga igen. Eller iaf att skriva det här inlägget, en gång är ingen vana).

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s