Author Archives: Pernilla

About Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."

Pernillas sommarläsning del 2

Det tog inte så många timmar. Ibland lite väl vardagligt banal, men på ett igenkännande sätt. Flera gånger skrattade jag lite högt åt huvudpersonen Cecilia och tänkte skamset på … Ja. Mig själv. 

Från Adlibris:
”Internationell supersuccé – över 2 miljoner exemplar sålda över hela världen, översatt till 35 språk – snart som film!

Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…

Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien. En dag när hon är uppe på vinden ramlar en kartong ner från en hylla där hennes man sparar gamla kvitton. Ur kartongen faller ett förslutet kuvert. Brevet är till Cecilia från John-Paul, men får öppnas endast då han är död. John-Paul är på tjänsteresa men när han ringer berättar Cecilia om brevet, han avfärdar det och ber henne slänga det utan att läsa. Men Cecilia blir inte lugnad utan ännu mer förbryllad. Varför fanns brevet på vinden, i en obetydlig kartong? Ska hon trots allt öppna brevet och läsa, eller? Plötsligt har hennes liv tagit en helt ny vändning på grund av ett brev från hennes man, ett brev som innehåller något hon aldrig skulle kunna föreställa sig…
Internationella succéförfattaren Liane Moriarty har skrivit en gripande, tankeväckande roman. Hon berättar om ett äktenskapsdrama med också om flera personers livsdramer. Den brännande frågan är: Hur väl känner vi egentligen den vi lever med?”

I boken får vi följa flera olika karaktärer och deras liv. Framförallt hur deras liv vävs ihop.

Okej. Två miljoner har inte fel. Det är underhållande, det är lättläst, det finns igenkänningsfaktorer, det finns ”SHIT, tänk om det hände mig!” Den funkar fint på stranden/hängmattan/regniga stugan. Absolut! 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Pernillas sommarläsning del 1

Jag var nyss på Mallis. På Arlanda köpte jag ett par böcker. (Eftersom de tre böcker jag hade packat nog inte skulle räcka och för att jag inte kan gå förbi en pocketshop på flygplats utan att gå in). 

Jag läste just ut den här:


Jodi Picoult är en bortglömd favorit, när jag såg hennes namn tänkte jag att det blir bra!
Och det blev det. (För handling, läs baksidan). 

Det finns väldigt mycket att fundera på i boken. Vad får en person att ge upp, och en annan inte? Vad får vissa personer att stå upp för sig, och andra att bara låta saker bli som de blir? Och den stora frågan genom hela boken: Är vi alla rasister på något sätt?

Boken var extra intressant att läsa just nu när debatten kring barnmorskan som vägrar utföra aborter varit aktuell ett tag. Här blir perspektivet annorlunda; patienter väljer bort personal. 

Rekommenderar jag denna bok? Ja! Jag kunde inte slita mig och bär med mig många tankar från den. 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Läxhjälp

Boken jag slitit med det senaste året, gick ÄNTLIGEN i tryck i torsdags! 

Borde bloggat det då men skyller på HELT SLUT. Det har varit ett år som heter duga.

1 augusti kommer den i alla fall:
Läxhjälp – boken jag önskar INGEN behövde … 

Se varför här.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Slipping through my fingers

Det har varit skolavslutningar i dagarna … flera. Själv var jag på tre stycken. Två på jobbet, en med ett av barnen. Min FB svämmade över av bilder på skolavslutningar vilket fick mig att skriva ett surt inlägg om att folk ska sluta posta andras barn på FB.

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Fast det är en viktig grej. Ge f-n i andras ungar på nätet.

Jag försökte i flera dagar innan avslutningen få mina nior att bli lite gråtmilda. ”Tänk, nu är det sista gången vi har engelska tillsammans.” INGEN såg ledsen ut. ”Nu är det sista lektionen i spanska.” Nästan alla nästan jublade. ”Men nu, nu är det sista handledartiden tillsammans.” Suckar av lättnad drogs. ”Men kan ni inte gråta lite grann i alla fall?” Nej. De var inte ledsna. Alls. Förrän det blev avslutning och det verkligen var den allra sista gången.

När något håller på att ta slut för mig är jag väldigt dramatisk. Jag har bott på många platser, pluggat på flera. Ofta vetat att nu, nu är det här sista gången som …. Och det gör mig alltid sorgsen. Och jag tänker mycket på att ha, och snart inte ha och funderar:  Är det bättre att veta vad man snart förlorar, eller bättre att det bara plötsligt rycks bort?

Jag minns när min farfars syster fick cancer i magen och plötsligt låg för döden. Vi åkte till staden hon bodde i, hälsade på henne på sjukhuset. Vi hade tagit med det fotoalbum från hennes och farfars uppväxt, som hon hade bett om. Vi tittade i albumet, vi småpratade. Snart var hon trött och sa att hon behövde sova. Vi sa hej då. Och jag visste att det verkligen var hej då. Jag log tills jag kom ut ur rummet, sedan stod jag utanför och bröt ihop. Precis utanför hennes dörr stod jag och grät över att jag aldrig någonsin skulle se henne igen. Hon som skickade sina fantastiska kokosgifflar till mig när jag var liten. I paket på posten. (Det var på den tiden posten faktiskt levererades i tid). Hon som tog emot med öppna armar och lagade mat hela dagen när jag skulle försöka köra upp innan sommaren och enda tiden som fanns i hela Sverige var just i hennes stad. (Jag klarade mig inte, fick körkort i Stockholm till slut).

Jag har just slukat Handmaid’s tale på HBO. Jag älskade boken (som kom ut 1985) när den ingick i min kurslitteratur på universitetet på 90-talet och blev lite eld och lågor när jag såg att den kom som serie. Jag var lite på min vakt, skulle serien nu förstöra min bok? Nej, so it did not. Tvärtom. Grymt bra serie, se!

I Handmaid’s tale blir det väldigt tydligt hur det kan vara att ha haft, men inte längre ha. Parallellerna till Andra världskriget är tydliga. Eller hur man idag tvingas fly från t.ex. Syrien. Eller Trumps unkna gammaldagsa värderingar. I serien har USA har tagits över av religiösa fanatiker och kvinnors rättigheter är plötsligt long fucking gone. Totalt. Kvinnor får t.ex. inte längre läsa och männen bestämmer precis allt. Rätt män, för all men are totally not equal. Kvinnor som nyss hade jobb, inkomster och rättigheter, förlorar allt. Inklusive sina familjer och sina barn.

Handmaid’s tale är extrem. Tycker jag, där jag sitter med mina rättigheter och mina bankkonton som fungerar. Med massor av  böcker och tidningar omkring mig. Som jag kan plocka upp när sjutton jag vill. (Eller iaf när jag har tid och lust). Med mitt bloggkonto, mina övriga sociala medier och min mobil. Jag har alla möjligheter att göra det mesta jag vill. Men Handmaid’s tale visar tydligt hur fort det kan gå. Hur fort allt kan ändras.

Ja, jag vet att det är på tv.  Men faktum kvarstår. Saker ändras. Saker tar slut. Människor och saker slutar att finnas. Ställen ändras. Livslägen också. Men det vi sällan lyckas tänka på just precis då, i slutet, är vad som kommer sedan. Att det kanske är något bra. (Nu tänker jag bort Handmaid’s tale lite). Och vad vi definitivt inte tänker på är vad vi har, och borde uppskatta medan vi har det.

En vän till mig sa en gång att han inte vill leva statiskt. Att det är värdelöst att knyta upp sig i boenden och saker – då händer ingenting med livet. Han säger ”jag älskar förändring och nystart!” Och jag funderar mycket på det, hur det är att vara statisk och vad priset för det är. Och tvärtom. Vilket är priset för den totala friheten? Det flexibla och det ständigt föränderliga? Och vad är det som definierar dig som person?  Det du har? Vad händer då när du inte längre har det? Vem är du då?

 

 

Man föds och man dör. Saker börjar. Saker slutar. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

Nu är i alla fall vårterminen 2017 över. Läsåret 16/17 lika så. Och i höst blir det nystart.

 

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 juni 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En dödsannons

Jag läser det välbekanta namnet. Ser vad frun, barnen och barnbarnen heter. 

En dödsannons. Med några få ord ska tomheten, saknaden och livet uttryckas. En människas komplexa liv tar slut och där, svart på grått ska allt få plats.

Funderar på om hans endast 14 pensionärsår var fina nog? Jag vet absolut ingenting om hans liv men har ändå många minnen. 

Minns hur han log när han skrev tavlan full med biologi. Det var verkligen inte mitt ämne, men jag gillade läraren. Alltid glad, lite full i fan. Alltid snäll. Alltid samma stories. Alla som gått i den skolan har hört dem. Alltid samma läxa. (Skriv fem frågor på texten varav en varför. Varför var jättesvår, tyckte högstadiepernilla). Dessutom rekommenderade han godis till läxläsningen. Varje vecka.
Varje lektion satt han på sin stol och rullade den långsamt fram och tillbaka på podiet när han skrev sina långa biologiharanger. Min kompis och jag väntade på den dagen då han skulle råka rulla över kanten med stolen. Det hände aldrig. Men vi var hela tiden på spänn. Vilket han visste, såg upp på oss och skrattade sitt speciella skratt. 

Jag sa det aldrig, såklart. Men jag gillade honom verkligen. 

Tack B. Det var fint det du gjorde. Jag tror att du ofta tyckte det också. Även om du förmodligen gick hem och svor lite över oss ibland. Och det gjorde du rätt i!

1 kommentar

Filed under Uncategorized

La tour Eiffel

Jag är med min äldsta dotter i Paris. C’est magnifique!

Igår gick vi runt, i vad som kändes som hela, Paris. Vi startade 9 på morgonen och var tillbaka på hotellet 20, för kort mobilladdningspaus innan mademoiselle Alm skulle fota Eiffeltornet i kvällsbelysning (och vi behövde middag). 
Från 9 på morgonen till 22 på kvällen såg vi Eiffeltornet från olika håll. Ibland dök hon upp i slutet av en gata, ibland rakt framför/nedanför/ovanför oss. Ibland långt bort i fjärran. Alltid lika vacker.

När vi svängde runt hörnet från vårt hotell och hon bara stack upp mellan husen insåg jag vilken grej det ju förstås var att få igenom det bygget. Har inte tänkt på det förut. (Duh). Protesterna var, enligt wiki, många och det är väl inte konstigt. Ett jättebjässetorn i en helt annan tid. 1887 började det byggas. Tänk hur Paris såg ut då, och plötsligt ett galet ”torn” på över 300 meter. (Kaknästornet är 155 meter, som jämförelse). 

Världen 1887. Inga bilar. Inga flygplan. Telefonen nyss patenterad. Och så vidare. 

Och tänk hur det var, att vara en vanlig parisare, och plötsligt få se hela stadsbilden förändras. Det måste varit många huvudskakningar åt detta galna projekt. 

Det är ju så med oss människor. Nytt är konstigt, ofta fult. Förändring skrämmer. Och det där var en förändring aldrig skådad innan. Inte nog med att det var en annorlunda arkitektur och komstruktion, högsta byggnaden i världen var hon ett bra tag också. 

Men jag tänker att när tornet väl var på plats var det nog fler som fascinerades, än ogillade. Eller är det en slutsats dragen ur att jag sitter med facit? 

Och vad hade Paris varit utan Eiffeltornet idag? Förstås fortfarande underbart och fantastiskt, men hade inte något saknats? (Det hade vi ju dock inte vetat, inser jag). Men det hade varit intressant att få höra de klagande några år senare. Eller nu. Om det hade gått.

Första gången jag besökte Eiffeltornet var för övrigt när jag var 14 och på väg till Jersey på språkresa. Vi låg bra till i tid och busschaffisen och ledaren bestämde sig för att ge oss två timmar i Paris. Plötsligt var jag mitt under tornet och enda toan var i tornet. Gratis. Men högre upp kostade och mina vänner ville inte åka upp. (Så med fjortonåringens logik gjorde inte heller jag det). 


2 kommentarer

Filed under Uncategorized