Author Archives: Pernilla

About Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."

En dödsannons

Jag läser det välbekanta namnet. Ser vad frun, barnen och barnbarnen heter. 

En dödsannons. Med några få ord ska tomheten, saknaden och livet uttryckas. En människas komplexa liv tar slut och där, svart på grått ska allt få plats.

Funderar på om hans endast 14 pensionärsår var fina nog? Jag vet absolut ingenting om hans liv men har ändå många minnen. 

Minns hur han log när han skrev tavlan full med biologi. Det var verkligen inte mitt ämne, men jag gillade läraren. Alltid glad, lite full i fan. Alltid snäll. Alltid samma stories. Alla som gått i den skolan har hört dem. Alltid samma läxa. (Skriv fem frågor på texten varav en varför. Varför var jättesvår, tyckte högstadiepernilla). Dessutom rekommenderade han godis till läxläsningen. Varje vecka.
Varje lektion satt han på sin stol och rullade den långsamt fram och tillbaka på podiet när han skrev sina långa biologiharanger. Min kompis och jag väntade på den dagen då han skulle råka rulla över kanten med stolen. Det hände aldrig. Men vi var hela tiden på spänn. Vilket han visste, såg upp på oss och skrattade sitt speciella skratt. 

Jag sa det aldrig, såklart. Men jag gillade honom verkligen. 

Tack B. Det var fint det du gjorde. Jag tror att du ofta tyckte det också. Även om du förmodligen gick hem och svor lite över oss ibland. Och det gjorde du rätt i!

1 kommentar

Filed under Uncategorized

La tour Eiffel

Jag är med min äldsta dotter i Paris. C’est magnifique!

Igår gick vi runt, i vad som kändes som hela, Paris. Vi startade 9 på morgonen och var tillbaka på hotellet 20, för kort mobilladdningspaus innan mademoiselle Alm skulle fota Eiffeltornet i kvällsbelysning (och vi behövde middag). 
Från 9 på morgonen till 22 på kvällen såg vi Eiffeltornet från olika håll. Ibland dök hon upp i slutet av en gata, ibland rakt framför/nedanför/ovanför oss. Ibland långt bort i fjärran. Alltid lika vacker.

När vi svängde runt hörnet från vårt hotell och hon bara stack upp mellan husen insåg jag vilken grej det ju förstås var att få igenom det bygget. Har inte tänkt på det förut. (Duh). Protesterna var, enligt wiki, många och det är väl inte konstigt. Ett jättebjässetorn i en helt annan tid. 1887 började det byggas. Tänk hur Paris såg ut då, och plötsligt ett galet ”torn” på över 300 meter. (Kaknästornet är 155 meter, som jämförelse). 

Världen 1887. Inga bilar. Inga flygplan. Telefonen nyss patenterad. Och så vidare. 

Och tänk hur det var, att vara en vanlig parisare, och plötsligt få se hela stadsbilden förändras. Det måste varit många huvudskakningar åt detta galna projekt. 

Det är ju så med oss människor. Nytt är konstigt, ofta fult. Förändring skrämmer. Och det där var en förändring aldrig skådad innan. Inte nog med att det var en annorlunda arkitektur och komstruktion, högsta byggnaden i världen var hon ett bra tag också. 

Men jag tänker att när tornet väl var på plats var det nog fler som fascinerades, än ogillade. Eller är det en slutsats dragen ur att jag sitter med facit? 

Och vad hade Paris varit utan Eiffeltornet idag? Förstås fortfarande underbart och fantastiskt, men hade inte något saknats? (Det hade vi ju dock inte vetat, inser jag). Men det hade varit intressant att få höra de klagande några år senare. Eller nu. Om det hade gått.

Första gången jag besökte Eiffeltornet var för övrigt när jag var 14 och på väg till Jersey på språkresa. Vi låg bra till i tid och busschaffisen och ledaren bestämde sig för att ge oss två timmar i Paris. Plötsligt var jag mitt under tornet och enda toan var i tornet. Gratis. Men högre upp kostade och mina vänner ville inte åka upp. (Så med fjortonåringens logik gjorde inte heller jag det). 


1 kommentar

Filed under Uncategorized

Get a life! 

Den här veckan har jag kommit nära döden lite för många gånger. Inte så att jag personligen varit nära (vad jag vet, trots lång bussresa tur och retur till fjällen och många svarta backar), men jag har från olika håll sett döden koppla sitt grepp om folk i närheten. Detta hemska, oundvikliga. Som lämnar tomma, avgrundsdjupa hål, länge omöjliga att greppa.

Och som vanligt när döden kryper inpå börjar man (jag) tänka. På vad som egentligen är viktigt. Och hur mycket som inte är viktigt. Jag tänker att vi alla borde vara bättre på att tänka på det, utan de vidriga påminnelserna som döden ger.

Jag var i fjällen med min klass i veckan. Och jag är ingen skidåkerska. Eller let me rephrase: Jag var ingen skidåkerska. I veckan tog jag mig (med lite hjälp av en påstridig person) ur min comfort zone och befann mig plötsligt i både röda och svarta backar och se – det gick bra. För jag tänkte: FUCK IT! Plötsligt är jag död och kan inte göra ett skit mer.

(Mina elever tyckte dock att jag var komplett värdelös på att åka skidor men hey, jag är 41 och åkte för första gången ner för svarta backar utan att gråta så jag är mer än nöjd. De kommer fatta när de är 40+).

En som hajat det här med livet är min tioåring. Som dukar så här:


 

Summan av kardemumman är helt enkelt:

Lägg inte energi där den inte hör hemma. Välj dina fighter. Gör det bästa av det hela, det finns bara ett. Liv, alltså.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

I didn’t know where I was going until I got there

Första boken jag läst ut 2017.
Och vilken bok! Såg filmen i ett flygplan Stockholm- San Francisco i april 2015. 

Älskade den. Fick nu, två år senare för mig att läsa boken. Öppnade den lite motvilligt, undrade om jag skulle palla att läsa en bok som utspelar sig under en lååååååååång vandring. Jag är lite rastlöst lagd, ju.
Men herregud. Så klok. Så fin. Så stark. Så sorglig. På sista sidan trillade mina tårar. Det händer inte alltid när jag läser nej. 
Cheryl Strayed. Thank you.

Citatet i rubriken ur boken. Ett av mina favvocitat. 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Viskar: Jag är författare

Häromdagen fick jag mitt tredje medlemskort till Författarförbundet. Jag är alltså inne på tredje året som medlem i Författarförbundet.  2015 fick jag ett stipendium på många kronor av dem, 2016 fick jag ett resestipendium av dem. Av de snälla människorna på Författarförbundet. 
 
Igår var jag på möte på ett av mina förlag. (Harper Collins, inför boksläpp 1 augusti). 
 
I måndags var jag ute och åt men kompisen jag skulle möta (Sandra Gustafsson, min författarkompis, men så mycket mer än det)  var lite sen så jag kom i samspråk med ett par vid bordet bredvid.
De initierade samtalet, jag ville inte störa, de var uppenbarligen supermegakära men den ena vände sig mot mig och sa ”Hej, har du haft ett bra nyår?”
”Hej”, sa jag. ”Jo, det har jag. Vi var i Dalarna och det var superskönt.”
”Är du från Dalarna?”
”Ja.” Sa jag. Som föddes på Huddinge sjukhus och aldrig någonsin bott i Dalarna, även om jag i tjugoårsåldern jobbade där i veckorna och åkte hem till Stockholm på helgerna. Så kom jag på mig. ”Nej, det är jag ju inte alls!”
Varpå vi asgarvade och började spinna loss på om jag satt på den här restaurangen (som inte serverade bubbel, hello?!?)  och bara ljög, och kanske inte alls hade en vän som var försenad. Så sa den ena i paret att hon aldrig skulle kunna sitta en kväll och ljuga, varpå jag sa att jag nog skulle klara det. För att förklara mig sa jag i en ursäktande bisats att jag är författare och van att hitta på saker.
Men trots att jag just nu skriver på min fjärde bok kändes det som en konstig sak att säga. För en författare är typ Hemingway. I mina ögon. And I have not quit my day job. I can’t quit my day job because I have a huslån and a billån. I don’t want to quit my day job för jag gillar det också. 
 
Men grejen är att jag började blogga som Skrivarmamma cirka 2007. Då hade jag en dröm om att bli författare. Det kändes nästan fånigt, trots att jag ALLTID har skrivit. Så klyschigt, men så sant. Men att jag skulle få en bok utgiven kändes omöjligt. Men ändå inte. Hence why I kept on …
Och nu när jag öppnar kuvertet, betalar 1700 kronor i årsavgift och stoppar in medlemskortet i min plånbok så tänker jag att jo, jag är nog en sådan där författare ändå. Och lite andra saker. Och det är väl tur det. Att bara vara en enda sak hade varit rätt trist.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Express yourself!

Det var 1985 och jag stod på min stereobänk (!) i mitt rum högst upp i radhuset i Skogås utanför Stockholm. I mina högtalare strömmade Into the groove med Madonna ut och jag dansade allt jag hade, med mina neonfärgade armband. Jag var tio år men fattade ändå budskapet.

”Get into the groove
Boy you’ve got to prove
Your love to me, yeah
Get up on your feet, yeah
Step to the beat
Boy what will it be”

Madonna var som den coola kompisen jag inte hade. Eller den tuffa storasystern jag inte heller hade. Hon sjöng, och jag lyssnade. Express yourself, don’t go for second best, baby. Papa don’t preach, I’m keeping my baby. Some boys try and some boys lie but
I don’t let them play (no way). 
Ständigt samma budskap: Ta ingen jävla skit, girlfriend!

Nu är jag 41. Och Madonna is still fucking standing. Bara det är helt galet coolt. För en vecka sedan fick hon Billboards pris för Woman of the Year och hon höll ett tal. Och vilket tal! Om du inte har sett det än, se det. Hela.

Här är några av mina favoritcitat från talet:

”I always feel better with something hard between my legs.

Thank you for acknowledging my ability to continue my career for 34 years in the face of blatant misogyny, sexism, constant bullying and relentless abuse.

When I started there was no Internet. So people had to say it to my face.

In life there is no real safety, except self belief.

And even the fucked up things that happen to me, that still happen to me, are also gifts, to teach me lessons and make me stronger.

There are no rules. If you are a boy. If you are a girl, you have to play the game. And what is that game? You are allowed to be pretty and cute and sexy. But don’t act too smart. Don’t have an opinion… You are allowed to be objectified by men. You are allowed to dress like a slut. But don’t own your sluttiness... Be what men want you to be. But more importantly, be what women feel comfortable with you being around other men. Finally do not age.  Because to age is a sin.

Prince was running around with fishnets and high heels and lipstick with his butt hanging out… yes he was. But he was a man. This was the first time I truly understood women do not have the same freedom as men.

I remember wishing I had a female peer that I could look to for support.

Camille Paglia, the famous feminist writer said I set women back, by objectifying myself sexually. Oh, I thought, if you are a feminist you don’t have sexuality, you deny it? So I said: Fuck it, I’m a different kind of feminist. 

People say that I’m so controversial. But I think the most controversial thing I have ever done is to stick around.”

Okej, det blev ganska många citat. Men alltså. Så här. Det är galet. I 34 år har hon varit en förebild. En stark feminist som kräver att få ta plats. Att få vara kåt. Att få göra vad hon vill. Och jag fattar varför jag har följt Madonna under de här 34 åren. Hon gjorde mig till feminist långt innan jag visste vad det var.

Häromkvällen var jag och såg teatern Britney på Turteatern i Kärrtorp. (Grym, gå och se!) Och det slog mig. Hur hårt Britney jobbat. Hur utsatt hon varit/är. Och så tänkte jag på Madonna. Hur hon har banat vägen för Britney, Lady Gaga, Beyoncé och vilken kvinnlig artist som helst. Utan Madonna hade de (nog) aldrig lyckats på samma sätt. Hur hårt de än jobbat, de också. (Bitch, I’m Madonna).

En sak de alla har gemensamt är den feministiska agendan. Egentligen känner jag att det är så galet fel att jag ens ska behöva skriva så. Feministisk agenda. VARFÖR är det inte bara självklart? Varför ska det vara så som Madonna sa? There are no rules, if you are a boy. Varför ska en penis automatiskt generera mer lön? Varför ska en penis göra att folk lyssnar mer på penisbäraren än den som inte bär en? Varför kallas feminister manshatare bara för att vi vill ha samma rättigheter som penisbärarna?

 

e8eebe548b0803b4e0cbe8f6102c7117

 

I kväll upptäckte jag till min glädje att Madonna äntligen är med i Carpool Karaoke.Hon berättar om när hon förförde Michael Jackson med hjälp av lite Chardonnay. James Corden frågar om hon och MJ kysstes. ”I mean baby, I’ve been around.”

När jag var tio år och dansade på min stereobänk var jag blond. Nuförtiden blir jag blond var sjätte vecka. Och däremellan har jag lite mörk hårbotten. Och det stör mig, den där utväxten. Men i dag när jag såg henne sjungandes i bilen så tänkte jag fuck it, Madonna har det också.  Vi vill vara blonda fast vi är mörka och då är vi det.

 

3f347e1378a1a1e499df03fb8424ecbc

 

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Det är det viktigaste

Taxichauffören i fredags såg lite faderligt på mig i backspegeln och sa:

”Har du haft en trevlig kväll?”
”Ja, jag har haft en jättetrevlig kväll.”
”Det är det viktigaste”, sa han.

Och jag tänkte. Ja. Visst är det väl så? Att det viktigaste här i livet är att det känns bra? Det gör inte alltid det, det vet vi alla. Men de stunder det faktiskt känns bra, de stunderna ska man hålla fast vid. Minnas och vid behov ta fram igen.

photo-003-2

Eller: En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag skriva. Tillbaka till skrivarlyan där ihopsnickring av ny spännande fackbok pågår. Ges ut på Harper Collins 1 augusti.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized