Kategoriarkiv: Alltid du

Min bok Alltid du handlar om Caroline, som är gift. Och hennes ungdomskärlek Adam, som är gift. De är dock inte gifta med varandra. Utan att spoliera för mycket för dig som inte har läst den än, så är själva storyn att Caroline och Adam faller för varandra igen. Och vad som händer därefter. Och det händer en del.

Många läsare har hört av sig och har reagerat på det här att Caroline är otrogen. Man blir arg på henne. Man tycker att hon borde göra si och hon borde inte göra så. Det är intressant tycker jag. Men mer intressant är att ingen har reagerat på att Adam är otrogen. Ingen.

Caroline är kvinna.
Adam är man.
Båda är gifta. Båda är otrogna.
”Man” blir arg på Caroline.

I lördags på bokmässan var jag på några intressanta seminarier, som berörde det här med att vara kvinna.

Mina författarkollegor Maria Friedner och Åsa Schwarz höll ett seminarium de kallade ”En hondjävuls liv och lustar – om osympatiska kvinnor i litteraturen.” Jag var tvungen att gå! ”Min” Caroline beskylls ofta för just detta – att vara osympatisk.

Under seminariet försökte Friedner, Schwarz och moderatorn Jenny Lindh bena ut det här med osympatiska kvinnor i litteraturen och de kom fram till att dessa kvinnor är väldigt få. Åsa Schwarz hade googlat och hittat en lista på de 50 mest osympatiska karaktärerna i litteraturen och av dem var 5 (!) kvinnor.

Dessa osympatiska kvinnor i litteraturen är sällan en huvudkaraktär. Oftast har hon en biroll som t.ex. en elak styvmor. Hon kan också vara kära Lady Macbeth. (Out damned spot!)

Trion på scen kom också fram till att kvinnor som är osympatiska i litteraturen alltid måste ha en anledning till att vara just osympatiska. De kan inte bara vara bufflar. Nästan alltid är de osympatiska för att någon man har gjort dem sjukligt svartsjuka. Då är det okej att bete sig illa. Åsa Schwarz berättade om huvudkaraktären i hennes senaste bok Lust och sa att hon var tvungen att smyga in det osympatiska, i början är karkatären en kämpande författare som vi läsare tycker lite synd om. Not so much i slutet. Men då har Schwarz redan byggt upp det vi behöver för att kunna ta oss till den kvinnliga karaktären som gör väldigt fel.

Gemensamt för Åsas och Marias romaner är att de osympatiska kvinnorna i dem drivs av magiska inslag. Något har alltså påverkat dem att bli osympatiska och göra dem elaka.

Och jag tänkte. På min huvudkaraktär Caroline som så många blir arg på. För de fattar inte varför hon är otrogen. Hon har ju allt. Och man får inte riktigt någon förklaring. Och då blir folk arga. På Caroline. För hon borde veta bättre!

Och ja. Det borde hon. Hon borde sitta ner, ta hand om sin familj och sina barn och inte bejaka någon annan känsla som dyker upp. Hon borde undertrycka, förtränga och göra det rätta. Alltid. För att hon är kvinna. Att gifte Adam går och ligger med en annan än sin fru köper vi, för det förväntar man sig liksom, av en man.

Är det så enkelt? Räcker det med att han är man? Är allt okej då? Jag satt där i föreläsningssalen och funderade på vad det här kan bero på. Kan det vara så att ondska egentligen handlar om styrka? Och den här klyschan att folk är rädda för starka kvinnor? De blir ett hot och hot är faktiskt ganska svåra att tycka om.

Sedan gick jag och såg Caitlin Moran. Som blandade skämt och allvar i snabb följd och en sak hon verkligen förmedlade var just det här med att vara kvinna. Hur så inte enkelt det är. Hur vi ska vara så förbannat perfekta. Hur vi ogillar allt hos oss och våra medsystrar som inte är som kvinnor ska vara. Och så reste hon sig ur fåtöljen, drog upp sin tröja och tog ett tag om sin mage som då bildade en skrattande mun.

Vet ni? Jag älskar vänner som är schyssta, lojala och som bryr sig om mig. Men för mig måste en kvinnlig (och manlig) vän också ha andra sidor. Våga vara imperfekt, våga vara trasig och våga göra fel. Och våga leva.

Jag vet att vi människor inte är så otroligt olika varandra, oavsett kön. Vi är sådana som inte har alla rätt. Ibland begår vi misstag vi vet att vi inte borde ha begått. Ibland reagerar vi som fegisar. Ibland är vi bara åt helvete galet ute och det är det som lockar mig att skriva om oss. Vi är imperfekta och därför intressanta att skriva om. Och framförallt lockas jag att skriva om kvinnor som gör fel för jag har gjort så många rätt i så många år och jag är trött på det. Det finns mer, under ytan.

Jag funderar hit och dit och tänker att det nog bottnar i det här med jämlikhet nu igen. Och jag undrar: När ska vi inse att vi har lång väg kvar till ett jämställt samhälle?
Hur ska vi ens kunna nå dit när 15 åriga flickor får gruppvåldtas och gärningsmännen går fria?
Hur ska vi nå dit när kvinnor konsekvent har sämre lön?
Hur ska vi nå dit när vi behandlar våra tjejbebisar och killbebisar helt olika?
Hur ska vi nå dit när typiska manliga yrken och aktiviteter värderas högre än kvinnors?
Hur ska vi nå dit när till och med påhittade karaktärer styrs av det samhällsstrukturella problem som bristen på jämlikhet faktiskt är?

Jag har inte en aning men jag vet att osympatiska kvinnor, det finns det gott om i verkligheten och de borde rimligtvis få plats i litteraturen också. Precis som männen. Utan att behöva be om ursäkt för sitt beteende. Precis som männen.