Kategoriarkiv: Alltid du

Feministreflex, ja för fan!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med att vara kvinna. Äh. Det funderar jag nästan alltid på. För det är en komplex sak. Att gå runt i ett samhälle och ett liv och vara av kvinnligt kön.

Men det hände en sak. Eller flera faktiskt.

Detta hände först: En FB-vän la ut ett inlägg där han sökte en praktikplats åt sin ”supersöta och superduktiga” 16-åriga dotter. Jag reagerade på formuleringen ”supersöt”. Och funderade på vad den hade med att hitta en praktikplats att göra. Jag skrev en liten undrande fråga om det.
”Tanke. Jag betvivlar det inte men vad har ”supersöt” med detta att göra?”
Inläggsformuleraren skrev avväpnande ”Absolut ingenting. Jag är hennes pappa. Liksom.”
Gott så. Jag fattar att föräldrar tycker så om sina barn. Annars är man faktiskt en dålig förälder. Skulle jag vilja säga.
Men nu var ju inte inlägget till för att pappan skulle tala om hur mycket han älskar sin dotter, det var ju för att hitta ett jobb.

En av inläggsskrivarnas vänner skrev om mitt inlägg: ”Feministreflexen var lite väl snabb där?” Varpå folk började deklarera att de minsann också hade supersöta döttrar. Och jag skrev: ”Jag har två. Och feministreflex ska sitta ännu starkare hos oss med döttrar.”

Detta var ingen i inlägget mottaglig för. Och eftersom jag förde den här diskussionen i helt fel tråd (då den var till för att söka en praktikplats åt en dotter) la jag på trådstartarens begäran ned diskussionen. Feministreflexpersonen hann dock tala om för mig att min kommentar var 1) löjlig, 2) oförskämd och 3) fullkomligt onödig.

Jag bemötte inte, men det här har legat och grott hos mig och jag har funderat på några saker:

  • Varför var diskussionen om utseende i ett utrop om en praktikplats så störande?
  • Varför reflekterade inte en enda tjejförälder över att den viktigaste egenskap som först framhävs hos sitt kompetenta barn är utseendet?
  • Hur skulle en jobbannons med samma krav mottagas?

”SUPERSÖT OCH SUPERDUKTIG 16-ÅRIG TJEJ SÖKES SOM PRAKTIKANT TILL ETT MINDRE FÖRETAG INOM SKÖNHETSBRANSCHEN.”

Skulle du skickat din dotter till ett sådant jobb? Det hade inte jag gjort. Jag, som har starka läskigt oförskämda feministreflexer, hade nog istället anmält företaget till JämO. Men det är jag. Jag är en sådan där bökig person som tror att jag kan bidra till förändring i samhället.

Jag funderade också på om ordet ”supersöt” hade använts om det var en superduktig 16-årig kille som behövde praktikplats? Jag dristar mig till att hävda att det inte hade gjorts.

Väldigt ofta när jag lägger ut bilder från någon intervju gjord med mig om t.ex. min bok Läxfritt – för en likvärdig skola får jag kommentarer om att jag ser bra ut på bilden. Och det är förstås trevligt att folk tycker det men jag brukar alltid undra varför det är relevant. Jag skulle bli gladare för komplimangen om den handlade om vad jag faktiskt sa i intervjun. Eller i texten jag skrev. För jag har mycket viktigt att säga om läxor och det primära för mig är inte mitt utseende. Det är mitt budskap.

Sedan kom nyheten att Hammarö kommun, efter påtryckningar från föräldrar, har tagit bort boken Kort kjol ur sin undervisning.

– Boken beskriver en grov våldtäkt i detalj med ett språk som inte lämpar sig för barn, skriver föräldrarna.

Well. Föräldrar i Hammarö kommun. Barn blir våldtagna. Det är totalt olämpligt. Tänk om eleverna faktiskt lär sig något av boken? Tänk om en våldtäkt förhindras av att någon snubbe fått en insikt av en bok han läst?

Sedan såg jag den här filmen från KIT. Världen utan män. Och det är plågsamt påtagligt hur illa det är ställt med jämlikheten.

Och i söndags var jag med några vänner och såg den fantastiska uppsättningen av Scener ur ett äktenskap. Ursprungligen är det mannen i förhållandet som ”fuckar ur” och drar. I den här versionen är det kvinnan. Det är provocerande, är jag och mina tre moderna, jämställda kvinnliga medteaterbesökare överens om.

Huvudpersonerna i mina romaner blir ofta beskyllda för att vara  osympatiska för de gör inte ”som man ska.” Sägs det. Men jag tror att skon klämmer på ett lite annat ställe: De gör som inte kvinnor ska. För om män gör samma sak, höjs inga ögonbryn. Men när kvinnan gör det undrar vi vad som är fel på henne. Hur kan hon?

Katarina Wennstam skriver insiktsfullt i SvD:
En man som fortsätter leva sitt liv mer eller mindre som förut, också då han har en eller flera avkomlingar, får inte ständiga frågor om han verkligen älskar sina barn. Vi antar att pappor på affärsresor, golfrundor eller jobbmiddagar känner kärlek där de befinner sig, om så på avstånd.

Modern däremot antas bäst visa sin kärlek genom konstant närvaro och genom att aldrig någonsin längta någon annanstans. Det säger sig självt att det blir en bubbla som är väldigt lätt att spräcka.”

Jodå. Jag älskar mina barn. Mer än jag älskar något eller någon annan. Men ibland gillar jag att andas och tänka lite ifred. Eller läsa en artikel från början till slut. Lyssna på ett sommarprat. Få prata utan att någon avbryter. Eller bara skriva ett helt blogginlägg utan att någon ropar på mig just precis när jag ska komma till slutklämmen.

Så. Kära kommenterare på Facebook. Jag kommer alltid, så länge det behövs, ha jävligt nära till feministreflexen. För min, mina och dina döttrars skull.

11044636_10153212015153783_4789927958996492193_n

Antal gånger jag blev avbruten av mina barn när jag skrev det här inlägget: Fyra.

12 kommentarer

Under Alltid du, Barn, Utan dig

Till slut

”fick” jag mina böcker. (Om man med ”fick” menar ”fick ringa och jaga tre gånger, (och förlaget ringde sina tre gånger), kräva att DHL stoppade leveransen till fel adress och JAG sedan fick åka till Västberga för att mötas med ‘paketen finns inte här’ men när jag talat om att jag efter två samtal bedyrats att de skulle finnas där och jag talar om med bestämd röst att de visst ska finnas och jag  skulle ha fått leverans i måndags och jag  faktiskt, onsdag lunch, är rätt irriterad så går DHL-killen ut på lagret och letar och faktiskt  – HITTAR. Men ingen ska tro att DHL-killen ens hjälpte till att lyfta in en endaste liten låda à 20 kilo in i författarens bil, nej då). Om man menar det med ”fick” så ”fick” jag mina böcker igår. (Och om sanningen ska fram så tyckte mina amerikanska gäster att det var SKÖNT att energiknippet Pernilla försvann i ett par timmar så att de kunde bara vara en stund).

MEN SKIT I DET (sa jag att det var DHL som fuckade upp?) I’VE GOT MY BOOKS! (Jag ska snart börja vårda mitt språk, det är ju skolstart väldigt, väldigt snart).

10419982_10152275425192532_4279975285709025374_n

 

Tillbaka till ämnet!

Jag är lite kär i mina böcker. För det första är läxfrittboken så himla fin. Jag älskar färgerna. (Förutom orange, jag är inte så förtjust i orange men det passar ändå in). Jag älskar boken. Det ligger så mycket  otroligt hårt arbete bakom. Att hitta på en roman är ingenting jämfört med att skriva sanning. Å andra sidan, sanning är mycket enklare än roman. Allt finns ju på riktigt. Det är så otroligt olika men jag gillar båda – på olika sätt. Kort – jag älskar den. (Fast jag har hittat ett tryckfel).

För det andra – det är min andra publicerade bok. Det finns en tredje i pipeline men nu fokuserar vi på de alster som faktiskt fysiskt finns. Två riktiga böcker Pernilla Alm. Det är BRA jobbat det. Utöver att vara lärare, mamma, fru och kompis. Och dotter. Och sånt.

I min egohylla just nu:

10525682_644274365669308_9100485824539927917_n

Författare: Pernilla Alm

21 kommentarer

Under Alltid du, Babbel, Läxfritt - för en likvärdig skola, Pernilla Alm

Författartupperware

Ikväll var jag hemma hos Michaela på Författartupperware. Michaela hade laddat upp med adventsfika deluxe och ett gäng mysiga vänner och släktingar. Vi fikade och pratade om min bok – toppenkväll! Och Michaela är en sjukt mycket bättre författartupperwarevärdinna än jag – hon gav mig presenter efteråt. Så gulligt! Det fick varken Malin eller Simona hemma hos mig.

Förresten, Michaela gör naglar. Snart i Årsta, just nu i Haninge eller hembesök. Toppenduktig! (Jag försökte gömma mina omålade skamfläckar för henne).

20131209-211006.jpg

Michaela gav mig dock lite stresseksem. Granen är klädd och under ligger fullt med julklappar. Jag har inte ens börjat tänka på jul än. Gaaaaah!

20131209-211015.jpg

20131209-211020.jpg

20131209-211025.jpg

Fick signera en bok till Pernilla. Det kändes väldigt schizo. Så ja, jag var tvungen att fota det.

20131209-211033.jpg

Och så de fina presenterna.

20131209-211040.jpg

Michaela, när du har skrivit din bok kör vi hemma hos mig!

2 kommentarer

Under Alltid du

Förbereder författartupperware

20131208-205120.jpg

Imorgon är jag hembjuden till en vän för att prata om min bok. Ni minns väl att det var Malin Persson Giolito som startade trenden? Hemma hos mig. Sedan kom Simona hem till mig, också superlyckat.

Förra sommaren var jag hemma hos Viveka på Humlebacken, det var fantastiskt skoj. Det är ett roligt sätt att möta (blivande) läsare, det blir intimt och väldigt trevligt.

Nu var det ett tag sedan jag pratade om Alltid du så det är bäst att kolla igenom pratkorten. Och ta med dem.

2 kommentarer

by | december 8, 2013 · 8:51 e m

Det kom ett brev

(Eller mail då. Men det var tänkt som ett brev). Och om du inte har läst boken får du vara beredd på att få en aning om slutet så om du inte vill ha det ska du inte läsa resten av inlägget:

 

”Jag skrev det som ett brev, men nu finner jag inte kuvertet med din adress!
Hoppas att du ursäktar att det kommer som ett opersonligt mail istället.

”Tycker man om Kajsa Ingemarsson (Vem är det? tänkte jag) tycker man om Pernilla Alm. En välarbetad story som passar fint en dag på stranden.” stod det i rosa (Urk!) på den mer än lovligt plottriga framsidan. Färger som skar sig, sunkiga 70-tals villor och en kerub med sax, fick någon verkligen betalt för att skapa eländet? ”Jag är jätteledsen att du har fått vänta på din vinst.” stod
det på den medföljande lilla papperslappen. Hade jag varit med i någon tävling? (Trots febrilt funderande har jag ännu inte knäckt den nöten.)
Nåväl, jag fick väl läsa boken om jag nu hade vunnit den. Efter första kapitlet tog det stopp. Tvingade mig själv att läsa det andra, sedan låg boken oläst hela sommarlovet. Caroline var så ointressant, ytlig och mobilfixerad! Hur skulle jag, som medvetet valt att inte skaffa mig någon mobil kunna relatera till en kvinna som tycktes leva sitt liv genom telefonen? Hennes två döttrar kändes mest som uppvisnings Barbiedockor. I mitt eget hus finns, förutom maken, tre tonåriga söner och spelkonsoller i ett virrvarr. Skilda världar är bara förnamnet.

Det började inte så bra när din bok damp ner hos mig, men i går fann jag boken under min obäddade säng och gav den ett nytt försök. Sedan dess har jag sträckläst med undantag av timmarna då jag var tvungen att vara på jobbet.  Jag är högstadielärare.
Så nu kan jag ärligen säga: TACK!

Tack! Du fångade mig, du fick mig att känna djupt på många olika plan. Kanske inte som det var tänkt, för Caroline gillade jag aldrig och jag hade svårt för att känna att hon var äkta, men händelseutvecklingen, flirtandet, besluten då man önskar att karaktären hört mitt ”Gör det inte!” och det iskalla oförhandlingsbara slutet. Vad kan jag säga? Mitt i prick på något sätt. Trots att jag själv aldrig varit otrogen hade jag inga problem med att leva mig in i det grymma efterspelet och det kändes mer och mer som ett äkta grekiskt
katharsis.

Väl skrivet!
Bravo!
Så, tack för vinsten, lässtunden, renandet och för att du fortsätter att skriva. Då kan jag få lov att köpa din nästa bok själv. På den behöver du inte jämföras med någon annan författare och jag hoppas att förlaget ger dig en ny designer till omslaget.

Med tacksamma hälsningar”

Så här är det. När jag för några år sedan började skriva så var en utgiven bok långt bort. När den väl fanns hade jag inte förberett mig ordentligt på vad det skulle innebära. Att bli recenserad (sågad) och att folk skulle tycka. Jag hade verkligen inte tänkt mig att läsare skulle ta sig tiden och besväret att skriva till mig om min bok. Det hade jag verkligen inte. Men med jämna mellanrum droppar det in någons tankar och tack.

Och så kom det här mailet igår och jag läste det precis innan jag skulle gå och sova. Och först undrade jag förstås varför den här personen hade skrivit om hon bara ville dissa mig. Men läste vidare för jag tänkte att hittills har ingen skrivit för att bara kasta skit så det här är lite spännande. Och så tvärvände hon mitt i. Och jag log bredare och bredare. Och klappade mig själv på axeln. Det finns några som tycker att jag gör rätt. That’s all that counts. Några gillar det jag gör. Det gör det värt det.

Jag är så glad över feedback. Det är fantastiska brev som hittar till mig ibland. Ärliga, öppenhjärtliga och sa jag fantastiska?

Tack.

3 kommentarer

Under Alltid du, Läsande, Läsarmail, Pernilla Alm

Bra annons

Surfade inne på DN och trevliga annonser kom upp. (Ja, det finns en liten risk att den kom upp för att det var jag men ändå coolt). Bra smak de har där på Bokus va Amanda? Men är det någon som vet hur sådant där fungerar? Kommer Alltid du och Snögloben upp för att jag nyligen har skrivit om dem? Eller slumpas de fram av Bokus? Eller annonserar de sina bästsäljande (heh)? Hur fungerar det här???

 

reklam

2 kommentarer

Under Alltid du

Kan vi snacka om hur man får vara som kvinna?

Min bok Alltid du handlar om Caroline, som är gift. Och hennes ungdomskärlek Adam, som är gift. De är dock inte gifta med varandra. Utan att spoliera för mycket för dig som inte har läst den än, så är själva storyn att Caroline och Adam faller för varandra igen. Och vad som händer därefter. Och det händer en del.

Många läsare har hört av sig och har reagerat på det här att Caroline är otrogen. Man blir arg på henne. Man tycker att hon borde göra si och hon borde inte göra så. Det är intressant tycker jag. Men mer intressant är att ingen har reagerat på att Adam är otrogen. Ingen.

Caroline är kvinna.
Adam är man.
Båda är gifta. Båda är otrogna.
”Man” blir arg på Caroline.

I lördags på bokmässan var jag på några intressanta seminarier, som berörde det här med att vara kvinna.

Mina författarkollegor Maria Friedner och Åsa Schwarz höll ett seminarium de kallade ”En hondjävuls liv och lustar – om osympatiska kvinnor i litteraturen.” Jag var tvungen att gå! ”Min” Caroline beskylls ofta för just detta – att vara osympatisk.

Under seminariet försökte Friedner, Schwarz och moderatorn Jenny Lindh bena ut det här med osympatiska kvinnor i litteraturen och de kom fram till att dessa kvinnor är väldigt få. Åsa Schwarz hade googlat och hittat en lista på de 50 mest osympatiska karaktärerna i litteraturen och av dem var 5 (!) kvinnor.

Dessa osympatiska kvinnor i litteraturen är sällan en huvudkaraktär. Oftast har hon en biroll som t.ex. en elak styvmor. Hon kan också vara kära Lady Macbeth. (Out damned spot!)

Trion på scen kom också fram till att kvinnor som är osympatiska i litteraturen alltid måste ha en anledning till att vara just osympatiska. De kan inte bara vara bufflar. Nästan alltid är de osympatiska för att någon man har gjort dem sjukligt svartsjuka. Då är det okej att bete sig illa. Åsa Schwarz berättade om huvudkaraktären i hennes senaste bok Lust och sa att hon var tvungen att smyga in det osympatiska, i början är karkatären en kämpande författare som vi läsare tycker lite synd om. Not so much i slutet. Men då har Schwarz redan byggt upp det vi behöver för att kunna ta oss till den kvinnliga karaktären som gör väldigt fel.

Gemensamt för Åsas och Marias romaner är att de osympatiska kvinnorna i dem drivs av magiska inslag. Något har alltså påverkat dem att bli osympatiska och göra dem elaka.

Och jag tänkte. På min huvudkaraktär Caroline som så många blir arg på. För de fattar inte varför hon är otrogen. Hon har ju allt. Och man får inte riktigt någon förklaring. Och då blir folk arga. På Caroline. För hon borde veta bättre!

Och ja. Det borde hon. Hon borde sitta ner, ta hand om sin familj och sina barn och inte bejaka någon annan känsla som dyker upp. Hon borde undertrycka, förtränga och göra det rätta. Alltid. För att hon är kvinna. Att gifte Adam går och ligger med en annan än sin fru köper vi, för det förväntar man sig liksom, av en man.

Är det så enkelt? Räcker det med att han är man? Är allt okej då? Jag satt där i föreläsningssalen och funderade på vad det här kan bero på. Kan det vara så att ondska egentligen handlar om styrka? Och den här klyschan att folk är rädda för starka kvinnor? De blir ett hot och hot är faktiskt ganska svåra att tycka om.

Sedan gick jag och såg Caitlin Moran. Som blandade skämt och allvar i snabb följd och en sak hon verkligen förmedlade var just det här med att vara kvinna. Hur så inte enkelt det är. Hur vi ska vara så förbannat perfekta. Hur vi ogillar allt hos oss och våra medsystrar som inte är som kvinnor ska vara. Och så reste hon sig ur fåtöljen, drog upp sin tröja och tog ett tag om sin mage som då bildade en skrattande mun.

Vet ni? Jag älskar vänner som är schyssta, lojala och som bryr sig om mig. Men för mig måste en kvinnlig (och manlig) vän också ha andra sidor. Våga vara imperfekt, våga vara trasig och våga göra fel. Och våga leva.

Jag vet att vi människor inte är så otroligt olika varandra, oavsett kön. Vi är sådana som inte har alla rätt. Ibland begår vi misstag vi vet att vi inte borde ha begått. Ibland reagerar vi som fegisar. Ibland är vi bara åt helvete galet ute och det är det som lockar mig att skriva om oss. Vi är imperfekta och därför intressanta att skriva om. Och framförallt lockas jag att skriva om kvinnor som gör fel för jag har gjort så många rätt i så många år och jag är trött på det. Det finns mer, under ytan.

Jag funderar hit och dit och tänker att det nog bottnar i det här med jämlikhet nu igen. Och jag undrar: När ska vi inse att vi har lång väg kvar till ett jämställt samhälle?
Hur ska vi ens kunna nå dit när 15 åriga flickor får gruppvåldtas och gärningsmännen går fria?
Hur ska vi nå dit när kvinnor konsekvent har sämre lön?
Hur ska vi nå dit när vi behandlar våra tjejbebisar och killbebisar helt olika?
Hur ska vi nå dit när typiska manliga yrken och aktiviteter värderas högre än kvinnors?
Hur ska vi nå dit när till och med påhittade karaktärer styrs av det samhällsstrukturella problem som bristen på jämlikhet faktiskt är?

Jag har inte en aning men jag vet att osympatiska kvinnor, det finns det gott om i verkligheten och de borde rimligtvis få plats i litteraturen också. Precis som männen. Utan att behöva be om ursäkt för sitt beteende. Precis som männen.

20130929-175910.jpg

6 kommentarer

Under Alltid du, Kollegor, Skrivande, Tankar