Kategoriarkiv: Babbel

Det kanske är dags att byta?

I dag har jag haft ett Nueva som har varit nere på botten. Det var så lite kvar att själva hylskanten kändes på läpparna varje gång jag använde det och det är liksom inte den känslan man vill åt, när man ska mjuka upp sina torra läppar.

Så på väg hem svängde jag in på Apoteket och köpte två nya Nueva. Jag tog dem direkt och la i jackfickan och expediten sa ”Nehej, ingen påse där alltså.”
”Nej, de här går åt direkt. Lite beroende.” Sa jag.
”Då kanske det är dags att byta?”
Jag viftade avvärjande i luften och skrattade. ”Nej, jag har testat andra och inget annat cerat är lika bra.”

Vi sa hej då och jag gick ut men hennes ord stannade kvar hos mig. ”Då kanske det är dags att byta?”

Och jag tänkte. Varför? Och tänkte på hur mycket Cola light jag dricker och hur jag inte en enda gång kan komma med en colaflaska/burk utan att få en kommentar om att jag borde sluta. Visst, jag vet att det finns hälsorisker. Jag vet att det inte är nyttigt. Men nu råkar det vara så att jag gillar cola och har ingen lust att sluta. Och har aldrig, aldrig, aldrig ifrågasatt en annan människas kaffe/snus/ciggintag. Faktiskt.

Varför är vi så rädda för beroenden? Varför är det något vi alltid ska undvika? Vad är PROBLEMET om jag nu gillar att använda cerat? Störs jag av det? (Ja, när jag inget har). Kan man anta att någon annan störs av det? (Ja, när jag tappar det i golvet på natten). Men i övrigt? Vad spelar det för jävla roll?

Jag tycker att alla borde ha minst ett beroende. Det ska helst inte vara nikotin, medicin/knark eller alkohol. Kanske inte att sex är så jättebra som beroende utöver lagom mängd heller. Men små vardagliga beroenden är väl verkligen inget att hänga upp sig på? Inget att ständigt försöka bryta eller problemlösa. Och egentligen kanske inte heller något att blogga om.

Nu går jag och tar en cola light och lite nueva. Det är ju ändå fredagskväll.

Annonser

3 kommentarer

Under Babbel

Nyss

Var jag elva. Jag brukade ta bussen till Farsta centrum och köpa singlar. Jag har för mig att de kostade runt 20 kronor. Jag köpte en eller två i veckan och det var ett äventyr varje gång. Ibland tog jag fel buss. Ibland var den inställd. Ibland dök det upp ett fyllo som skrämde mig. Ofta åkte jag ensam men ibland med en kompis.

Nyss virvlade min nästan elvaåring och en kompis in i huset. De har åkt buss till vårt centrum och shoppat. Ätit pommes frites till mellis  (!!!) och köpt presenter till kompisen som har kalas ikväll. Ingen av dem har svarat i sina telefoner för de hade fullt upp med att shoppa upp mina pengar. (Mamma, jag köpte en väska!) Nu virvlar de omkring här och gör sig i ordning och jag sitter och väntar. Jag är chaufför och förväntas ta dem från A till C, via B och hämta en annan kompis.

Nyss var jag elva. Nyss var hon bebis. Och här sitter jag, fredagstrött, novembersliten och ganska matt och undrar lite över vart åren tog vägen. Egentligen?

IMG_6420.JPG

9 kommentarer

Under Babbel, Barn

Uselt humör idag

Idag har allt varit fel. Allt. Jag har skällt, surat och tyckt att allt har gått helt inte i min väg.

Ikväll var jag och fikade med Malin Roca Ahlgren. (Som för övrigt fyller år idag och bara blir vackrare för varje gång jag träffar henne).  Vi planerade vårt seminarium under mässan (Inne med adhd, ute med läxor! Torsdagen den 25 september klockan 17. I Göteborg).

10577042_10152340454192532_6148274499900779813_n 10334437_10152016635056360_1622495507155864549_n

 

Vi hann också prata lite ditten och datten och pratade om detta att vara en skrivande människa. Hur folk alltid frågar oss hur vi har tid. Vi båda jobbar och skriver och de flesta förstår inte hur vi hinner. Och svaret är så enkelt: Vi hinner skriva för att vi måste. Och när jag och Malin pratade om det här insåg jag varför jag varit så sur idag. Det har gått flera dagar utan ord. Jag blir alltid sådan här när jag inte skriver.

Att leva med en sådan som jag. Det kan inte vara lätt. Faktum är att det nog är lite så här:

 

1 kommentar

Under Babbel, Skrivande

Till slut

”fick” jag mina böcker. (Om man med ”fick” menar ”fick ringa och jaga tre gånger, (och förlaget ringde sina tre gånger), kräva att DHL stoppade leveransen till fel adress och JAG sedan fick åka till Västberga för att mötas med ‘paketen finns inte här’ men när jag talat om att jag efter två samtal bedyrats att de skulle finnas där och jag talar om med bestämd röst att de visst ska finnas och jag  skulle ha fått leverans i måndags och jag  faktiskt, onsdag lunch, är rätt irriterad så går DHL-killen ut på lagret och letar och faktiskt  – HITTAR. Men ingen ska tro att DHL-killen ens hjälpte till att lyfta in en endaste liten låda à 20 kilo in i författarens bil, nej då). Om man menar det med ”fick” så ”fick” jag mina böcker igår. (Och om sanningen ska fram så tyckte mina amerikanska gäster att det var SKÖNT att energiknippet Pernilla försvann i ett par timmar så att de kunde bara vara en stund).

MEN SKIT I DET (sa jag att det var DHL som fuckade upp?) I’VE GOT MY BOOKS! (Jag ska snart börja vårda mitt språk, det är ju skolstart väldigt, väldigt snart).

10419982_10152275425192532_4279975285709025374_n

 

Tillbaka till ämnet!

Jag är lite kär i mina böcker. För det första är läxfrittboken så himla fin. Jag älskar färgerna. (Förutom orange, jag är inte så förtjust i orange men det passar ändå in). Jag älskar boken. Det ligger så mycket  otroligt hårt arbete bakom. Att hitta på en roman är ingenting jämfört med att skriva sanning. Å andra sidan, sanning är mycket enklare än roman. Allt finns ju på riktigt. Det är så otroligt olika men jag gillar båda – på olika sätt. Kort – jag älskar den. (Fast jag har hittat ett tryckfel).

För det andra – det är min andra publicerade bok. Det finns en tredje i pipeline men nu fokuserar vi på de alster som faktiskt fysiskt finns. Två riktiga böcker Pernilla Alm. Det är BRA jobbat det. Utöver att vara lärare, mamma, fru och kompis. Och dotter. Och sånt.

I min egohylla just nu:

10525682_644274365669308_9100485824539927917_n

Författare: Pernilla Alm

21 kommentarer

Under Alltid du, Babbel, Läxfritt - för en likvärdig skola, Pernilla Alm

Jag har faktiskt försökt

bloggga här. Men WordPress-appen kraschar så fort jag försöker ladda upp mina vackra sommarlovsbilder. Jösses. Det är skärgård. Det är glass. Det är allsång. Det är, kort sagt, turistande i Stockholm. Vi har nämligen gäster från USA och jag har liksom inte låtit dem ligga på latsidan om man säger så. Snart åker de hem och imorgon har de begärt ledigt från alla sevärdheter. Det här innebär att de missar Drottningholm men vi tror att alla överlever just det.

För övrigt väntar jag på att få hem min bok. Den har DHL slarvat bort så vi får väl se vad som händer med det. Den skulle ha kommit i måndags. Sedan skulle den komma idag. Och när jag ringde idag hade DHL både fel dag och fel adress så ja, kanske är jag fast med mina femtusen olika versioner i Word och PDF för alltid…

(Sa jag att de som har messat upp det här heter DHL?) (Sa jag att jag nog aldrig kommer att anlita DHL någonsin?) (Sa jag att de heter DHL?) (Sa jag att mina amerikanska gäster sa att ingen i USA använder DHL för att de är så dåliga?) Om jag är sur? Bara lite.

För övrigt finns det nästan alltid ett nytt inlägg i läxfrittbloggen. Den här gången om de lata elevernas bästa vän, läxforskaren Jan-Olof Hellsten.

1 kommentar

Under Babbel, Läxfritt - för en likvärdig skola

Glass i små lass!

Mycket stolt över mitt senaste projekt. Jag står sällan i köket, verkligen inte mer än nödvändigt. Jag slänger ihop vardagsmiddagar men sällan med speciellt mycket hjärta. Jag tycker att matlagning är slöseri med tid. Man slavar i flera timmar och sedan är det liksom slut på en gång. Om man skriver en bok så slavar man också i en massa timmar men sedan finns den kvar. För alltid.

Hur som helst. När vi var i Barcelona råkade vi av en slump på Gelaaati! DI MARCO och fick de mest fantastiska glassarna. Smakerna var helt underbara och min favorit var en persiko- och cavasorbet. Och crema catalanan. Och … Ja ni fattar. Sjukt god glass. Och supertrevlig personal.

Messade direkt min vän glassfabrikanten Angela (Mormor Magdas – bästa glassen i Sverige) och krävde att hon genast gjorde en cavaglass. Och en crema catalana. Och beordrade henne att åka till Barcelona på studieresa. Hon kom dragandes med att jag måste komma ner till Jönköping och hjälpa till med glasstillverkningen och jada jada jada. Och så kom jag hem och läste nya Damernas Värld. Och hittade ett recept på ”Champagne och jordgubbssorbet.

Våra barn är bortresta. Mannen har jobbat. Jag har haft tre hela dagar för mig själv. Det är så märkligt och uttröttande (har sovit middag på soffan alla dagar) men igår tog jag mig i kragen och travade iväg och köpte både glassmaskin och glykossirap (trots googlingen som avslöjade att det är väry onyttigt med glykossirap). Och idag skulle det bli glassverkstad hemma i mitt kök.

Och jösses så nöjd jag är. Fast det tog rejält många timmar och glassmaskinen jag köpte på Clas Ohlsson för billig penning är alldeles för liten. Jag står nu med glassmet i frysen och inväntar att glassmaskinens skålar ska bli frysta igen. (Annars funkar det inte). Men ändå.

Jag – Pernilla Alm – har gjort egen jordgubb- och cavasorbet. Ett ganska litet lass men ändå. Mormor Magdas får passa sig, snart kanske jag öppnar glassfabrik.

 

Något blev tokigt med bilderna. De är ENORMA och de kom i fel ordning men jag orkar inte pilla. Ni får stå ut.

20140719-204837-74917608.jpg

20140719-204838-74918463.jpg

20140719-204839-74919366.jpg

20140719-204835-74915926.jpg

20140719-204840-74920217.jpg

20140719-204841-74921078.jpg

20140719-204836-74916806.jpg

3 kommentarer

Under Babbel

Bryt upp, bryt upp!

Aldrig blir jag så sugen på att förändra livet som när jag reser. Nästan oavsett vart jag reser (kanske inte i Sverige så mycket dock).  Jag vill inte bara vara turist, jag vill bo. Vara kvar. Hitta en vardag, bli stammis.

Vi byter ju hus och får på så sätt möjlighet att testa en annan familjs liv. Vi får kika in i deras skafferi, vi lånar deras garderober och kör deras bil. Vi hälsar på deras grannar, handlar i deras favoritaffärer och äter på deras favoritrestaruanger. Nyss var vi i byn och handlade och jag hälsade på vår husbytarfamiljfrus bästa vän som satt på torget och fikade med en annan vän. Jag tänkte, om jag bodde här skulle jag kanske sitta där och ta en fika innan det var dags att gå hem och laga mat. Sitta där och berätta om mina bekymmer och lyssna på hennes. Sedan gick jag in i ”vår” grönsaksaffär och blev erbjuden kundkort. Vips tror vi att vi bor här.

På väg hem såg jag en språkskola här i byn. Tänkte att jag kan ju lika gärna undervisa i engelska i Spanien som i Sverige. I Sverige är ungarna ändå skitbra på engelska, kanske gör jag mer nytta här? Maken – han jobbar med IT. Han kan också jobba var som helst. Säkert också i krisens Spanien fast han inte kan spanska. Vilket inte är sant längre – han är faktiskt superduktig (även om han böjer alla verb i fel person men va fan, budskapet går fram och han har strategier, jag skulle ge honom ett C minst).

I krisens Spanien finns ännu fler lägenheter för uthyrning än vanligt, ännu fler hus till salu och ännu fler affärslokaler tillgängliga. Varenda skylt jag ser ger mig en tanke. Kanske …? Jag funderar på lägen. Tänker att det skulle funka eller njae, jag kan få bättre. Det är som att jag på riktigt överväger det.

 

Pernillas iPhone Juli 2014 434

 

Pernillas iPhone Juli 2014 736

 

Pernillas iPhone Juli 2014 660

 

Precis som förra året när jag hussurfade på hus i Montclair där vi bodde i en månad. Och kollade hus i både Connecticut, Massachusetts och Maine – strandnära. Inte riktigt min budget men man kan alltid drömma.

Och året innan, i Frankrike. Lekte med tanken att bli lite fransk. Gå till le boulangerie och att kanske till slut få grepp om franskan.

Men så drar det ihop sig. Det närmar sig hemresa. Och jag börjar sakna min naturella youghurt. Står knappt ut längre i de  parfymerade galleriorna, toaletterna, restaurangerna. Tröttnar på tapas. Tröttnar på ljuden. Längtar hem till min tysta skog, min säng, min Ica-butik där jag möter mina gamla klasskompisar och barnens klasskompisars föräldrar. Hem till Stockholm som är vackert i både regn, snö och sol. Hem till Stockholm igen.

Men varje gång jag ser en liten uthyresskylt leker jag med tanken. Och så tänker jag att jag ju kan skriva en liten novell eller bok om det istället. Från mitt arbetsrum mot skogen i ett hus lite utanför Stockholm.

Måns. Han gillar också Barcelona. Och Stockholm. Men har något jag inte har. (Ganska mycket faktiskt – en sångkarriär, ungdom och skönhet men det jag tänker på är hans lägenhet i Barcelona. Säkert med takterrass).

 

 

20140709-184929.jpg

20140709-185000.jpg

20140709-185010.jpg

20140709-185021.jpg

Lämna en kommentar

Under Babbel