Kategoriarkiv: Barn

Feministreflex, ja för fan!

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med att vara kvinna. Äh. Det funderar jag nästan alltid på. För det är en komplex sak. Att gå runt i ett samhälle och ett liv och vara av kvinnligt kön.

Men det hände en sak. Eller flera faktiskt.

Detta hände först: En FB-vän la ut ett inlägg där han sökte en praktikplats åt sin ”supersöta och superduktiga” 16-åriga dotter. Jag reagerade på formuleringen ”supersöt”. Och funderade på vad den hade med att hitta en praktikplats att göra. Jag skrev en liten undrande fråga om det.
”Tanke. Jag betvivlar det inte men vad har ”supersöt” med detta att göra?”
Inläggsformuleraren skrev avväpnande ”Absolut ingenting. Jag är hennes pappa. Liksom.”
Gott så. Jag fattar att föräldrar tycker så om sina barn. Annars är man faktiskt en dålig förälder. Skulle jag vilja säga.
Men nu var ju inte inlägget till för att pappan skulle tala om hur mycket han älskar sin dotter, det var ju för att hitta ett jobb.

En av inläggsskrivarnas vänner skrev om mitt inlägg: ”Feministreflexen var lite väl snabb där?” Varpå folk började deklarera att de minsann också hade supersöta döttrar. Och jag skrev: ”Jag har två. Och feministreflex ska sitta ännu starkare hos oss med döttrar.”

Detta var ingen i inlägget mottaglig för. Och eftersom jag förde den här diskussionen i helt fel tråd (då den var till för att söka en praktikplats åt en dotter) la jag på trådstartarens begäran ned diskussionen. Feministreflexpersonen hann dock tala om för mig att min kommentar var 1) löjlig, 2) oförskämd och 3) fullkomligt onödig.

Jag bemötte inte, men det här har legat och grott hos mig och jag har funderat på några saker:

  • Varför var diskussionen om utseende i ett utrop om en praktikplats så störande?
  • Varför reflekterade inte en enda tjejförälder över att den viktigaste egenskap som först framhävs hos sitt kompetenta barn är utseendet?
  • Hur skulle en jobbannons med samma krav mottagas?

”SUPERSÖT OCH SUPERDUKTIG 16-ÅRIG TJEJ SÖKES SOM PRAKTIKANT TILL ETT MINDRE FÖRETAG INOM SKÖNHETSBRANSCHEN.”

Skulle du skickat din dotter till ett sådant jobb? Det hade inte jag gjort. Jag, som har starka läskigt oförskämda feministreflexer, hade nog istället anmält företaget till JämO. Men det är jag. Jag är en sådan där bökig person som tror att jag kan bidra till förändring i samhället.

Jag funderade också på om ordet ”supersöt” hade använts om det var en superduktig 16-årig kille som behövde praktikplats? Jag dristar mig till att hävda att det inte hade gjorts.

Väldigt ofta när jag lägger ut bilder från någon intervju gjord med mig om t.ex. min bok Läxfritt – för en likvärdig skola får jag kommentarer om att jag ser bra ut på bilden. Och det är förstås trevligt att folk tycker det men jag brukar alltid undra varför det är relevant. Jag skulle bli gladare för komplimangen om den handlade om vad jag faktiskt sa i intervjun. Eller i texten jag skrev. För jag har mycket viktigt att säga om läxor och det primära för mig är inte mitt utseende. Det är mitt budskap.

Sedan kom nyheten att Hammarö kommun, efter påtryckningar från föräldrar, har tagit bort boken Kort kjol ur sin undervisning.

– Boken beskriver en grov våldtäkt i detalj med ett språk som inte lämpar sig för barn, skriver föräldrarna.

Well. Föräldrar i Hammarö kommun. Barn blir våldtagna. Det är totalt olämpligt. Tänk om eleverna faktiskt lär sig något av boken? Tänk om en våldtäkt förhindras av att någon snubbe fått en insikt av en bok han läst?

Sedan såg jag den här filmen från KIT. Världen utan män. Och det är plågsamt påtagligt hur illa det är ställt med jämlikheten.

Och i söndags var jag med några vänner och såg den fantastiska uppsättningen av Scener ur ett äktenskap. Ursprungligen är det mannen i förhållandet som ”fuckar ur” och drar. I den här versionen är det kvinnan. Det är provocerande, är jag och mina tre moderna, jämställda kvinnliga medteaterbesökare överens om.

Huvudpersonerna i mina romaner blir ofta beskyllda för att vara  osympatiska för de gör inte ”som man ska.” Sägs det. Men jag tror att skon klämmer på ett lite annat ställe: De gör som inte kvinnor ska. För om män gör samma sak, höjs inga ögonbryn. Men när kvinnan gör det undrar vi vad som är fel på henne. Hur kan hon?

Katarina Wennstam skriver insiktsfullt i SvD:
En man som fortsätter leva sitt liv mer eller mindre som förut, också då han har en eller flera avkomlingar, får inte ständiga frågor om han verkligen älskar sina barn. Vi antar att pappor på affärsresor, golfrundor eller jobbmiddagar känner kärlek där de befinner sig, om så på avstånd.

Modern däremot antas bäst visa sin kärlek genom konstant närvaro och genom att aldrig någonsin längta någon annanstans. Det säger sig självt att det blir en bubbla som är väldigt lätt att spräcka.”

Jodå. Jag älskar mina barn. Mer än jag älskar något eller någon annan. Men ibland gillar jag att andas och tänka lite ifred. Eller läsa en artikel från början till slut. Lyssna på ett sommarprat. Få prata utan att någon avbryter. Eller bara skriva ett helt blogginlägg utan att någon ropar på mig just precis när jag ska komma till slutklämmen.

Så. Kära kommenterare på Facebook. Jag kommer alltid, så länge det behövs, ha jävligt nära till feministreflexen. För min, mina och dina döttrars skull.

11044636_10153212015153783_4789927958996492193_n

Antal gånger jag blev avbruten av mina barn när jag skrev det här inlägget: Fyra.

Annonser

12 kommentarer

Under Alltid du, Barn, Utan dig

Nyss

Var jag elva. Jag brukade ta bussen till Farsta centrum och köpa singlar. Jag har för mig att de kostade runt 20 kronor. Jag köpte en eller två i veckan och det var ett äventyr varje gång. Ibland tog jag fel buss. Ibland var den inställd. Ibland dök det upp ett fyllo som skrämde mig. Ofta åkte jag ensam men ibland med en kompis.

Nyss virvlade min nästan elvaåring och en kompis in i huset. De har åkt buss till vårt centrum och shoppat. Ätit pommes frites till mellis  (!!!) och köpt presenter till kompisen som har kalas ikväll. Ingen av dem har svarat i sina telefoner för de hade fullt upp med att shoppa upp mina pengar. (Mamma, jag köpte en väska!) Nu virvlar de omkring här och gör sig i ordning och jag sitter och väntar. Jag är chaufför och förväntas ta dem från A till C, via B och hämta en annan kompis.

Nyss var jag elva. Nyss var hon bebis. Och här sitter jag, fredagstrött, novembersliten och ganska matt och undrar lite över vart åren tog vägen. Egentligen?

IMG_6420.JPG

9 kommentarer

Under Babbel, Barn

Mina barn kom hem ikväll

De har varit hos sin mormor i fem dygn. Fem hela dygn utan vare sig mamma eller pappa. Det var premiär och gick över (min) förväntan! 19:40 stod jag och maken på perrongen och hoppade ivrigt och spanade efter deras tåg. Och så kom de. De och tokmostern som fraktat dem hela vägen från Göteborg. De kom hem. Vi kramades och hade världens mysigaste kväll tillsammans.

Alla är inte lika lyckliga som vi. Väldigt många får inte hem sina barn ikväll. Inte heller sina makar, fäder, mödrar, systrar, bröder och andra de älskar.

Läs denna rapport från Gaza. Det är så otroligt vidrigt och något måste göras. Nu.

Lämna en kommentar

Under Barn

Att vara förälder. Och författare. Och ha sportlov.

Hemma hos oss i förmiddags:

Jag till barnen: ”Nu får ni hålla er i ett annat rum så att jag kan koncentrera mig. Fast jag älskar er ändå.”
Barnen i kör: ”Vi vet.”

Sedan blev det eftermiddag och vi åkte till simhallen. Jag HATAR simhallar. De är smutsiga med hår och ludd på golven, ibland lite plåster också. Det är kallt. Man känner sig ful pga det är februari och man är blek och har, efter sju år sedan den senaste förlossningen, kvar ”några” gravidkilon plus man börjar bli gammal och allt hänger. Och omkring en finns det alltid någon unge som skriker. Och sa jag att det är äckligt?! Mina barn ÄLSKAR simhallar. Så. I min bok har jag nu made up for att jag är en mamma som jagar skrivtid när jag borde vara en ledig lärarmamma och borde ha hela veckan på mig att vara närvarande med mina barn. Så idag blev balansen bra. Puh.

Frågan är dock – är vi okej i deras bok? Vi kanske är det idag men vad händer om tio år när de börjar bli bittra och inse vilken pissig  mamma jag var? Egoistisk och aldrig där. För varför skrev jag istället för att vara med dem?

Eller så blir de inte bittra. Istället kanske jag har lärt dem att även mammor, tjejer och kvinnor ska göra saker de brinner för? Att de också ska göra det de vill?

Eller så har jag bara dåligt samvete och vill rättfärdiga mig själv.

I alla fall. Just idag går det bra.

Lämna en kommentar

Under Barn, Skrivande

Vem är lyckligast?

Häromkvällen vid nattning frågade min dotter mig om jag tror att det finns någon som har ett perfekt liv.

Såklart behövde jag inte ens fundera. Nej, det finns ingen som har ett perfekt liv.  Alla har något slags ok att bära på. Ett bagage, en rispa och något som har gått itu. Eller något som följer som en skugga. Eller ett osynligt berg att bestiga. Ja, ni fattar. Alla har något. Det spelar ingen roll hur det ser ut på ytan – det finns krux. Alltid, överallt och hos alla.

Dessutom är vi människor missnöjda av naturen. Vi har så väldigt svårt att se det som är bra, att vara nöjda. Och det är en bra grej för annars skulle vi aldrig ha utvecklats vidare från grottstadiet. (Även om det ibland är tveksamt om vi har kommit någonstans i vår utveckling). Konsekvensen av det är ju att vi inte ser det som faktiskt är perfekt i våra liv.

Så kom nästa fråga.

Vem är den lyckligaste du känner?” Oj. Vem, av alla som jag känner, är lyckligast? Jag funderar lite fort igenom några kandidater som utåt ser väldigt lyckliga ut.

Min mest framgångsrika författarkompis?
(Jag har ett liv,
Mitt jävla framgångsrika liv
En dålig film, en parodi
Där ingen känner någonting
Där allt är fullt av ingenting
En värld av spel och strategi
Där allt är upp till bevis). Petra Marklund.

Min nykära väninna med ny bonusfamilj?
(In our family portrait (In our family portrait)
We look pretty happy (We look pretty happy)
Let’s play pretend, let’s act like it
Comes naturally
I don’t wanna have to split the holidays (no no)
I don’t want two addresses (no no)
I don’t want a stepbrother anyway
And I don’t want my mom to have to change her last name) Pink.

 
Hon som inte har någon pengabrist?
(Stackars den som inte bryr sig
Stackars hon som aldrig fryser och alltid får vad hon vill ha
stackars hon som har det bra). Winnerbäck.

 

Jag funderade på några till men kunde inte komma fram till att någon av dem var verkligt, riktigt lycklig. Istället kom jag fram till att den lyckligaste jag känner är 4 år men hen känner sig kanske inte lycklig hen heller?

http://youtu.be/dPpgt6umXzA

2 kommentarer

Under Barn, Tankar

När de …

 

20140102-202054.jpg

… har slutat slåss och skrika på varandra och den ena knackar på den andras dörr och lägger huvudet på sned och säger ”Kan inte du läsa för mig? Snäääälla?” Och den andra ler och säger ”Okej då.” Då vet man att något blev rätt i alla fall.

Lämna en kommentar

by | januari 2, 2014 · 8:21 e m

Puh!

Årets kalas överstökat. Cakepopsen som skulle se ut som snöbollar men blev aliens. Men bullarna blev bra i alla fall, tack Pågen! Utekalas var beställt och genomfördes trots duggregn och lite protester från vissa deltagare. Men de flesta, speciellt beställarna, var nöjda efteråt. Jag med, som efter ett långt tag hittade vinteroutfiten. Kaninen också, han ville vara med på både ett och tre hörn.

Nu dör jag i soffan och klappar mig själv på axeln för jag har fixat december med bravur! Va? Hälften kvar? Ja ja, det är den lätta biten.

20131214-165239.jpg

20131214-165245.jpg

20131214-165252.jpg

20131214-165315.jpg

20131214-165333.jpg

20131214-165344.jpg

20131214-165352.jpg

20131214-165408.jpg

20131214-165423.jpg

20131214-165429.jpg

1 kommentar

Under Barn