Kategoriarkiv: inbrott

Vad fan är det för fel på män?

I tisdags morse blev en elev i årskurs åtta antastad på väg till högstadieskolan som vi bor närmast. En 40-årig man stannade sin bil, vevade ner rutan och uppmanade henne att hoppa in. Hon sprang därifrån, kom till skolan och berättade vad som hade hänt. Skolan kontaktade hennes föräldrar och polisen som förhörde flickan. Redan samma dag skickade skolan ut information om händelsen till alla föräldrar och uppmanade dem att lämna och hämta sina barn. Skolan har också skärpt uppmärksamheten bland personalen. Polisen har lovat att mer frekvent patrullera området.

I torsdags (igår) antastades ett barn på väg till skolan igen. Alldeles i närheten av mina barns skola. Trots att det under samma vecka har hänt två incidenter i närområdet har mina barns skola valt att inte gå ut med information om det här.

Jag googlade lite och fick upp massor när jag sökte på ”flicka överfölls på väg till skolan.” Det här är uppenbarligen inget ovanligt. Jo, om du räknar ut det statistiskt så är det förstås fler barn som kommer hem utan att ha blivit antastade men motsatsen händer lite för många gånger.

12-årig flicka överfölls bakifrån när hon joggade. Halmstad.

13 -årig flicka överfölls på väg till skolan. Karlskoga.

Tre barn överfallna. Malmö.

Förra året hittade Missing People den nioåring som togs av en granne, på väg till skolan. Jag kan inte ens föreställa mig vilket dygn hon tvingades gå igenom. Jag kan inte ens föreställa mig hur hennes liv totalt har ändrats och förstörts av den man som tog sig friheten att ta henne.

Och ni minns Engla? Hon var inte på väg till skolan men hon var ute och cyklade själv. Jag har för mig att det var första gången hon fick lov att cykla själv. Hon köpte en glass, hon mötte bekanta. Jag kan tänka mig att hon tyckte att livet lekte. Tills det blev ett jävla helvete och tog slut.

Jag är rädd. Känner mig liten. Frustrerad. Irriterad. Och galet arg på dessa så kallade män.

Ute i vårt samhälle finns det män som tycker att det är okej att ta småflickor. Vuxna män tar småflickor som inte kan försvara sig, som inte kan springa iväg och som inte har en chans mot dessa ”stora starka” män. Egentligen är det hela galet patetiskt men som mamma till två döttrar har jag väldigt lätt att hålla mig för skratt. Det räcker inte med att jag själv som fullvuxen kvinna alltid kastar en blick över axeln när jag kliver in eller ut ur min (alltid låsta) bil, att jag väljer var jag går och att jag skyr mörker, obskyra taxibolag, tomma gator och byter tunnelbanevagn om det blir för tomt. Att jag larmar hela huset när jag är ensam hemma och varje natt. Allt det där jag gör utan att tänka på det, allt det där måste jag lära mina döttrar men innan jag gör det måste jag tydligen först lära dem att de inte ens kan gå hem från skolan själva för:
a) de riskerar att bli upplockade och bortförda och
b) om de kommer hem kan det hända att det är någon där och förser sig av våra saker och kanske tar de tjejerna också när de ändå är i farten.

Mina, och alla andras, döttrar BARN borde få skutta fritt och göra precis det de behagar. Precis som jag borde få göra men inte kan. Och jag undrar. Vad fan är det för fel på män? Och nej. Jag menar inte alla män. Det fattar ni. Men statistiken är emot er – män.

Annonser

3 kommentarer

Under Barn, inbrott, Tankar

Endast Pernilla är vaken

Jag gick ronden i natt. Vaknade med ett sådant där berömt ryck. Undrade vad det var. Gick upp i mörkret och säkrade. Kollade barnen. Alltid barnen först. Sedan alla fönster. Även de som inte går att öppna för vissa kan. Vissa har trick, en slags yrkeskunskap. Jag kollade dörrarna. Allt låst, stängt och larmat. Såklart. Det fanns inget att hitta. Jag ställde mig ändå och tittade ut i skogen. Den vackra skogen som en kall mörk vinterkväll skyddade dem när de tog sig in, försåg sig och sedan drog. Genom skogen. Allt över på mindre än ett par minuter. För dem. För mig är det inte över än.

Det praktiska är äntligen över. 35 veckor tog det för försäkringsbolaget if, fönsterfirman Elitfönster och byggfirman Tillbergs att komma överens om huruvida vår trasiga altandörr skulle lagas, eller bara målas eller faktiskt bytas ut. 35 veckor bara. Har dörren varit trasig. Har inbrottsmärkena hälsat oss varje gång vi gått förbi. Har fönstret inuti suttit provisoriskt, så som väktaren lagade det den där natten när vi låg på ett hotell i Köpenhamn och inte kunde sova.  Nu är den ny. Utbytt och bättre.

Just nu står den öppen mot min vackra altan. Jag sitter här och tittar ut, känner den friska luften. Det är soligt och lite kyligt. Börjar bli höst. Om jag byter rum går jag fram och stänger. Och låser. För den är nära skogen. Nära där de kom ifrån. Jag skulle inte drömma om att lämna den oövervakad ens en halv minut. För för 37 veckor sedan var de här. Tog saker. Och vår trygghet.

Jag tittar ut och tänker. Huset är tyst och stilla. Det är som att ingen är här. För jag ligger sjuk och ynklig och märks inte. Tänk om de kommer igen? Tänk om de tror att vi har ett generöst försäkringsbolag och har köpt nytt guld? Det har vi inte. Vi fick knappt hälften av det vårt guld var värt. Cirka tio timmar tog det oss att få ihop kvitton och foton. Tre timmar en lördag då vi fick ta in barnvakt för att åka och värdera våra smycken. Och så fick vi knappt hälften. Minus vår tid är det ännu mindre. Tack if.

Jag tänker att jag ska ta en dusch. Men tänk om de kommer då? Tar sig in. Larmet går för jag larmar huset när jag är ensam och duschar. Men vad hjälper det? De tar sig in och ut på några sekunder. Eller så tycker de att det är värt att stanna kvar. Jag bestämmer att jag faktiskt bestämmer här. Stänger dörren. Låser. Larmar. Ställer mig i duschen. Det går undan. Försöker hela tiden lyssna efter konstiga ljud. I början tordes jag inte. Duschade bara om någon annan var hemma. Jag bestämmer här. Trots allt.

Huset är för tyst. Jag sätter på radion fast jag inte alls vill ha ljud. Jag vill ligga nere i min säng och vila. I ett tyst och lugnt hus medan barnen är i skolan och uppfyller sin skolplikt och blir goda medborgare. Goda medborgare som vet att huset är fullt av övervakningskameror, larm och andra rutiner.

För så här. De kommer nog tillbaka. Någon gång. Kanske inte samma personer men någon gång står vi där igen. Med trasiga fönster, väktare som ringer en halvtimme efter allt har skett. Polishundar som försent tar upp jakten så spåren slutar tvärt.

Och nu vet vi att det tar nästan en graviditet till att fixa allt. Fönster. Låsbyten. Inspektioner. Tider som ska passas. Samtal som ska ringas. Gång på gång på gång på gång. Det orkar vi inte. Bättre då att låsa in och förlora all sin frihet.  Själva städningen tog ju bara två dagar med hjälp av städfirman och mig själv. Barnet som hade 39 graders feber fick sitta i puffen i vardagsrummet och se på film efter film efter film. Behövde hon gå på toa fick jag leda henne och först stänga dörrar. Hon fick inte gå till sitt rum och se hur det såg ut. Tvätthögarna tog någon vecka. För jag var inte sugen på att lägga varken mina barn eller mig själv  i lakan inbrottstjuvarna hade rafsat runt i. Visserligen med handskar men ändå.

Jag tittar ut över skogen. Det är tyst, tomt och stilla.  En ekorre hoppar och det är verkligen från tallegren. En fågel flaxar. Nere i buskarna smyger nog räven men den jag letar efter bär hoodtröja och mörka kläder.

Jag lägger mig i soffan. Tittar på altanen. Bläddrar i min tidning. Tittar ut genom fönstret. Stänger av radion. Så länge jag håller vakt är det lugnt. Stänger dörren. Somnar. Vaknar med ett ryck. Jag tror att jag hörde något.

5 kommentarer

Under inbrott

Don’t be a stranger

Vi har ”bott” i några veckor i en liten stad i New Jersey. Den är granne med Manhattan och de flesta som bor där jobbar inne i stan och pendlar. Men innan de drar till jobbet går de ut och springer. Hemma på mina villagator möter jag väldigt sällan någon när jag är ute och springer lufslunkar.

I Montclair mötte jag folk hela tiden. Och alla hejade glatt. Några slängde några glada tillrop och småpratade när man möttes. Alltså, snabba ord som utväxlades, man stannar ju inte och babblar mitt under rundan.

I morse tog jag en runda här i mina egna hoods. Jag var ute en halvtimme och mötte kors i taket tre personer. Ingen hälsade. De tittade bort. Jag sa ”hej hej”och en svarade. En av tre. Väry najs.

I eftermiddags när jag hämtade på fritids fick jag höra av en av fröknarna att det har varit inbrottsvåg i vår förort i sommar. 14 bostadsinbrott under ett par veckor. När jag kom hem läste jag samma sak på Facebook.

Ingen hälsar på den som rör sig i området.
14 inbrott.
You go figure.

1 kommentar

Under inbrott, Löpning, USA

Ödsligt och ensamt, alldeles fantastiskt underbart och obehagligt

Härom morgonen befann jag mig i ett villaområde jag inte brukar befinna mig i. Jag irrade runt och försökte hitta rätt. Vilken väg skulle jag nu svänga in på? Nej, det var inte så spännande att jag hade somnat hemma hos någon okänd och nu försökte ta mig därifrån. Däremot hade min bil haft bortamatch och jag var på väg för att hämta hem henne till mamma igen.

Jag gick och kikade på de okända trädgårdarna, tittade in genom folks fönster (det gör ni väl också när ni promenixar?) och njöt lite av fågelkvitter, skön morgonsol och livet samtidigt som jag insåg att det var väldigt tyst och tomt på just de här villagatorna.

Så dök en yngre man upp ur ett hus. Han skulle visst åt samma håll som jag och gick precis bakom men sneddade över gatan så han kom lite längre bakom. Plötsligt var ensamheten och ödsligheten inte lika trivsam. Istället för att ensam gå och begrunda livet så var mitt fokus i min ögonvrå. Man kan inte vända sig om och glo. När jag var tvungen att vika av och ta in på ”min” väg dunkade hjärtat snabbt/droppade svetten från pannan/hade jag andan i halsen/ökade jag på takten (välj valfri klyscha) och vände mig om för att se om också han hade tagit min väg. Det hade han inte och jag andades ut. Bilen stod fint och jag träffade gårdagkvällens värdinnas dotter och vi småpratade en stund innan vi tog tag i resten av våra dagar. Småpratet bar jag med mig en lång stund trots att det just bara var småprat.

När jag skriver det här sitter jag helt ensam hemma i mitt vackra, älskade hus. Jag älskar att vara hemma ensam, i alla fall en stund. Efter ett tag brukar jag börja sakna deras babbel, deras glada skratt, deras eviga bråk och nästan hur de slänger allt omkring sig. Och så saknar jag den där mannen som finns trygg och stark i bakgrunden. Som lagar mat. Men så kommer jag ihåg att snart är vi här igen, allihop, och då skyndar jag mig på att njuta och göra det jag ska göra. Skriva.

Jag tar en paus och  lyfter blicken från datorn och tittar ut över skogen som finns bredvid men nuförtiden tänker jag inte längre att den är vacker. Istället tittar jag noga för att se om det är någon som rör sig där. Står någon och spanar? Planerar nästa kupp? (Helt onödigt eftersom det inte finns något kvar att ta här hos oss). Jag går inte och duschar när jag är ensam hemma för tänk om någon bestämmer sig för att göra inbrott just när jag står och sjunger till Britney i duschen. Vill plötsligt att familjen ska komma hem genast.

En skola. Ena dagen full av liv. Nästa närapå öde. Jag går in i korridoren som vanligtvis är full av tonåringar, deras saker och deras bröl. Korridoren är nedsläckt men när jag kommer tänds den automatiskt. Jag famlar fram nyckeln och går in i det rum som vanligtvis är fullt av trevliga kollegor. Också öde. Jag lämnar det jag ska lämna, släcker och låser efter mig. Tittar till en gång i korridoren – det var väl inget som rörde sig där i det mörka hörnet? Skolan har stått där ett tag, kanske finns det någon gammal sur rektor som vill spela spratt? Går med snabbare steg tillbaka till arbetsrummet där jag vet att det finns trygga och glada kollegor.

I morse lämnade jag mina barn på en ganska tom skolgård. Fast de ville vara där idag när jag ska jobba med bok ville de inte stanna när det var så tomt. Trots att de inte var ensamma alls tvekade de. Det var för få folk där.

Jag åkte genom förorten vi bor i och såg nästan ingen. Det är tomt, tyst och avbefolkat. Folk drar iväg på midsommarfirande och här blir det bara öde. Det ligger något skönt i de tomma gatorna och de öde husen men allt som kan hända, allt som lurar runt hörnet. Typiskt oskönt.

Ensamhet. Ibland fantastiskt. Ibland skrämmande. Och folk. Can’t live with them – can’t live without them.

Lämna en kommentar

Under inbrott, Tankar

Sommarlov

Nu så. Skrivbordet tömt. Solglasögonen framplockade. Jag går och fiskar.

Känner att jag verkligen behöver ledigt, det har varit en lång vårtermin. Nationella proven har dränerat mig och många av mina kollegor. Om det bara var dem, det finns ju lite mer att ta tag i också. Och om det bara var jobbet. Mycket annat har krävt min tankemöda, uppmärksamhet och mitt engagemang den här våren som aldrig faktiskt var vår. Ett tips, få aldrig inbrott. Det tar en jävla tid av ditt liv. De är inne i 90 sekunder och därefter har du full sysselsättning en hel vår med reparatörer, låssmeder, glasmästare, försäkringsbolag och värdelösa Götenehus som har noll serviceanda.  Kommer inlägg senare om det, var så säker.

Nu ska jag bara vara. Ha ha ha.
Nu ska jag skriva. Läsa. Nu ska jag göra allt det där jag aldrig hinner. Fotoalbum. Äh, kommer inte hinna det.
Men hur som helst – även om att bara vara inte är min grej så ska jag stänga av jobb, väckarklocka och sånt. Och vara lite mer slö än vanligt.

20130618-173640.jpg

Jag kommer förstås blogga i sommar men har en längre tid känt att det lite jobbigt det här, att blogga varje dag. Det är ju min grej. Men plötsligt har det inte varit min grej. Så en liten tanke ligger och lurar. Kanske även sommarlov från bloggen? Och kanske från Facebook? Och twitter? Har inte bestämt mig än. Det kanske slår om, det kanske är nu det händer – att jag faktiskt orkar mer? Vi får se. Jag gör som jag känner. Gör det du med!

9 kommentarer

Under inbrott, Lärarrelaterat, Uncategorized

Jag tycker så här:

Genomsök allt. Hitta allt. Ta fast alla.
Pga då kanske de slutar. Och jag kan börja andas igen.

Med vänlig hälsning, hittade inte mina örhängen imorse pga gömt dem på ett jättesmart ställe pga man kan inte lämna saker i sitt eget låsta och larmade hus men jag är inte alls bitter.

20130515-171835.jpg

Lämna en kommentar

Under inbrott

Hon fattas mig.

Jag kan inte hjälpa det. Hon fattas mig. Min vita, vackra Vaio. Hon som har funnits hos mig under hela skapandet av Alltid du. Hon som har funnits hos mig under skapandet av råmanuset av tvåan. Hon som har alla bilder på mina barn. Från dag ett. Hon som har små chokladsmulor under tangenterna eftersom jag småäter när jag skriver. Hon som har alla texter jag någonsin har skrivit. Hon som jag hade framme men ställde undan i en låda när vi skulle åka. För jag tänkte att hon inte skulle ses utifrån. Hur kunde jag veta att inbrottstjuvar inte bryr sig om väggar, lås och lådor? Att de hittar allt. Nej. Det kunde jag inte veta. För i min värld bryter man sig inte in hos folk och tar deras saker. Eller jo. I min värld gör man tydligen just det. Jag fattade det bara inte förrän det var försent.

20130120-152732.jpg

2 kommentarer

Under inbrott, Uncategorized