Category Archives: Jobb

Äntligen någon som fattar

Tänk att någon har förstått hur det ligger till. Och tänk att den personen baserar sitt tyckande på egen erfarenhet från skolbesök. Någon har liksom varit i skolan och hälsat på och sedan bildat sig en uppfattning. Tänk om fler grundade sina åsikter på sådant. Besök i verkligheten.

”Vi vanliga dödliga blir stressade av att ha barnkalas med tolv ungar i huset en gång om året. I skolan är det kalas varje dag. Hela tiden.”

En kärleksförklaring till den svenska skolan.
Som den kärleksförklaringen behövs! Tack.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Jobb, Lärarrelaterat

Eftersom

Jag var ute och roade mig igår kunde jag inte jobba till 21/22 som jag har gjort alla andra dagar den senaste tiden. Så det gör jag idag. Samtidigt som jag hjälper till med religionsstudier och läsläxor. Och lagar mat. Och … nej, inget mer. Jo. Mellan rättningshögarna skriker jag på mina barn och surfar efter resor jag inte har råd med.

Slut på meddelandet.

1 kommentar

Filed under Jobb

Om att inte alltid orka

Hög igenkänning, trots att jag inte är polis. Läs Anna-Lena Mann idag. Om att älska sitt jobb men inte alltid orka.

Tror det är viktigt det där som Anna-Lena fick råd om. Att inte se sitt yrke som ett kall. Man ska sköta sitt yrke professionellt, självklart. Men se det som ett kall? Nej. Det betyder inte att man är sämre på sitt jobb för det. Kanske är det till och med tvärtom? Om man ser till att ha balans och skilja de två åt så långt det går, kanske håller man längre då?

En vän till mig jobbade i många år på akuten. Det hon fick se där, det slipper de flesta av oss uppleva och det ska vi vara glada för. Privat var hon alltid glad och bubblande av livsglädje. Jag undrade ofta hur hon orkade. Det hon hade sett, tänkte hon inte på det hela nätterna istället för att sova? Hon tittade på mig och sa att det går faktiskt inte. Då skulle hon inte klara av sitt jobb. Professionell.

1 kommentar

Filed under Jobb, Kollegor, Lärarrelaterat

Oj!

Det här tog. Mitt blogginlägg om läxor som jag skrev i fredagskväll, har till just precis nu lästs av 43 893 46 501 53 193  75 583 91 167 personer.

43 893 46 501 53 193  75 583  91 167 personer. Det är helt galet. Eller som min vän Hilary i USA:s målare Dave (the painter) skulle sagt: ”It’s fucking craaaazy.”

Den här bloggen brukar besökas av 2-300 underbara trogna läsare dagligen. Ibland skriver jag något som drar hit kanske 600. Då brukar jag fnittra förnöjsamt och vara väldigt glad över det. En gång skrev jag om att Beyoncé anses vara tjock, då hittade runt 4000 personer hit. Det var rekord och jag var mer än nöjd med att så många hade läst det jag skrev. Men nu är det alltså 43 893 46 501 53 193  75 583  91 167 personer som har läst mitt inlägg. På tre dagar. Snittet där blir något fler än 2-300 personer, det kan till och med jag räkna ut. Kommentarerna trillar in hela tiden och jag gör mitt bästa för att hänga med och svara men mellan jobb och läxläsning med barnen är det lite tjorvigt med tid. Men jag läser och tänker på det ni skriver så tack för allt engagemang!

De flesta som har hört av sig verkar hålla med mig om att läxläsning är ett gissel och i sin nuvarande form inte fungerar speciellt bra.
Några tycker annorlunda och det är helt okej det med, man måste inte tycka lika – det är intressant och berikande när man kan debattera och försöka se hur den andra sidan menar.

Men. Läxor berör, det är helt klart. Och att många tycker att något måste göras, det är också helt klart.

Och nu kommer jag till det viktigaste. En person skrev i kommentarerna att om vi nu är så många som har åsikter om läxorna så måste vi göra något. Det går inte att bara sitta och gråta ner i läxböckerna. Hon föreslog att vi ska skriva insändare, skriva till politiker, ta upp till diskussion. Jag instämmer och är en sådan där jobbig person som tycker att om man har något man är missnöjd med så har man ett ansvar att försöka göra något åt sin situation. På det sätt man kan. Alla kan göra något.

Idag skickade jag ut länken till mitt inlägg till mina kollegor. Jag tänkte att det är bra att börja hemmavid, om man vill förändra något. Direkt fick jag positiv feedback från flera. Förslag på att vi borde diskutera det här ordentligt, organiserat.

Jag pratade också med några av mina elever om det här med läxor. Om hur man lär sig. Vad de tänker om det. Intressant. De borde ju rimligtvis ha lite koll på det här, de också.

Vad gör du?

9187319047

15 kommentarer

Filed under Jobb, Kollegor, Lärarrelaterat

Läxornas to be or not to be. Igen.

Klockan är 15 en torsdag och jag är hemma från jobbet för jag är sjuk. Jag är legitimerad 4-9 lärare i engelska och spanska och något mer som jag inte kommer ihåg, som de klämde in där på min legitimation. Egentligen skulle jag den här dagen ha undervisat årskurs 7, 8 och 9 i spanska och årskurs 7 i engelska. Jag är rätt bra på det, dock inte när jag är sjuk och har dålig röst. I mitt jobb behöver jag min röst när jag ska förklara varför det heter hablo ibland och hablas ibland. Det är lite det mitt jobb går ut på. Att förklara. Att putta i rätt riktning. Att hjälpa till att klargöra saker.

Min dotter kommer hem från skolan. Slår sig ner i soffan där jag ligger. Jag pausar tv-programmet jag tittar på och vi småpratar lite. Jag tycker att det är mysigt att ligga där med min nioåring bredvid mig och prata om ditten och datten. Vi snackar om att vi ska fixa mellis. Hon ska fixa för jag är sjuk och hon vill ta hand om mig. Sedan ska hon gå ut och leka med kaninen. Hon berättar att hon har engelskläxa, svenskläxa och om några dagar har hon prov på vikingatiden. Vi pratar om vad det är för dag och vad vi ska göra i helgen. Det är dans. Det är folk som ska träffas. Mormor är här på besök. Vi inser att vi måste sätta fart och plötsligt sitter jag, för sjuk för att vara på jobbet, och läxhjälper i soffan. Vi gör en tidsplan. Vi pratar studieteknik för hur lär man sig egentligen allt det där om vikingatiden? Och hur kommer man ihåg det där engelska man ska komma ihåg? Och så sätter hon fart. Engelskan är nästan klar, hon började på den häromdagen. Svenskan fixar hon snabbt, hon läser toppenbra och är en rätt smart tjej. (Säger jag helt opartiskt). Och så biter vi tag i SO:n. Vikingatiden. Jag minns nästan ingenting, sist jag pratade om vikingatiden var jag väl runt 9-10 år. Men vi läser, diskuterar och hjälps åt att besvara frågorna.

Låt mig nu upprepa: Jag är legitimerad lärare i engelska och spanska. Jag kan det här. Det är sådant här jag gör hela dagarna. Just engelska är en piece of cake för mig. Svenska känns inte heller jättesvårt. Vikingatiden – I love SO! Det här är mina ämnen. Ändå är det knappast så att jag jublar. ”Ja! Låt oss nu sätta oss här älskade barn och ha lite kvalitetstid tillsammans och göra dina läxor.” Nix. Inte ett dugg.

Jag har en vän som inte är från Sverige. Hon har tre barn och är ensamstående med dem. De får också läxor. Hon kan inte svenska. Hon postar förtvivlat läxbilder på Facebook och ber oss, hennes vänner, om hjälp. För hon förstår inte vad hennes barn ska göra och kan inte hjälpa dem. Det tar dem ett rejält antal timmar i veckan att få ihop alla läxor där hemma. Rätt många tårar droppar ner i deras läxböcker. (Exakt så ser det ut hos oss när ungarna drar hem matteläxor. Japp. Jag kan inte ens matten i åk 4, så illa är det. Då är det mina tårar som trillar ner i läxboken). Behöver jag säga att denna ensamstående invandrarkvinna inte direkt har råd att anlita läxhjälp? Inte ens med RUT-avdrag.

En av mina döttrar har en vän vars pappa är dyslektiker. Han är inte jättehaj på att läsa och att då hjälpa till med prov på vikingatiden som är rätt mycket text att ta sig igenom? Not so easy. Dyslexi är ofta ärftligt och så även i detta fall. En läsläxa som tar min snabbläsande dotter 10-15 minuter tar nog något längre när man har fler hinder att ta sig över.

En annan unge har det som jag hade det: Pappa jobbar jämt. Han var inte hemma för att hjälpa till. Jag fick lösa det där bäst jag kunde. Nu kan tokjobbande föräldrar köpa läxhjälp. Jag själv jobbade som läxhjälpare när jag läste till lärare. En fin liten elev med två akademikerföräldrar och tre storasyskon på universitetet. Hen var sladdis och ingen hade tid. Utom jag som fick betalt.

Malin Wollin ifrågasätter varför ungarna ska ha med sig jobbet hem. Om ni inte har förstått det redan så – det gör jag också.

Fredag eftermiddag: Mina barn har gått i skolan cirka 5-7 timmar vardera i fem dagar. Det är ungefär 30 timmar det. Visserligen minus rast etc men vi närmar oss en vuxens arbetsdag. De har kommit hem från skolan och de är ute och leker med sin kanin och grannbarnen. Sedan bygger de saker på altanen. De springer omkring, skrattar och har skoj. Sedan går de in och sätter på en film och medan de tittar på den gör sexåringen pärlplattor och nioåringen sitter och stickar med mormor som är här på besök. Jag tänker på sexåringens läsläxa till på måndag. Hon, som ännu inte kan läsa, ska läsa ett kapitel. Stryka under bokstäver. Ringa in bokstäver. Skriva ord. Besvara frågor. Sist tog det ett par timmar, mycket tjat, uppmuntran och lite hot och muta. Jag är ingen expert på hur man lär sig att läsa och jag tror att de här uppgifterna absolut främjar läsinlärningen, jag säger inget om det. Men varför ska vi behöva göra det här hemma? Varför kan vi inte lägga lite mer tid varje dag på att läsa med henne ur en bok hon väljer, istället?

Jag tänker på de sex frågorna nioåringen ska besvara inför provet. Hon gjorde tre igår och vi hade bestämt att hon skulle göra tre idag. För att sedan kunna läsa på. Det är rejäla frågor. Bra frågor, inga ja och nej utan ordentliga frågor man får fundera och söka svar på. Dra egna slutsatser. Nu sitter hon och småpratar med mormor och lär sig sticka. Halsduken börjar bli jättelång. Hon tittar på mig och som att hon kan läsa mina tankar säger hon ”måste jag plugga idag mamma? Det här är sista chansen för mig att lära mig att sticka, mormor åker ju imorgon.” Jag säger att jag tycker att hon tänker helt rätt. Inte fan ska hon sitta och läsa in till ett prov när det är fredagseftermiddag och hon sitter och stickar med mormor efter en lång arbetsvecka.

Medan de har en mysig eftermiddag sitter jag och stressar upp mig för att de har massor av läxor kvar och jag vet hur helgen kommer att bli. Dans imorgon. Ingen tid att göra läxor. Bortbjudna på lördag kväll. Det blir sent. Då är det ingen som gör läxor. På söndag är alla trötta. GOOD LUCK med läxläsning då. Jag vet hur det blir. Du också.

Argument för läxor:

-Barn behöver lära sig göra läxor för senare i livet får de massor att göra, t.ex. på gymnasiet och högskolan. Malins kommentar: Då kanske vi behöver lära ungarna att tvätta och betala räkningar också, för det är verkligen något de kommer att behöva kunna. Senare i livet.

-Läxor är ett bra sätt för föräldrar att veta vad vi gör i skolan. Min kommentar: Hello. Om jag vill veta vad som händer i skolan så frågar jag mitt barn. Eller hennes lärare. Eller läser veckobrevet. Jag känner att jag har många fler kanaler än bara själva läxan.

Malin avslutar med: ”OM vi ska ha läxhjälp så ska den vara öppen för alla. Den ska äga rum i anslutning till skoltid, i skolans lokaler, med skolans resurser. Men problemet med läxhjälp är inte läxhjälp. Problemet med läxhjälp är läxor.”

Och jag kan inte hurra, instämma eller hålla med mer. För berätta nu igen för mig VARFÖR vi har läxor? Jag kan för mitt liv inte förstå det. Trots att jag är legitimerad lärare.

Ger jag själv ut läxor? Ja ibland. Speciellt i spanska, sällan i engelska. För vet ni? Om jag inte ger ut läxor klagar föräldrarna. ”Gör ni ingenting i skolan? De har ju aldrig några läxor!?” Exakt. Om vi jobbar i skolan så behöver vi ju inga läxor. Ganska enkel logik egentligen. Och jag förbjuder ingen att ta hem och repetera det vi har gått igenom, tvärtom så pratar jag mycket om vikten av att repetera för att lära sig bättre. Och såklart kör jag mycket repetition i skolan. Jag förlitar mig inte på att kunskaperna ska nötas in hemma, vad jag menar är att jag inte förbjuder den som vill att ta hem, däremot är det inget jag kräver.

I min facebookfeed kryllar det av föräldrar som är uppgivna över det här med läxor. De som sitter och sliter i sina hår. Hur förklarar jag det här för mitt barn? Hur ska man hinna när man har tre ungar och jobbar heltid? Och de har aktiviteter? Flera av mina facebookvänner ifrågasätter det här med läxor. Varför finns de? Varför kan man inte göra det här i skolan?

Gaaaah. Jag blir galen. (Man kunde önskat att jag hade en mer elegant avslutning på det här resonerande blogginlägget men wtf, ingen är perfekt). Vissa föräldrar kräver och vill ha läxor. Vissa avskyr dem. Vissa lärare vill inte ge läxor men känner sig tvingade för annars lär sig inte barnen att ta ansvar och föräldrarna tror att vi inte lär dem något. Vissa lärare öser ut läxor och reflekterar inte över dem. Vilket ben ska vi stå på? Kan någon avgå? Eller göra en lag som alla måste följa? Kan någon styra upp det här? Eller bättre: Kan vi försöka lista ut exakt vad som är bra med att de flesta elever och föräldrar sitter och gör skolans jobb på den lilla tid de har tillsammans? Kan vi ta upp det här på ett föräldramöte? I våra arbetslag, vi som jobbar i skolor? Och ärligt tänka till och fundera på vad vi tycker.

För FRANKLY, jag är redan nu, i början av september, TRÖTT på läxorna. ¡Estoy harta! I’ve had it up to here. Jag är noll curlingförälder men känner ändå ett visst ansvar att hjälpa mina barn att komma ihåg vad som ska göras. Ett visst ansvar att påminna. Att hjälpa till. Och låt mig repetera, återigen: Jag är legitimerad lärare. Jag är också en före detta duktig skolflicka. Jag har Luther fastvuxen på min axel. Jag kan det här. Det är inte så för alla.

P.S. Ja. Jag vet. Jag har bloggat om det här förut. Säkert i början av förra läsårsstarten.

P.S. Ja. Jag tror att Malin Wollin har skrivit om det här förut.

Uppdatering: Kommentarer från Facebook:

20130914-092800.jpg

20130914-092805.jpg

20130914-093730.jpg

Mysig lördagsförmiddag med läxtårar. Dottern kämpar och blir ledsen för att hon inte kan läsa.

20130914-101356.jpg

Och. En tanke till. Om det här med obehöriga som lär ut till våra barn.

Här finns fler tankar om läxor…

Intressant forskning om läxor. (Good old Hattie my friends).  Läs här på Skolverket! Tack Moa för länk.

Uppdatering juni 2014:  Det här blogginlägget blev en bok. Den finns på Adlibris och alla möjliga ställen.

20140425-170700.jpg

9187319047

327 kommentarer

Filed under Barn, Jobb, Lärarrelaterat

En skola för alla?

Nyss hemkommen från ett föräldramöte i mina barns skola. Först blev jag sekreterare för ingen annan rörde ett endaste litet finger för gud så hemskt att behöva skriva lite. Men jag står inte ut med att läraren som har jobbat hela dagen hon också, ska stå där och behöva fråga fem gånger om någon kan skriva. Så jag skrev. (Men tvingade en annan stackare ur personalen att skramla fram en bärbar dator åt mig för jag var inte intresserad av att sitta och renskriva hemma medan de andra satt och glodde på sina tv-program eller vad man gör när man inte behöver renskriva mötesprotokoll). Sedan fick jag i egenskap av föräldrarådsmedlem försöka ragga nya medlemmar och två personer anmälde sitt intresse. Två mammor. Jag störtgillar mammor men är det inte lite skevt att vi bara är mammor i föräldrarådet? Och jag, eftersom jag är lite obekväm, slängde ur mig ”Var är alla pappor?” Det skruvades bara aningens besvärat på sig.

I alla fall. Under kvällen fick vi veta att skolan numera kommer vara väldigt restriktiv med ledigheter. (Inte bara den här skolan, många skolor kör den hårdare approachen). För det står i nya skollagen. Endast rektor kan bevilja ledighet och det ska vara väldigt speciella skäl. De speciella skäl som angavs var dop, begravningar, bröllop eller jämna födelsedagar. Plötsligt var engagemanget på hög nivå. Fuck föräldraråd, fuck skriva protokoll men det här med ledighet – det är något folk brinner för.

Jag är inte bara mamma, föräldrarådsmedlem och sekreterare. Jag är lärare också. Och jag borde ju vara emot ledigheter för elever. För jag vet hur det ”funkar.” Ledighetsansökningarna kommer jättenära inpå ledigheterna. Grupparbeten försvåras. Eleven lovar dyrt och heligt att göra läxor men gör det inte. Eller så bryr sig eleven aldrig om att ta reda på vad hen kommer att missa. Efteråt kan eleven indignerat utropa ”det visste inte jag, jag var borta då!” Och en del är borta massor. Och ja, för en del påverkar det resultaten.

Men. Jag är inte emot ledigheter. För:

Att lämna skolans värld kan vara berikande. Jag lovar att man lär sig minst lika mycket på en dag utanför skolan som på en dag i skolan. Kanske inte samma sak, men man lär sig något.
Att ta ledigt för en resa när det inte är lov gör att priserna går ner. Kanske kan då mindre bemedlade också hitta till fjällen, cityweekenden eller en badstrand.
Livet är, hör och häpna, mer än det som händer inne bakom skolans väggar och fönster.

När man börjar peta i att man ska vara restriktiv med ledighet beroende på ANLEDNING så tycker jag att man är fel ute. Bättre vore att vara hård med antal dagar. Max 5 dagar per läsår. Eller 10, som det är. För anledningen till att man inte vill att elever ska vara borta är ju just att de missar saker. Skollediga elever missar saker oavsett varför de är lediga. Och det är HÄR jag tycker Skolverket, skollagen, rektorer och lärare ska jobba hårdare med att vara restriktiva. Jag har haft elever som har missat oerhört mycket och därför får svårt att komma ikapp. Men då snackar vi inte några fjuttiga dagar per läsår som de flesta knappt ens tar. Om vi ska vara ärliga.

Och folk som vill vara lediga kommer ändå att vara det. För de kommer hitta på att mormor Elsa fyller 70 och bjuder hela familjen till Mallis. Eller så kommer de låtsas att ungarna är sjuka. Ska de vara lediga så kommer de att vara lediga.

Hur som helst. Jag funderade. Är det verkligen så att man inte får ta ledigt längre? Vad är det för land vi bor i plötsligt? Jag var säker på att det var ett fritt land. Och så gick jag in på Skolverkets hemsida. Och fann en skrift. Om frånvaro och närvaro.

Citat:
”Av skollagen framgår också att en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. Rektorn beslutar om ledighet och får inte uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledigheten avser längre tid än tio dagar.”

För ”enskilda angelägenheter” får elev beviljas ledighet. För längre ledighet ska det finnas synnerliga skäl. Betyder det då att för kortare ledighet räcker det med en ”enskild angelägenhet” och inte några synnerliga skäl?
Så tolkar jag det som tydligen står i Skollagen. Och det är väl precis som det var förr?  Tolkar jag fel? För jag må vara allt möjligt – mamma, föräldrarådsrepresentant, sekreterare och lärare, men jurist är jag inte.

PS.  För mig kvittar det. Jag jobbar som lärare. Jag får inte ledigt från jobbet så jag behöver inte bry mig ett dugg om ni andra får ta ledigt för era ungar eller inte. Jag måste ändå åka på dyrresor. (Vilket lirar bra med min höga lön).

6 kommentarer

Filed under Barn, Jobb, Lärarrelaterat, Tankar

Även solen har fläckar

Nu började ni misströsta va? Klockan är 21 och Pernilla har inte bloggat på hela dagen. Har hon glömt bort oss? Vi som är trogna och som kikar in dag efter dag? Kära bloggläsare, det skulle jag aldrig göra. Sedan jag började blogga 7 december 2007 har jag bloggat varenda dag. Ibland har jag fuskat och schemalagt men ändå. Pernilla bloggar, så är det.

Men. 24 april var lite intensiv. Dels för att det var nationella prov i engelska. Jag är engelsklärare för två nior så det var lite att stå i. Men det var inte mitt största bekymmer. Det var nämligen en försvunnen pappersbunt. En pappersbunt som var väldigt viktig för jag hade lagt ner 3 timmar av dyrbar arbetstid och fritid på den. Bedömning av en halv klass. (Jag hade kvar deras arbeten men det var alltså mina bedömningar som var borta). Ena halvan gjord, andra halvan kvar. Det är liksom halvvägs och inget man vill förlora. Men … Den var bara puts väck. Jag började leta igår. Mitt skrivbord är ungefär det mest välstädade på hela skolan och där försvann högen. Bara det var ju märkligt. Jag svepte med armen mot mitt skrivbord och sa till en kollega: ”Hur kan något försvinna här?” Sedan vände jag mig mot min mer stökiga kollegas bord (hon vabbade) och sa: ”Här förstår jag hur saker kan försvinna, men inte hos mig.”

Så jag började leta.

20130424-205005.jpg

Inte här. Kollade tre gånger. Nu ännu mer välsorterad.

20130424-205011.jpg

Inte här. Kollade bara två gånger pga lägger aldrig något där så pappersbunten borde inte kunna vara där.

20130424-205016.jpg

Inte här. Kolllade tre gånger i pappershögen som bara innehåller noveller. Samma sort. I många ex.

20130424-205021.jpg

Inte här heller. Orättade saker, ja. Rätt saker, nej.

20130424-205030.jpg

Och nej, inte här heller. Just den här boken kollade jag bara en gång. Pga tunn.

bild (2)

Men … HÄR! I den röda mappen som sticker ut. Där fanns tre små plastfickor som skvalpade omkring. Och efter att ha gått igenom åtta mappar tre gånger igår så körde jag ett varv till idag och då. Där var den. Jag kan inte ha tittat i den mappen för HUR KUNDE JAG INTE SE där det fanns tre plastfickor i bästa ordningen??? Helt obegripligt.

bild

It doesn’t get much happier than this.

Men så togs jag snart ner på jorden igen. 32 läsförståelseprov. 32 hörförståelseprov. Som ska rättas. By yours truly.

20130424-205045.jpg

Skolverket och Björklund, vi måste ta ett snack om det här med nyttan av nationella prov, om lärares arbetsbörda, vad vi i Sverige tycker att lärare bör lägga sin tid på. Men inte just idag pga jag är lite slut. För efter jobbpärsen tog ju inte dagen direkt slut. Men det är en annan historia.

2 kommentarer

Filed under Jobb, Lärarrelaterat, Uncategorized