Kategoriarkiv: Löpning

Don’t be a stranger

Vi har ”bott” i några veckor i en liten stad i New Jersey. Den är granne med Manhattan och de flesta som bor där jobbar inne i stan och pendlar. Men innan de drar till jobbet går de ut och springer. Hemma på mina villagator möter jag väldigt sällan någon när jag är ute och springer lufslunkar.

I Montclair mötte jag folk hela tiden. Och alla hejade glatt. Några slängde några glada tillrop och småpratade när man möttes. Alltså, snabba ord som utväxlades, man stannar ju inte och babblar mitt under rundan.

I morse tog jag en runda här i mina egna hoods. Jag var ute en halvtimme och mötte kors i taket tre personer. Ingen hälsade. De tittade bort. Jag sa ”hej hej”och en svarade. En av tre. Väry najs.

I eftermiddags när jag hämtade på fritids fick jag höra av en av fröknarna att det har varit inbrottsvåg i vår förort i sommar. 14 bostadsinbrott under ett par veckor. När jag kom hem läste jag samma sak på Facebook.

Ingen hälsar på den som rör sig i området.
14 inbrott.
You go figure.

Annonser

1 kommentar

Under inbrott, Löpning, USA

Panik, rädslor och sånt man kanske borde kbt:a bort

Länkade på Facebook till mitt förra inlägg, om flygresan. En nära vän, vi kan kalla henne S, skrev ”Jag hade dött. Och du är så cool!” Jag skrev ”Du hade inte dött. Och panik är dumt, då är det lättare att dö.”

Sedan loggade jag ut och drog på mig springskorna för att ta en liten morgonrunda. (Ja, jag försöker få det att låta väry casual, sådär som alla springtöntar gör. Jag hade förstås fullt sjå med sport-bh, hitta strumpor, kissa fem gånger, hitta iPhonefodralet i packningen, trassla ut hörlurar och så vidare). Ut kom jag i alla fall. Körde enminutsintervaller. ”One minute slow, one minute fast”.

Springer i godan ro. Tittar i vanlig ordning ordentligt på marken framför mig. En annan god vän till mig, som av en händelse också kan kallas S, är psykolog och frågade för ett tag sedan hur mycket min ormfobi påverkar min vardag. ”Inte så mycket,” sa jag. Och tänkte inte på att när jag är ute och springer (aldrig i skogen!) så tittar jag alltid framåt på marken. För jag letar efter en väldigt specifik sak. Hela tiden. Utan att jag egentligen tänker på det.

Jag springer. Jag är på ”one minute fast.” Och det var ju tur. För plötsligt satte jag nog rekord. För där, snett framför mig slingrade sig en liten rackare. Om någon såg mig då fick de nog ett gott skratt. Illskrik, toppfart och stressad blick. Inte ett dugg kontrollerad eller cool.

Panik är dumt, då är det lättare att dö. Gäller allt jag inte är rädd för.

1 kommentar

Under Löpning, Tankar, Träning

Det här med träning

Jag brukar tänka att jag tränar för att må bra. Jag blir irriterad om jag inte tränar regelbundet, jag har äntligen lärt mig det. Jag vet också att kroppen mår bättre rent generellt av träning, och att man sänker risken för diabetes och allt det där. Och sedan är det ju den där viktgrejen jag håller på med. Jag tränar och tränar för jag tänker att jag ska gå ner i vikt. Men jag är inte så bra på det där med in- och uttag så det blir ändå alltid plus minus noll.

Imorse var jag ute och morgonlufsade. Egentligen var det meningen att jag skulle köra en av veckoutmaningarna i train along som jag är med i. Intervallspring. En minut gå, en minut spring. Men jag var seg. Jag intervallade en kvart, sedan gick jag. Kallade det i mitt huvud för nedvarvning, det är viktigt har jag hört.

Bäst jag gick där mötte jag ett syskonpar. Storebror satt i rullstol och lillasyster sköt på. Han var kanske 13, hon cirka 11. Jag estimerar. Hon blev irriterad ”Jag orkar inte köra dig längre!” Han såg trött ut. Han var uppgiven. Men han sa inget. Han bara rullade på. De tittade surt på varandra.

Då blev jag påmind om varför jag tränar. När jag var liten tvingades de amputera bort min farfars ben. I över tio år satt han i rullstol och han hatade varje sekund. Och för snart två år sedan fick min svärmor en  hjärnblödning och hamnade i rullstol. Inget hon gillar heller. Det är lycka att ha överlevt men det är inte kul att hamna där man hamnar.

Jag tränar för att jag kan. Jag tränar för att jag är så glad att mina ben kan bära mig. Jag tränar för att jag en dag inte ska behöva sitta i en rullstol och tänka att jag borde ha rört på mig när jag kunde.

2 kommentarer

Under Löpning, Tankar

Det här med att springa

Jag har ju som bekant alltid hatat att jobba/löpa/springa. Kalla det vad ni vill. Trist, jobbigt och totalt bläigt är det i alla fall. Har jag tyckt. Har garvat åt de där loppen alla ska köra. Garvat åt att man kan stå ut med att springa kilometer efter kilometer, har tyckt att det är lite fånigt att inte behöva mer utmaning än så.

Och så har jag skuttat runt på Friskis och varit nöjd med det. Om sanningen ska fram har jag varit avundsjuk. Alltid tyckt att det där med löpning, det verkar så smidigt. ”Bara snöra på sig skorna och ge sig ut”. Hur många gånger har man inte hört den? Ursäkta men är det bara jag som behöver sport-bh, träningskläder, lurar som sitter kvar i öronen och kissa fem gånger innan jag ger mig ut på okänd mark? Det är inte bara att snöra på sig några jävla skor. Men man slipper passa tider på Friskis, man slipper trängas med folk som står för nära och framförallt slipper man utsättas för boxningsrörelser.

Hur som helst. I våras försökte jag mig på det där med löpning. Vet ju att alla författare som är något, springer. Tänkte att det var där det låg. Försökte verkligen. Hatade det verkligen ännu mer än jag försökte. Och så blev det sommar. Jag gick en promenad. Använde Runkeeper. Och insåg att jag gick väldigt sakta. Började tävla lite med Runkeeper. Insåg att jag kunde få upp farten om jag sprang några sträckor. Började köra intervaller. Sprang mellan lyktstolpar, mellan brevlådor och sånt. Fick upp farten. Ville inte gå för då skulle jag sabba min snittfart.

Och lagom till hösten och kylan har dragit in så har jag börjat gilla det där med att springa. Har svårt att gå, benen börjar liksom röra sig själva. Men … Finns det något jag verkligen inte gillar så är det kyla. Ni kommer inte se mig kuta runt med andedräkten runt huvudet. Ain’t gonna happen.

Och så var jag i Barcelona. Bodde vid Ramblan och inte på alldeles för långt avstånd från havet. En morgon gick jag upp och bara snörde på mig skorna. Efter att ha kissat, druckit vatten, kissat, tagit cerat på läpparna, druckit lite mer vatten, kissat en gång till utifall att, klätt på mig sport-bh, sportstrumpor, träningsbyxor och träningströja. Hörlurar. Iphone-fodral på armen, telefonen i. Inställd på springlista och med Runkeeper igång. Allt hade jag förutseende nog packat ner. Det var nog första gången i världshistorien som jag faktiskt använde träningskläder som hade fått följa med på en resa.

Och så sprang jag ut på Ramblan som höll på att vakna. Jag sprang förbi leveranserna till La Boqueria. Jag sprang förbi folk som var på väg till sina jobb. Sprang förbi restauranginnehavarna som stod utanför sina nyss öppnade frukostställen och rökte. Jag kände mig lite som en sån som minsann alltid springer. Fick blickar. Av spanska män. Jag menar katalaner. Inget ovanligt när man är blond men lite trång kändes plötsligt min Casalltröja i material som andas.  Jag sprang ner mot hamnen. Vek av vänster och sprang längs vattnet. Sprang förbi en uteliggare som hade tillbringat natten på en parkbänk. Mitt i morgonrusningen låg han där med sin jacka över sig som täcke, och verkade sova gott. Jag tänkte på mitt fyrstjärniga hotell med mörkläggningsgardiner, AC och fri wifi. På mina öronproppar som stänger ute allt jag inte vill höra.

Mötte andra som sprang. Kände vi-känslan. Vi nickade lite åt varandra, de flesta män. De tittade till och sprang vidare. Men så mötte jag en tjej. Riktigt läskigt pinnsmal i korta shorts och kort topp som visade den platta, obefintliga magen. Hon gav mig en överlägsen blick. En sådan som bara tjejer kan ge varandra. Jag kände mig ful och fet. Och guppig. Och cavan från kvällen innan kändes, det började gå trögt. Runkeeper sa 15 minutes. Tjejens blick gjorde att jag ville stanna, att jag ville ge upp, inte vara guppig och fet och ful. Bara gå. Vem var jag som trodde att jag kunde springa? Men så jävlar mig om jag tänker vara sån. Vem är hon? Varför måste hon dela ut elaka blickar klockan åtta på morgonen? Tänkte att det klart att hon måste titta surt på mina lovehandles (som jag bra dagar kallar kurvor). Hon var förstås avundsjuk. På allt hon försakar för att vara platt, och allt jag får. Cava, choklad, uppskattande blickar från spanska katalanska män. Och min egen helt ospanska man förstås.

Och ja. Jag vill också vara läskigt pinnsmal i korta shorts med kort topp och obefintlig mage. Men jag verkar inte vara skapt så. Jag är skapt för cava, fika och choklad. Och kurvor. Och löpning tydligen.

 

6 kommentarer

Under Babbel, Löpning, Resor, Tankar