Kategoriarkiv: Processen

Skriv en bok själv om det är så jävla lätt

Hos en av mina facebookvänner idag:

”Läser Viveca Stens ”I farans riktning” och undrar hur Jeanette ser ut: ”Hon hade mörka cirklar under ögonen”. Kan ni se det framför er? Mörka cirklar UNDER ögonen? Stora som enkronor? Måste se helt sjukt ut…”

Mitt svar på den statusen kom snabbare än blixten: Skriv en bok själv om det är så jävla lätt.
(Ja, jag la till en smiley och visste när jag skrev att personen i fråga skulle ta det på rätt sätt. Hon är cool).

 

En gång i tiden läste jag en usel bok. Den var så usel att jag blev arg. Och tänkte att om det där får bli en bok så kan jag också skriva en bok. Så då gjorde jag det. Och tänk. Det finns de som tycker att den är usel. Som stör sig på en massa olika saker i den. Det finns även folk som älskar den. Som inte kunde sluta läsa, som bär den med sig långt efter läsningen. Böcker berör, på många olika sätt.

Det jag lärde mig när jag satt där och skrev var just att det inte är så lätt. Att försöka beskriva hur någon rör sig. Hur någon tänker, går och står. Hur någon ältar, älskar och bråkar. Helst på olika sätt, så det inte blir tjatigt. För gudarna ska veta att det som i verkligheten är vanligt och helt okej, får inte förekomma i en bok. Då blir det trist. Upprepande. Konstigt. Och ibland ofta smyger de sig in. De konstiga formuleringarna. Felen. Upprepningarna. Trots flera genomläsningar och korrläsare blir en del kvar. Irriterande och borde inte behöva vara så. Men … Vi snackar om människor här. Att fela är mänskligt.

Det är fascinerande hur enkelt det är när man sitter utanför. Då kan man kommentera, ha åsikter och veta bättre hur det borde ha gjorts.  Det är så lätt när vi har facit.  För att inte tala om hur lätt det är när vi inte är de som berörs av ett beslut, när vi inte behöver ta ansvaret och när det brinner i bilar långt ifrån vår egen gata.

Annonser

4 kommentarer

Under Kollegor, Processen, Skrivande, Tankar

Redigering och skrivprocess undrar folk över

Jag undrar hur andra författare håller värmen under skrivpassen? Jag fryyyyser! Trots varmt te. Jättesnygga varma kläder. Och yllefilt virad omkring allting. Och tofflor. Ibland rör jag på mig (går och hämtar något att äta alternativt hänger tvätt) men det hjälper inte.

20130412-105159.jpg

20130412-105205.jpg

8 kommentarer

Under Processen, Skrivande, Uncategorized

Douglas Kennedy om redigering

På något sätt får jag ibland för mig att skrivandet, hantverkandet, ångesten och allt det där, blir lättare ju fler böcker man har skrivit. Not so. Här har jag kopierat in vad Douglas Kennedy skrev på Facebook om redigering. En fascinerande procedur och inte helt olik min egen. Skriva. Pausa. Skriva ut på papper. Läsa. Försöker läsa utan att markera men eftersom jag är så effektivt lagd blir det rättning redan vid första läsningen. Och sedan skriva om. Pausa. Och … ja, ni fattar. Medan jag går och lägger mig med Douglas Kennedys ”Five Days” så kan ni läsa här:

 

”It was truly splendid seeing such a full house and meeting so many of my readers at The Pavilion Theatre in Dun Laoghaire (that’s a beautiful seaside town just twenty minutes from central Dublin, for those of you not in the geographic know) on Tuesday night. The reaction to “Five Days’ so far has been largely just wonderful – and readers’ responses are always so interesting to me, because when I w…rite I spent more than a year (often eighteen months) without the manuscript being seen by anyone outside of one or two ‘constant readers’ whom I give the book to as it is being written. As such I largely live alone with the novel – and never show it to an editor until the first draft is finished and edited. There are two reasons for this. The first is the fact that when you read a chapter of a story – and don’t have the next one to turn to next – you immediately start writing the rest of the story in your head (I know I do this whenever a friend gives me a chapter of something to read). The second reason is that my first drafts tend to be overlong, overblown, overwritten. I’ve often called my first draft “the vomit draft” (yes, a charming metaphor). Because everything comes out – and the result is a far too long, far too overcooked novel – and one which needs reduction.
I always have a rule when I finish the first draft: I take a holiday and try not to look at it for at least three weeks. Then the moment of truth arrives when I print it all up (I still have an old-fashioned attachment to the idea of editing with a fountain pen on the printed manuscript) and begin to read through it all for the first time in nearly a month. The cutting and reshaping process – usually around three weeks – starts then. Then this second draft gets delivered to my agents for their initial reaction. Then off it goes to my editors at my publishers in New York, Paris and London – and I hold my breath as I await their thoughts. Three meetings in those three cities follow. And now armed with their ideas and critiques I return to my desk and begin the process of a third draft. Six to eight weeks later the third draft is delivered. And inevitably there will be more comments and ideas that will shape the fourth draft.

In all the editing process – including the grammatical ‘copy editing’ – lasts around six months. In the end all the cuts and changes are my decision. If I don’t agree with a suggestion I won’t follow through on it. But I have worked for so many years with these three superb editors – Susan Sandon at Hutchinson/Random House UK, Sarah Branham at Atria/Simon and Schuster, and Françoise Triffaux at Editions Belfond, Paris – that I do listen very seriously to what they have to say, and follow up on so many of their suggestions. Because their goal is the same as mine: making the novel as good as it can be.

And here’s an interesting numerical detail regarding the process of reduction. The first draft of “Five Days” was around 658 pages; the final (fourth) draft – and the one which became, outside of copy-editing changes, the printed novel – was 411 pages. In other words, a lot of words – nearly two hundred and fifty pages of them, in fact – ended up being excised by me in the editing process. Not every writer works this way – but the process of overwriting and then editing it down is the one that works for me. And even when – in the course of their first draft – I sometimes think to myself, “God, this is getting far too long”. I just keep going, knowing that even the stuff I am going to cut is an essential part of the initial creative process.

Then again, as Somerset Maugham noted: “There are five basic rules for writing a novel… and nobody knows what they are”.

3 kommentarer

Under Processen, Skrivande

One is a lonely number

Läste just en uppdatering av Douglas Kennedy på FB:

I am locked up in a hotel room at a high altitude, working on my next novel. A question I’ve always posed to younger writers is: do you really like to be alone? Not just because so much of the physical act of writing requires you to be completely by yourself, but also because, existentially speaking, when you write you are so totally alone – and you have to struggle with your doubts as you push forward the narration.

Then again it isn’t just novelists who struggle with doubt. Everyone sentient grapples with incertitude. Just as loneliness is such a key component of life. In ‘Five Days’ someone notes that we are all, in essence, alone. Many might dismiss this thought as far too grim. But even if you are fortunate in your so-called ‘personal life’ (I’ve always found that expression naff), is the truth of the matter: you are still so alone? And aren’t there different degrees of  solitariness, some of which have their necessary attributes? To again cite (as I did in a recent post) that much quoted line of Blaise Pascal: “All of humanity’s problems stem from man’s inability to sit quietly in a room alone”.

Alltså. DK. Alltid rakt på spiken.

Jag har alltid älskat att vara ensam. Jag har ett stort behov av ensamtid. Och nu när jag läser DK:s post inser jag att det är därför jag skriver. För jag behöver vara ifred massor. Jag växte upp med min pappa och han jobbade väldigt mycket och ofta väldigt sent. Jag kan inte minnas att jag såg det som ett problem, jag har alltid gillat ensamheten. Kanske för att jag tyckte (och tycker) att folk kan vara så konstiga. Det är så mycket som är svårt att förstå med folk. Som vuxen har jag lärt mig att jag kan välja vilka jag vill umgås med och därför är konstiga folk färre nu. Jag väljer noga vilka jag lägger min icke-ensamma tid på.

Det kan vara känsligt det där, att stå för att man vill vara ensam. Folk tycker att man är märklig om man väljer ensamheten framför sällskap. Jag har haft tur och hittat en man som förstår att jag måste få den här tiden ibland. Mina barn har lärt sig att mamma inte alltid följer med på saker. Att mamma stänger den där dörren till kontoret och man helst inte får störa. Jag hoppas att de ändå förstår att jag älskar dem, och inte väljer bort dem. Bara att jag ibland måste andas, alldeles ensam.

Dock. Hur mycket man än älskar ensamheten kan den ibland vara vidrig. Jag minns ett nyår då jag skulle vara ensam. Det hade jag bestämt. Men egentligen berodde det på att folk var konstiga. Jag ville inte vara med just dem. För jag förstod mig inte på dem. Det nyåret var sunkigt. Jag minns studietiden i Spanien som inleddes med för många ensamma dagar. Jag njöt inte ett dugg av ensamheten. Året som utbytesstudent i USA när jag just kommit dit och inte kände någon. När jag satt ensam i matsalen. Not a pleasant experience. Och så vidare. Finns många exempel på hur olika lonely och alone kan vara.

DK var inne på att man inte bara är fysiskt ensam, utan också mentalt ensam som författare. Förstår precis vad han menar. Alldeles extremt för bra förstår jag det. Hur man tvingas vara ensam om beslut, om ångest, om tvekan och funderingar. Om strykningar. Om tankar som kan vara rätt svarta.

Och som svar på din fråga till young writers DK, (ja, om man inte ens fyllt 38 är man ung) yes – I really like to be alone. In fact, I love it, I need it and I crave it.

9 kommentarer

Under Processen, Skrivande

Redigerar

”Korridor.” Typiskt osexigt ord.

Sök: ”ju”
”För många resultat att förhandsgranska.”

1 kommentar

Under Processen, Skrivande, Uncategorized

Inte så lat nyårsdag

Det är snart vårtermin och den blir inte att leka med. Jag råkade av någon märklig anledning tacka ja till att jobba 90% på fyra dagar. Istället för 80% på fyra dagar som jag brukar. Allt för Sveriges framtid. Maj gad!

Så. Nu gäller det att ligga i för sedan blir det bara all work and no play.

20130101-164330.jpg

20130101-164340.jpg

20130101-164349.jpg

20130101-164355.jpg

20130101-164422.jpg

Lämna en kommentar

Under Jobb, Manus, Processen, Skrivande, Tvåan, Uncategorized

Läst mitt råmanus

Från början till slut.

Sista sidan:

20121230-132122.jpg

Vad tycker ni, bra ingredienser för en riktigt bra relationsroman, n’est ce pas?

Men vet ni? När jag läste den sidan som på riktigt är sista – då fick jag tårar i ögonen. Jag ÄLSKAR slutet. ÄLSKAR. Och början älskar jag också. Och det mesta i mitten. Måste bara städa lite. Det är som mitt hus. Jag älskar det men det är lite skräp i hörnen. Det är bara att plocka undan och dammsuga lite så är det fixat.

1 kommentar

Under Processen, Skrivande, Tvåan, Uncategorized