Kategoriarkiv: Tankar

Gästfilosofen om livet och hängbroar

Jag har en vän som alltid har något väldigt klokt att säga. Oavsett vad det gäller. I morse läste jag en lång post av honom på Facebook och kände att jag ville dela med mig av hans kloka ord.

Här kommer Jonas Öholms tankar om livet. Och hängbroar. Kanske är det samma sak. Kanske inte.

”Det här med liv är som med hängbroar. Klart är att både liv och hängbroar börjar på ett ställe och slutar på ett annat. Allt annat vore ju helt orimligt. Men häng nu inte upp dig på att varje vettig hängbro når som lägst på mitten, se hellre liv som en hel serie hängbroar, på rad liksom, men inte sällan lite snett. Om det känns risigt att både liv och hängbroar har ett slut så kan man ju tänka att varje vettig hängbro slutar där en stig börjar.

Vidare vet alla att hängbroar av den gamla sorten sällan byggs i stan, man ser dom oftare i fjällvärlden, men allra vanligast är dom förstås i djungeln och att livet är som en djungel, det vet ju alla. Det har hänt att typ onda vättar skär av hängbroar för intet ont anande och nästan oskyldiga, lika jäkla trist varje gång sånt sker. Ännu värre är det när folk klipper av sin egen hängbro, men det ska dom ge fan i, bättre då att ropa på nån som är bra på knopar och har gaffa.

Nackdelen med både hängbroar och liv är att det kan blåsa en sjuhelvetes sidvind. Det är inte bra alls men ingen sidvind varar för evigt. Själva beläggningen, eller gångbanan, på hängbroar och liv är ofta av plank, som med tiden blir mer som pinnar, men visst, man kan ränna på som en vettvilling fast att man egentligen bör växla mellan horisontblick och marksyn. En del tror att hela rasket är asfalterat, men det är vanligast bland grevar och baroner eller folk med liknande problem.

Både liv och hängbroar kräver mer underhåll än vad som anses rimligt bland folk i allmänhet men sånt är svårt att ändra på utan ren pennalism, så vi får nöja oss med att heja på så gott det går. En paradox i sammanhanget är att liv är oerhört mycket bättre dokumenterat än hängbroar, trots detta visar ny statistik att liv krånglar grymt mycket mer än hängbroar. Själv tror jag att det kan bero på att manualerna för liv är typ lite luddiga och ibland direkt felöversatta. Just på det viset är hängbroar klart bättre än liv. Å andra sidan är liv coolare än hängbroar, eftersom man liksom bygger hela rasket ut över en avgrund, samtidigt som man är osäker både på riktning och mål… och ändå byggs det…”

Ja Jonas. Jag tror också att det beror på att manualerna för liv är väldigt luddiga men på något sätt är det charmen med livet också. För vad skulle vi annars fundera på?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Tankar

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground

I går hade vi en idrottsdag för våra elever. De hade en eftermiddag i en friidrottshall och jag stationerades vid höjdhoppet. Låt mig först bara säga att jag inte är en sportperson. Faktum är att jag inte var speciellt taggad på att åka till den här hallen igår. Jag ville mycket hellre ha mina vanliga lektioner. Jag har liksom en hel del jobb att göra med mina elever, det är snart jul och betygsättning och så. (Som läxfri lärare är jag beroende av att ha lektioner). Men men. Jag packade in mig i min älskade bil och åkte ut till förorten vi skulle vara i. Bytte till gympaskor och ställde mig på min post. Nu skulle här vaktas höjdhoppande ungdomar!

Och som de hoppade! De for över den där stången (?) ribban (?) som ingenting. ”Höj, Pernilla, höj!” Så det gjorde jag. Då började det rivas. Då försökte de igen. Och igen. En kille var speciellt enveten. Han försökte hur många gånger som helst på 1,35 men rev, rev och rev. De andra hade redan tröttnat men han fortsatte. Men så plötsligt hände det. 1,35 utan att nudda ribban. Jag vet inte vem som blev gladast, han eller jag. Men så fort han hade konstaterat att ribban låg kvar ropade han till mig: ”Höj till 1,40!”

Helt underbart! Älskade hans ”Nu har jag klarat det där, då kör jag vidare attityd”. Om han rev 1,40? Absolut. Men det gjorde liksom inget. Han fortsatte att försöka. Den som hoppade högst under dagen var en tjej i sjuan. 1,50 flög hon över. När vi började på 1,20 ville hon passa, det var liksom inget att ens lägga energi på.

Så. Trots att det var rätt kallt där i hallen och jag förlorade alla mina lektioner så hade dagen sina ljusglimtar och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Ibland kan man minsann inte bara ge upp. Ibland får man sikta lite, även om man gör magplask ibland. C’est la vie.

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Tankar

Ensamma själar all over the place

I går rördes jag av Hanna Hellquists krönika i DN  som är bland det ärligaste jag någonsin läst. Så oerhört naket och befriande.

Och ikväll dök den här mannen upp i min Facebookfeed. Från sidan Humans of New York. Den absolut bästa sidan på hela Facebook. För att den visar världen och människorna i den.

 

10422413_801502453257190_3448689452828244297_n

 

I live a very solitary life. My wife died fifteen years ago. All my friends are gone. I try to keep busy. I read, I walk, I watch television.”
“Do you remember the time in your life that you felt most afraid?”
“The first day I arrived in America. I had been a freedom fighter in Hungary. And one day my neighbor told me that I’d been reported and I needed to leave immediately– she was a communist police officer, but also my friend, so she told me to run. My wife did not want to leave her family behind, so she refused to come with me. When I arrived in this country, it was the first time that I’d ever been completely alone.”

Mitt hjärta brast nästan över den här mannen. Så fin. Så ensam.

Och förstås svämmade kommentarsfältet över med hälsningar till honom. Folk skrev att de gärna de ville träffa honom, göra honom sällskap över en fika. Några föreslog att de som bor i New York borde bjuda in honom till Thanksgiving. Och det var väldigt fina tankar, tyckte jag. Och så dök den här kommentaren upp:

Danielle FanninFor all those touched by his story and want to help, remember there are people in the same boat all around your own town. They had stories. They are alone. Want to give a hug or share a coffee… you really can! Let the feelings you have now turn into bold compassion that acts.”

Och exakt så ju! Se dig omkring. Någon som behöver dig, din tanke och ditt sällskap finns precis nära.

1 kommentar

Under Tankar

Jag är rädd

Jag är rädd för hur vi har misslyckats. Jag är rädd för hur vi har skapat ett samhälle där vi sitter i våra medelsvenssonvillor och på riktigt tror att tiggare är organiserade storbedragare som drar in storkovan. Jag är rädd för hur smygrasismen pyser och normaliseras. Jag är rädd för alla ”Jag är inte rasist men …”

Jag är rädd för att min färgstarka, kloka och smarta  kompis från Brasilien blir rasistiskt påhoppad på bussen på väg till jobbet en vanlig fredagsmorgon bara för att hon ställer relevanta frågor på ett föräldramöte.

Jag är rädd för allt hat som finns omkring oss. Vad är det som har fått folk att hata så? Var har det gått fel? För uppenbarligen måste det ju ha gått fel någonstans.

Den 4 september 1957 försökte Elizabeth Eckford ta sig till sin nya skola i Little Rock i Arkansas.

Från A Mighty Girl på Facebook:

”Eckford was one of nine teenagers, known as the Little Rock Nine, who became the first African American students to attend the previously all-white Little Rock Central High School after the U.S. Supreme Court ruled school segregation unconstitutional in its famous Brown v. Board of Education decision.  
While the nine students had planned to enter the school together, the meeting place was changed the night before and Eckford, whose family did not have a telephone, did not learn about the change of plans. As a result, she attempted to enter the school alone through a mob of 400 angry segregationists and a blockage by the Arkansas National Guard, which the pro-segregationist governor, Orval Faubus, had ordered to block the students in violation of the Supreme Court decision. 
Due to the line of soldiers blockading the school and threats from the crowd, Eckford was forced to flee to a bus stop. As she sat at the bus stop crying, New York Times reporter Benjamin Fine consoled the scared girl, telling her ”don’t let them see you cry.” Civil rights activist Grace Lorch, who had learned that Eckford had arrived separately from the other students, then arrived to escort her home.”

 

10646709_730743913628591_6519720987548149367_n

 

1957. 1967. 1977. 1987. 1997. 2007. 2014. Jag kan inte låta bli att tänka: Är vi verkligen lika okunniga och enkelspåriga som då? Vad är det med mänskligheten – är det bara tekniken som tar steg framåt, är våra sinnen kvar på någon slags grottnivå där allt utifrån var ett hot? Varför ser vi inte tillgången och styrkan i att alla inte är likadana?

Jag är rädd för att så många sympatiserar med SD. Jag är rädd för att jag tror inte att de har fattat vad det egentligen betyder. Jag är rädd för att det saknas så mycket kärlek. Var gick det fel? I skolan? Hemma? Vad fick er att sluta er, stänga av och stänga in? Vem är ansvarig? Vem kan vi skylla på?

Det är nio dagar kvar. Jag är rädd för att behöva vakna upp i ett kallare Sverige. Så jävla rädd.

Och för övrigt tycker jag att Gustav här säger allt så bra:

Lämna en kommentar

Under Tankar

Jag gick ut och sprang

I mina kvarter. Solig härlig morgon. Fågelkvitter. Jag kom till vägen som viker in i skogen. En kort bit i skogen men ändå, skog. Tvekade inte ens. Skulle aldrig komma på tanken. Springa ensam i skogen är ju som att be om att bli våldtagen. Som kvinna har man alltid i bakhuvudet var man ska gå, hur man ska vara klädd, hur man ska bete sig. För att undvika. För att även om en löptur i skogen skulle kännas underbart härligt att starta dagen med så är det inte svårt att låta bli. Att springa på asfalt vid villor känns mycket bättre än att lämnas våldtagen, sargad och eventuellt smittad med någon rejält oönskad sjukdom – i en enslig skogsdunge.

För några dagar sedan kom domen mot killen som våldtog en ung tjej på en konsert. Hans straff blev kort för våldtäkten höll inte på så länge. Hon blev våldtagen på en konsert. Mitt bland folk. Hur länge har hon men efter det här tro? Förmodligen inte under ett ”tämligen kortvarigt förlopp.” Klart längre än det tar honom att avtjäna sitt straff och betala de fjuttiga 96000 hon ska få i skadestånd.

I måndags hämtade jag upp min vän på Sveavägen. Det var eftermiddag och vi skulle äta en sen lunch. I tisdags hörde jag på radio att en kvinna blev våldtagen av två män på en ”utomhustoalett” på Sveavägen. (Jag vet inte exakt vad en utomhustoalett är men det hör inte hit alls). I måndags. På eftermiddagen. Insläpad (förmodar jag) på en toalett. Sedan förd med ambulans till sjukhus. Det står i artikeln att kvinnan inte verkar ha fått allvarliga fysiska skador. Då får de säkert också ett kortare straff. Det gjorde ju inte ont på henne så då gör det ju inget.

Jag börjar fundera.

HUR EXAKT ska vi kvinnor göra för att inte bli våldtagna? För de gamla vanliga reglerna om att undvika vissa ställen, att klä sig rätt och inte bli för full och inte åka med främlingar och och och – de verkar inte räcka längre.

Nog nu. Mina döttrar ska för fan kunna röra sig fritt. Inte bara dina söner.

Birger Jarl. På 1200-talet nedtecknade han diverse lagar. Bland annat den om att våldtäkt är förbjudet. På 1200-talet.

20140730-174403-63843959.jpg

Lämna en kommentar

Under Tankar

Jag fyller år idag

Idag blir jag 39 år. Jag vaknade till skönsång, tända ljus och fina paket – utvalda med kärlek och omtanke. Efter mysig frukost med påsklovslediga barn och make med flextid tog jag en promenad i solen. Solen skiner nämligen alltid på Tiburtiusdagen som också är min. Solen skiner för sommaren börjar, och björnarna vaknar.

Mitt i min promenad blev jag tvungen att stanna upp. Och njuta av solen, den friska luften och utsikten. Jag stod där (och glömde stänga av Runkeeper så jag fick väldigt dålig fart på den här promenixen) och funderade över mina 39 år. Det är inga dåliga år det. Visst, det finns saker som har varit överjävliga. Det finns saker som gör att jag mår dåligt ibland. Det finns saker som kunde vara bättre. Men …

20140414-132601.jpg

 

20140414-132607.jpg

 

Det finns saker som är fantastiska. Jag har underbara barn till exempel. Det har jag verkligen, jag borde sluta tjata på dem så att de fattar hur fantastiska de är. Jag har en minst lika fantastisk man, ett hus jag älskar. Fina vänner, både riktiga och sådana där som är runt omkring och är trevliga att umgås med. Jag har ett jobb jag verkligen trivs med, kollegor och elever som är grymma. Jag får skriva saker. Som jag älskar att skriva saker! Jag har dessutom cirka 300 facebookgrattishälsningar idag och varenda en värmer.

Nyss läste jag DN:s reportage Drömmen om Sverige. Och herregud. Jag grät. En lång stund bara grät jag och kunde inget annat än undra HUR någon som har minsta lilla hjärta kan anse att folk i nöd inte ska få komma till det här landet. Jag kan inte få in. Jag grät, fick ont i hjärtat över alla dessa vidriga människoöden. Jag läste och skämdes nästan över hur bra jag har det. Men blev också tacksam. In i djupet tacksam över allt jag har och allt jag inte behöver gå igenom. Jag ville bara säga det.

 

20140414-132617.jpg

5 kommentarer

Under Tankar

Normala, älskade människor

Går inte ut och slåss när de ska se på fotboll.

Normala, älskade människor misshandlar inte folk till döds.

Normala, älskade människor utesluter inte andra människor från länder eller gemenskap.

Normala, älskade människor gruppvåldtar inte medvetslösa unga tjejer.

Normala, älskade människor åker inte ut till ett ungdomsläger på en sommarblomstrande idyllisk ö och mejar ner.

Normala, älskade människor gör inte sådant. Det gör vi inte.

 

Men det finns personer som gör allt det här. Och det är normala, älskade människors fel. Någonstans har vi felat. Någonstans var det någon som inte fångade upp. Inte hade resurser. Inte gav resurser. Inte orkade ännu en besvärlig unge. Tittade bort, skyndade iväg.

Någon lät bli att ta kostnaden eller fighten. Problemet med det är att någon alltid får betala i slutänden. Inte alltid den som egentligen har skulden.

 

3 kommentarer

Under Tankar