Kategoriarkiv: Träning

Händerna upp i taket? I don’t think so …

Jag står i duschen och försöker få upp schampot jag har i min handflata till min hårbotten. Det tar emot. Armarna darrar och jag får tvinga dem allt jag kan. Prata vett med dem. Till slut lyssnar de på mig och schampot hamnar där det ska. Jag skippar att massera in det så noga, kladdar bara på en aning.

Två timmar tidigare: Jag befinner mig på ett gym med  Hillevi Hertz, PT. Och alltså. Jag trodde att jag hade lite koll på hur jag skulle göra. Herregud, jag går ju på Friskis 2-4 gånger i veckan (beroende på vad det är för en vecka och hur många kvällsmöten jag eller min man har). Jag är ju ingen soffpotatis. Jag är hyfsat stark. (Förutom i armarna). Trodde jag.

Hillevi påpekar att fötter ska peka rakt fram. ”Alltså, mina är så här, de …”
”Rakt fram med fötterna. Inga sådana där undanflykter.” Och så ler hon. Men jag ser att hon menar allvar. Och se där! Mina fötter kan tydligen peka rakt fram.

Sedan är det knäböj. Och sådana har jag ju gjort minst tiotusen gånger. Minst. Helt fel har jag gjort dem, visar det sig. Jädrar vad det tar om man gör rätt.

Och sådär håller det på. Hon visar. Instruerar. Tittar noga när jag gör övningarna.  Pillar. Petar. Rättar till. Peppar. När jag i slutet ska balansera benen på en boll darrar mina armar och mitt fläsk så att tjejerna borta i ett annat hörn har svårt att låta bli att garva högt åt mig. Jag bjöd på den, jag är snart 40 och konstant pinsam enligt mina barn så jag är van.

Tack Hillevi för en lärorik förmiddag! Jag fick mersmak! Och ikväll ska jag göra du vet vad innan jag går och lägger mig.

PS till mina elever som läser den här bloggen, eventuellt får vi ha lektioner i glaskorridoren imorgon – för jag vet inte om jag kommer upp för trapporna till klassrummet.

 

Annonser

2 kommentarer

Under Träning

Dagens utmaning

Den här veckan alltså… Utmaning på utmaning.

Först var jag med och debatterade i direktsänd tv. Kan säga att min första tanke när de kontaktade mig, var att säga blankt nej. Skulle jag sitta och rodna och stamma i direktsänd tv och försöka minnas vad det var jag ville säga nu igen? Nä nä, så roligt skulle vi inte ha det. Men så tänkte jag ett varv till och tyckte att det nog kunde vara lite kul. Och intressant. Och bra. Att vara med. Och hur illa kunde det gå? Det värsta som kunde hända var ju ändå att jag rodnade, stammade och inte visste vad jag skulle säga. Nu blev det inte så. Jag tycker själv att jag gjorde en helt okej tv-premiär. I alla fall tyckte jag det när jag tittade på debatten 02:30 i torsdags natt. Heh.

Och så kom lördagen den 21 september. Den dagen var så långt borta nyss. Den var så långt borta att jag hade god tid på mig att träna inför den. Och just som jag hade kommit igång och börjat se lite resultat blev jag sjuk. Såklart.

Så. Utan att ha tränat på två veckor, med täppt näsa och för lite sömn var det så dags för mig att för första gången springa ett lopp. Topploppet. Bakgrunden till att jag beslutade mig för att springa var att min vän Pamela som är chefredaktör för Topphälsa, för en envis kamp mot en hjärnjävlatumör. Den där tumören är så sjukt envis men Pamela är envisare. Och jag tänkte. Om Pamela kan kämpa månad efter månad, dag ut och dag in mot tumören så borde jag kunna ta mig runt 5 kilometer. Och så drog jag ihop ett lag. Susanne Boll hängde på. För hon hade minsann börjat springa i smyg, i somras.

Vi möttes vid Odenplan idag, sex stycken glada och taggade tjejer. Jag kände lite oro för hur jag skulle orka, totalt otränad och allt det där.

Min plan var att ta det lugnt. Jag ville inte ta ut mig och jag har aldrig sprungit hela fem kilometer förut, utan att gå ibland. Jag var inställd på att jag nog skulle gå lite idag också. Men. Startskottet gick och jag började springa. Väldigt lugnt. Men kände snart att benen ville mer. Så jag lät dem springa på. Och bestämde mig för att springa hela vägen. Jag skulle få springa hur sakta som helst men gå, det fick jag inte. Med draghjälp av skön musik, vätskestation, fantastisk utsikt och discotunnel blev det hela en riktigt rolig upplevelse. Och alla de där som gick, som jag sprang om, de blev en sporre. ”Jag tänker inte gå. För om jag går kanske de springer om mig och då blir det pinsamt.” Jag blev förvånad själv, över min tanke. Vad är det för en vinnarskalle plötsligt? Jag som inte bryr mig om resultat, tider och tävlingar. Jag kollar inte ens listor för att se hur det går för min bok. (Andra håller koll åt mig dock, tack vänner).

I alla fall. Jag hade ett hyfsat tempo och ibland hade jag nog kunnat ge mer men vågade inte för jag visste inte riktigt hur jag skulle fördela de där 5 kilometrarna. Jag ville orka hela vägen.

På slutet spurtade jag och väl i mål var jag helt slut. Vi snackar blodsmak. Och lycka. JAG SPRANG HELA TIDEN I FEM KILOMETER! Och på en helt okej tid, mycket bättre än jag hade kunnat tro! 32:13
Det har varit en jädrigt bra vecka. Jag har utmanat mig själv och varit med om nya saker. För det är ju så här som de säger i Bröderna Lejonhjärta:

”Ibland måste man göra saker man inte vågar för annars är man ingen människa, bara en liten lort.”

Och vem vill vara en lort? Inte jag!
Bildkavalkad från dagen:

Förberedelser.

20130921-220226.jpg

Team Bubblarna. För att vi är några träningsovana som bubblar uppåt. Och gillar bubbel.

20130921-220234.jpg

Toakö innan loppet.

20130921-220248.jpg
Susanne supertaggad!

20130921-220302.jpg
Min fina kollega, också supertaggad!

20130921-220316.jpg

Min fina f.d. kollega. Också väldigt taggad!

20130921-220327.jpg
Susannes barndomskamrat. Proffsutrustad och toppentaggad! Och jag kan exklusivt avslöja att det var den här kvinnan som vann i vårt lag. GRATTIS!

20130921-220340.jpg

Skrivpolaren som också är min mans kollega. Coolt taggad.

20130921-220349.jpg

Undertecknad. Lite nervös. Väldigt taggad.

20130921-220405.jpg

20130921-220419.jpg

20130921-220431.jpg

20130921-220439.jpg

Och så här gick det. Konstigt nog stämmer inte Runkeepers sträcka med Topphälsas men det skiljer inte så mycket. Min sluttid är några sekunder kortare också.

20130921-220449.jpg

Bubblarna did it!

20130921-220500.jpg

Och här minsann. Topphälsas chefredaktör som gled i mål, looking cool.

20130921-220514.jpg

Hurra! Vi har sprungit ett lopp!

20130921-220525.jpg

Hurra hurra hurra!

20130921-220542.jpg

Proffsöppning av Team Bubblarnas favvodryck.

20130921-220550.jpg

20130921-220719.jpg

Sååå nöjda!

20130921-220735.jpg

20130921-220746.jpg

20130921-220751.jpg

Lagets medlemmar kom på plats:
445, 500, 778, 935, 1302, 1324.
Vi är supernöjda! Eller, jag är det i alla fall!

Sådär ja. Imorgon är det söndag. Då ska vi göra lite läxor. Det blir en annan typ av utmaning.

4 kommentarer

Under Träning, Uncategorized

Jag har bildat ett lag

Häromdagen blev jag ju utdragen på mitt livs längsta löparrunda. Blev så förvånad att jag klarade av det så jag bestämde mig för att springa Topploppet. Min goda vän Pamela är ju chefredaktör för den tidningen och Pamela för en hård kamp mot sin hjärntumör. Så jag tänkte, om hon kan köra hårt med sin tumör så borde jag kunna lufsspringa 5 futtiga kilometer. Så jag gjorde ett utrop på Facebook och nu så, nu har jag fått ihop ett fullt lag om sex stycken härliga tjejer! En av dem är en ni nog känner. För hon, som har asgarvat åt mig när jag har gått ut och tränat, har fan börjat springa hon också. Och nu ska vi springa lopp ihop. Heja! Häng på, bilda ett eget lag!

3 kommentarer

Under Träning

50 sekunder av ditt liv

Så skrek hon, slavdrivaren på jympagolvet. ”Bit ihop!” Intervall-flex. Ett ganska jobbigt pass. Ett väldigt jobbigt pass. Förra veckan var det vidrigt. Den här veckan – lite bättre. Lite. Marginellt. Men när hon skrek det där om 50 sekunder så tänkte jag till. Hon har rätt. Det är femtio sekunder, sedan är det över. 50 sekunder är jättekort tid. Så jag bet ihop. Och klarade 50 sekunder. Och resten av passet också.

Igår när jag hade varit ute och sprungit och skröt om det på FB råkade jag fråga en granne som gillade min status om hon skulle hänka nästa gång. Vips hade hon inboxat förslag på tider och jag ratade det ena och skulle tänka till och messa henne sedan. Innan jag hann messa stötte vi ihop på Ica. Och där mitt bland äpplena och päronen hade jag plötsligt en springdejt på fredag morgon klockan 06:00. När jag gick ut från Ica visste jag inte riktigt vad som hade hänt. Fredag? Jag är ledig och barnen har sovmorgon och vadå springa sex kilometer? Jag kan knappt ta mig runt tre.
På väg hem från Friskis var klockan 18:53. Och jag tänkte: ”Om 12 timmar är det över, det är bara att bita ihop.”

Lämna en kommentar

Under Träning

Man ska aldrig ge upp

20130821-092312.jpg

Jag skippade mitt Friskispass igår. Det var ju skolstart och vi gjorde mysmiddag och åt hallon och grädde och jag var jättetrött och ja… Ni vet. EXCUSES EXCUSES EXCUSES. Så som straff ställde jag klockan en halvtimme tidigare än jag egentligen behövde gå upp. Snörade på mig. Drack vatten. Gick ut. Promenerade en låt. Sedan satte jag fart. Utan att ha gjort upp en plan. Får jag stanna när jag blir trött? Ska jag köra intervaller? Ska jag springa minst 10 minuter? Frågorna hopade sig. Och så tänkte jag. Utan plan blir nästan ingenting bra. Så medan jag sprang de första stapplande bestämde jag mig. Minst en kvarts löpning. Sedan får jag gå om jag vill.

Efter fem minuter började det bli lite jobbigt. Efter tio tänkte jag ge upp. Fuck kvarten, vem bryr sig? Men så. GICK JAG UPP EN HALVTIMME TIDIGARE FÖR ATT GE UPP SÅ FORT DET BLIR JOBBIGT? Kommer jag att dö? Nix. Kommer jag att spy? Kanske, jag har rätt mycket vana av att spy (pga dålig på att vara gravid) och det har inte dödat mig än. Så jag sprang vidare. Och kände hur det jobbiga lättade. För tydligen, om man inte ger upp direkt så kommer en vändning.

Och till slut. De ljuva orden av runkeepercoachen: ”Fifteen minutes.” Och sedan deklarerades det att jag sprungit 2,5 kilometer. Som förra gången. Och precis som då insåg jag att det inte gick att stanna då – med femhundra fjuttiga meter kvar. Självklart dök de sista 500 upp i en uppförsbacke, tydligen ska det inte vara lätt heller. 

Och så. Efter prick 3,01 kilometer stannade jag – hämtade andan och gick sista biten hem. Njöt av den blå himlen, svetten som rann längs med hela mitt ansikte och att jag faktiskt gjorde det. Igen.

20130821-092317.jpg

9 kommentarer

Under Träning

Surdegsvecka

Det skulle vara veckan då jag skulle dra igång ordentligt med träning. In your face, Pernilla, sa kroppen och drog till med megaförkylning. Den sitter i än.

In your face – kroppen, sa Pernilla och drog igång med allt S K I T som blivit liggande.

1) Att reda upp allt efter ett inbrott är första veckan ett heltidsjobb, i några månader därefter ett deltidsjobb. Långt ifrån klart men nu har jag i alla fall tagit tag i en del.

2) Att skriva en bok betyder att man måste starta ett företag. Med företag kommer moms, bokföring, resultatsräkning och deklaration. Nu är jag i hamn med nästan allt. Bara deklarationen kvar.

3) Att åka till USA. OMG. Det ska fyllas i papper med passnummer, namn och var man bor här och där. Och så ska man som vanligt intyga att man inte är psykiskt sjuk, bär på smittsam sjukdom eller knarkar. T.ex. Min favorit är ändå frågan om man planerar att begå ett brott.

4) Att åka till USA. OMG. Det här med flygbiljetter. Till rätt sträcka, till rätt pris, till rätt dag. Och att hitta ett endaste vettigt hotell nära en flygplats för man måste övernatta. Det tog sina timmar.

5) När man har hittat flygbiljetter och avbokar en biljett hos SAS och de bokar dubbla summan pengar så man står på Ica och ska betala sin mat och får ”medges ej” på kortet. Och vissa på Facebook tycker man ska vara GLAD att SAS har tagit ens pengar på ens kreditkort för det betyder att man är så lycklig att man har kreditkort. Och att man har råd att åka till USA. Och då tycker jag att vissa bör betänka att det var ungefär 20 år sedan jag var i USA och att jag är deltidsarbetande skolfröken och som sådan är det inte alltför fett. KLART SOM FAN JAG INTE HAR RÅD ATT SAS håller på mina låtsaspengar och gör att jag övertrasserar ett kreditkort.

6) När man måste ringa fyra olika kundtjänster pga de olika biljetterna och pengastrulet. Och sitta i deras väntköer. Vissa har Beatlesslingor de spelar. Som jag denna vecka har lyssnat på vid fem (!) olika tillfällen á minst 20 minuter.

7) När man är deltidsarbetande skolfröken och timmarna inte räcker till så man sitter på påsklovet och rättar ikapp. Men är ändå inte kvar för någonstans finns en spärr. Man kan inte jobba hur mycket som helst gratis.

Ja. När kroppen protesterar och man inte får träningsutmana så kan man utmana surdegshögarna. Och fan vad skönt det känns efteråt! Nästan som efter ett svettigt intensivpass på Friskis. Nästan.

2 kommentarer

Under Träning

Lyckokast: Friluftsliv

Jag läste mitt horoskop i morse. Jag tyckte att det stämde väldigt väl.

Fokusera på: Fysiska aktiviteter.
Bäst vibrationer: På gymmet.
Just den här veckan som jag har börjat träna igen. På gymmet.
Lyckokastet: Friluftslivet.
Just idag som jag hade planerat in en utflykt till längdskidåkningsspåret för hela familjen. I lånade skidor då jag själv inte har åkt längd sedan innan jag hade barn.

Och ja. Det gick ju bra.

Om du inte har hängt på den här bloggen sedan 07-12-07 när den startade så ska jag berätta för dig hur mycket jag hatar vinter. Massor. Jag lider mig igenom oktober-februari/mars. Hatar kylan, hatar skrapa rutor, hatar att det tar flera minuter längre att köra till jobbet, hatar att man måste klä på sig och dör av svett så fort man går in i en affär och hatar … Ja, ni fattar.

Men idag. Det var nästan magiskt. Det var minus 5. Det var sol. Då kan till och med jag stå ut.

skidor

Vi kom iväg i vettig tid. Vi fick ut alla låneskidor ur bilen, fick på oss och satte fart. Jag njöt. Vågade knappt erkänna det för mig själv. Sexåringen hade aldrig åkt längd innan och gick ut som en drottning. Den första kilometern. Efter några vurpor började gråten. ”Jag kan inte.” ”Det gör ont!” ”Jag kan inte.” ”Jag vill inte åka mer.”

Vi peppade och ljög. ”Det är lika långt kvar, det är ingen idé att vända.” Både mannen och jag har sprungit tillräckligt mycket på friluftsdagar i den där skogen för att veta att det var exakt mycket längre att fortsätta. Så vi fortsatte. Och till slut slutade hon snyfta och stakade på, tappert.

skidor 2

Så kom en backe. Nioåringen öste på. För hon är klart coolast. Hon sa ciao, todeloo och jag drar ut i världen, se om ni hänger med. Sexåringen stannade till. Funderade. Men med pepp och coaching böjde hon på sina ben och drog ner. Hela tiden stod jag uppe i backen och bad ”låt henne inte ramla, låt henne inte ramla, låt henne inte ramla för då kommer hon aldrig vilja åka igen.” Hon ramlade inte. Hon tog sig ner med bravur. För hon är också coolast. Sedan åkte min man ner. Egentligen är han coolast men jag brukar inte säga det, för då kanske han blir kaxig.

Och där stod jag. Ensam kvar högst upp i backen. Jag tittade på stupet. Tittade bakåt. Ingen kom, jag behövde inte flytta på mig. Tittade på stupet.

Jag avskyr att åka slalom för att det är branta backar men herregud, där kan man ploga sig ner. Jag tycker det är fullständigt vidrigt att åka längd när det går aningens fort. Med aningens fort menar jag när man inte behöver staka sig uppför. Det där med att vara utlämnad till spåren och det bara går snabbare, snabbare och snabbare utan möjlighet att kontrollera hur det ska gå – HU. (Man kanske kan kontrollera men det är inget jag behärskar).

Jag svalde. Tänkte på att båda mina barn hade svischat ner. Tänkte på skylten jag har här hemma på en vägg. ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Jag tänker ofta så innan. Innan jag ångrar mig. Det är faktiskt ett jättedumt citat. Men i alla fall. Jag tog sats. Nej. Så försiktigt jag bara kunde började jag nerfarten.

Iiiiiii! Aaaaaaaaa! Å gud å gud å gud. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! Jag lovar att hela skogen hörde mig gallskrika. Men så kom jag ner. Och där runt en krök åkte ett av mina barn. Den coola nioåringen. ”UR SPÅR. FLYTTA PÅ DIG.” Och det hade varit bra om jag inte sa något mer där men i min rädsla, panik och skräck sa jag en sak som jag inte tänker upprepa här. Hon hoppade ur spåret, ramlade och grät. Inte för att hon gjorde illa sig utan av ilska. ”Man säger inte så! Inte till ett barn!”

Och det hade hon rätt i. Man säger inte så. Jag försökte förklara att jag var livrädd att köra in i henne. Att jag var livrädd att åka ner. Hon hade hört mig skrika så hon torkade tårarna och sa att hon förstod, hon tog emot mitt förlåt och mina kramar.

Vi åkte vidare. En ny backe. Hon svischade ner. Jag väntade inte, tänkte att jag ska fan klara den här – jag klarade den innan och den var värre. Jag borde ha väntat lite längre för jag kom ikapp mitt barn alldeles för fort. Rädslan att köra in i henne fick mig att göra något och vips låg jag på rygg. Huvudet slog i först men konstigt nog gjorde jag inte illa mig. Hann tänka att jag skulle skada mig rejält och blev förvånad när jag kunde ställa mig upp och fortsätta.

Resterande backar följde samma mönster. Jag peppade barnen, de åkte ner. Jag blev ensam kvar. Svalde. Närmade mig. Fick panik, lyckades få stopp. Försökte tänka att det inte kunde vara någon fara. Stannade. Gick ner. Det hade fördelen att jag lärde mig hur man tog av och på mina lånade skidor.

Den lilla skruttan varvade åkning med gråt och att ett tag också gå ner för alla backar. Den stora skruttan vurpade, grät och åkte på. Kämpade. Fyra kilometer har aldrig känts längre.

I slutet av turen stakade vi nära varandra, alla fyra. Solen sken, snön gnistrade. Alla backar avklarade, bara raksträcka kvar. På vägen bredvid skidspåret gick en söt dam med rullator. Hon stannade upp och sa till min man. ”Åh vad vackert med er hela familj som åker så fint. Jag önskar att jag hade med mig en kamera.”

Vi log och tackade och åkte vidare.

Nästan framme i mål sa sexåringen: ”Inte visste jag att det var så här lätt att åka skidor.”

250749_10151248192777532_298464548_n

Jag överlevde! Hel och ren!

8 kommentarer

Under Babbel, Barn, Träning