Kategoriarkiv: USA

Don’t be a stranger

Vi har ”bott” i några veckor i en liten stad i New Jersey. Den är granne med Manhattan och de flesta som bor där jobbar inne i stan och pendlar. Men innan de drar till jobbet går de ut och springer. Hemma på mina villagator möter jag väldigt sällan någon när jag är ute och springer lufslunkar.

I Montclair mötte jag folk hela tiden. Och alla hejade glatt. Några slängde några glada tillrop och småpratade när man möttes. Alltså, snabba ord som utväxlades, man stannar ju inte och babblar mitt under rundan.

I morse tog jag en runda här i mina egna hoods. Jag var ute en halvtimme och mötte kors i taket tre personer. Ingen hälsade. De tittade bort. Jag sa ”hej hej”och en svarade. En av tre. Väry najs.

I eftermiddags när jag hämtade på fritids fick jag höra av en av fröknarna att det har varit inbrottsvåg i vår förort i sommar. 14 bostadsinbrott under ett par veckor. När jag kom hem läste jag samma sak på Facebook.

Ingen hälsar på den som rör sig i området.
14 inbrott.
You go figure.

Annonser

1 kommentar

Under inbrott, Löpning, USA

Början på något nytt

954661_10200524275605376_1172897147_n

 

Minns ni Kat i New York? Som sminkade mig och Simona när mitt bagage var försvunnet? Som förlorade en hel del och lite till när stormen Sandy drog in över New York förra året? Kat fick sminka mina barn när vi var i NY nu i somras. (Jag tycker egentligen inte att barn ska ha smink men det var lite roligt att låta dem få göra en sådan sak, de var helnöjda). Jag berättade för barnen om att Kat förlorat så mycket men ändå såg det som en chans att börja om. En ren start. Barnen fick träffa Kat ytterligare en gång, då Kat hängde med ut och åt i Koreatown sista kvällen i New York. Hon gjorde så att säga, succé. Blev poppis hos barnen. (Sedan åkte barnen hem med sin far och jag, Kat, Kim och några andra gick vidare till väry smashy nyöppnad takbar där jag frös lite och därför har ful tröja över min klänning så jag ser bonnig ut men ändå).

1146539_10151572243567532_537866048_n

Igår var det gråt och tandagnisslan här. Stora E hade glömt bort koden till sin telefon och kunde inte längre komma in i den. Hon vände sig till It-pappan som använde all sin kunskap för att försöka lösa det och dottern gick och la sig med vetskapen om att det kanske inte skulle gå. När hon efter väldigt länge hade somnat (jetlag och ledsen) talade maken om för mig att det där skulle inte gå vägen, det var bara att inse att allt i telefonen (bland annat den grymma sagan hon skrivit om New York) var borta. Vi tänkte att vi berättar det där imorgon, när barnet har sovit och kanske kan tackla den svåra motgången lite bättre.

Och morgon blev det fortare än jag hann somna. (Jetlag är fadriken inte att skoja med). Och dottern kom upp, nyvaken och rufsig. Och sa: ”Mamma, jag har tänkt på det där med att allt kanske är borta i min telefon. Det gör ingenting. För jag tänkte på Kat och allt hon förlorade i stormen och då är ju min telefon ingenting. Och nu är det som att jag får en ny telefon, jag får också en chans att börja om.”

Men excuse me om jag skryter lite men hon är faktiskt en pärla den där.

1 kommentar

Under Möten i New York, New York, USA

All good things come to an end

The shuttle is almost here. The exchange house is cleaned, towels and beddings are washed. We have looked around for left belongings.

My dear friend left this morning and I cried. Not just because I will miss her terribly but because this trip is over. I planned it for so long and now, over and done with.

But really. There should be no crying. I met all of my Americans. With mutual will, a bit of planning and some giving and taking we managed. To meet again. To create new memories, with the new people in our lives.

Thank you Illinois crew for a fantastic welcome to the US. The best start a trip could ever have.

Thank you Massachusetts for a wonderful bbq, dinner, taking time off from everything else and long missed hugs and talks. So wish we had stayed longer.

Thank you California for once again travelling far.

Thank you Queens for making time for us.

Thank you Korea for always finding a way to come to Sweden, wherever Sweden is.

Thank you Montclair, for being a wonderful town and for your great hosts!

I don’t know when. I don’t know where. But I know we will meet again.

Love you all!

20130809-153434.jpg

4 kommentarer

Under USA

När alla vännerna åkt hem…

20130809-123102.jpg

Och snart åker vi hemåt. Det är över nu…

Lämna en kommentar

Under USA

Tala är silver

Vi drog till poolen.

20130805-193649.jpg

Det var runt 80 grader Farenheit idag. Vet inte om det var för att det var måndag eller om det var för att det bara var 80 grader men poolen var nästan folktom. Själva poolen var helt tom när vi kom men då mina tjejer öppnade den vågade andra sig till slut i.

I alla fall. När jag var i vattnet med barnen såg jag hur min man stod och pratade med en äldre herre. Han hade gått fram till J och börjat prata för han hörde att vi kom från Sverige och han bodde i Sverige 1971. Det var inte det enda vi fick veta om honom. Om vi säger så.

När jag kom upp ur poolen blev jag presenterad och mannen pratade vidare. Jag försökte komma till tals och lyckades yttra en mening eller så. ”Your English is fantastic!” Eh tack. ” I used to live…” han vände sig om och bla bla bla bla mer med min man. Kom in på Frankrike. Jag stack in att vi var där förra året, great country. Då undrade han om jag pratade franska också. Ja, lite, tillstod jag. Då blev jag testad. ”Kan du översätta det här?” Och det kunde jag för det var lätt. ”Till vänster eller till höger.” Han skrattade och tittade på min man och fortsatte prata. Med honom.

Han kom in på att många i New York och New Jersey pratar spanska. Har vi hört det? Jo, det har vi hört. Jag gillar ju det. ”Pratar du spanska också?” Eh, ja, lite. ”Hur säger man ‘lämna mig i fred’ på spanska?”, undrade han och vände sig mot min man. Som under hela gymnasiet hade ”motvind i korridoren” när det var dags för spansklektion. ”Déjame en paz.” Sa jag. Och menade det rätt mycket. ”Is that Spanish?” Sa han, och vände sig mot min man. Som sa att han inte har en aning, att det är hans fru som kan spanska. Jodå, sa jag. Det är spanska och en fras man som blond svensk tjej lär sig väldigt fort när man är i Spanien. Han förstod inte alls varför och lyssnade inte på min förklaring. Istället vände han sig till … ja, ni vet. Min man. Och så malde han på. Om sitt. Och sa till min man ”är du inom finanssektorn?” Nej, det var min man inte. ”Ni borde åka till Californien. På den här resan”. ”Ja, men vi åker hem om ett par …” , ”Californien är fantastiskt, ni borde verkligen åka dit.”

Till slut ringde hans telefon. ”The wife, excuse me.”

Vi badade med barnen. La oss i solen. Hade fem minuter tillsammans, barnen plaskade och vi småpratade. Tills han kom tillbaks. ”Vad ska ni göra efter poolen?” Maj gad, jag klarade inte mer. Gick och vaktade barnen lite närmare trots att vi låg ungefär två meter bort.

Återigen har jag alltså mött en människa utan något intresse av andra. Som bara pratar på om sitt. Ja, jag kan också prata om mitt. Men jag brukar vilja veta något om den jag pratar med också. Hur orkar man leva med att bara veta saker som sig själv? Att bara pladdra om sitt? Jag blir lite fascinerad, vad är det som driver sådana människor?

I alla fall. Nu över till mig. Här ligger jag lite casual och läser en bok. Weird Sisters av Eleanor Brown. Köpte den på Target i fredags.

20130805-193709.jpg

Här slipper du se boken Åsa, och får bara mina ben. Jag vet att du längtat efter dem.

20130805-193722.jpg

Imorgon kommer min älskade kompis Kim som brukade bo i Sydkorea men jag tror att hon har flyttat tillbaka till USA nu. Hon är lite dålig på att maila och berätta om sig själv (hon tar alltså guld i grenen tiga) men hon sitter i alla fall just nu på en flygplats i Anchorage, Alaska och väntar på ett plan som ska ta henne till Seattle och sedan till New York. För att träffa mig. Och mina barn. Och min man. (Och om vi har tur med vädret och går till poolen kanske hon kan få träffa ni vet vem också). Hurra!

2 kommentarer

Under Tankar, Uncategorized, USA

Ann Patchett

Jag har ju berättat förut att vi i år byter bostad med en författare. Jag tyckte att det var en fin bonus redan innan bytet eftersom det kändes bra att dela det och våra mail var rätt trevliga, som de blir när två som gillar att skriva skriver till varandra. Och så kom vi hit. Det som förenar våra två hus är att det finns böcker i varje rum och att det skrivna ordet får ta plats. Roligt är att vart jag mig vänder ligger någon bok som jag läste som universitetsstudent.

Idag fastnade mina ögon på en artikel som sitter upptejpad på en kökslucka. (Sa ju att text får ta plats här, I love it!) Den skrevs förra året av Ann Patchett då Pulitzerpriset inom fiktion inte delades ut till någon alls. Ann är inte så lite upprörd och jädrar vilken bra text! Klarsynt, rakt på och med många goda argument.

20130804-231032.jpg
Bästa:

Let me underscore the obvious here: Reading fiction is important. It is a vital means of imagining a life other than our own, which in turn makes us more empathetic beings. Following complex story lines stretches our brains beyond the 140 characters of sound-bite thinking, and staying within the world of a novel gives us the ability to be quiet and alone, two skills that are disappearing faster than the polar icecaps.

Unfortunately, the world of literature lacks the scandal, hype and pretty dresses that draw people to the Academy Awards, which, by the way, is not an institution devoted to choosing the best movie every year as much as it is an institution designed to get people excited about going to the movies. The Pulitzer Prize is our best chance as writers and readers and booksellers to celebrate fiction. This was the year we all lost.

Exakt! Vi måste läsa fiktion. Utan det blir livet fattigt och våra hjärnor kopplar ner. Jag älskar det hon skriver om att vara tyst och ensam. Det är två viktiga saker att kunna. Ibland måste man bara få vara lite ifred med text, tankar och sig själv.

Idag läste jag en saga min dotter har skrivit. Hon har i sin saga vävt in ungefär allt hon har varit med om idag när vi åkte från förorten och in till New York och hem igen. Det var en hel del att ta in på de 8 timmar vi var iväg. Hon har vävt in det så snyggt att jag kanske eventuellt kommer att sno den och skriva den som ett manus och skicka in. Och ta åt mig hela äran. (Nej, såklart jag inte skulle stjäla från mitt eget barn). Hade hon fixat detta om hon inte hade varit en sådan som läser? I do not think so. Är jag lite part i målet? Ja, I know so. Men hon är ändå skitduktig.

Hur som helst. Ann Patchett – you rock!

Och kursivt och citat och allt är helt flängt pga wordpress gör inte alltid som jag tänkt. Ni är smarta, ni vet hur det ska vara.

4 kommentarer

Under Skrivande, Tankar, USA

Why any kid would want to be an orphan is beyond me

Vi är på en helt frivillig och långt efterlängtad semester. Vi har själva valt vårt resmål, vi har planerat och drömt. Vi bestämmer vad vi ska göra på dagarna, vi bestämmer vad vi ska äta och vad vi ska köpa, till billigare pris än hemma. Vi har sparat ihop semesterpengar och vi kan minsann unna oss. ”För det är vi värda.” Ni vet hur facebooktugget går.

Idag åkte vi till en bondgård (peach festival men det var inte så festligt för det regnade och alla var trötta och hade behövt sova längre och inte bli uppdragna av en mamma som trodde att hon och alla andra orkade en strapatsdag till) en timme bort och eftersom jag sedan länge har använt upp mitt mobila internet måste jag göra annat än statusuppdatera när jag åker bil. Så jag funderade lite. På några småsaker som vi ställs inför, på den här frivilliga semestern.

Igår stod jag i över fem minuter och letade efter en vettig tandkräm som inte innehöll whitening. Fanns inte. Och när jag kom hem med den noga utvalda tuben smakade tandkrämen fan.
Dagen innan det letade jag efter samma tvättmedel som familjen här använder men fick försöka hitta något liknande. Tidsåtgång: Minst tio minuter.
Barnen skulle ha skor och det tog en stund att lista ut vilka storlekar de har i USA. Jag själv är en nia, det minns jag från 1992. Jag har dock glömt hur lång jag är. Five ft något. Verkar det troligt? Ingen aning.
Häromdagen när vi skulle äta middag ute fick restaurangen inte servera alkohol men nästan alla andra bord hade alkohol. De hade tagit med själva.
När vi handlar med kort tar affären varken leg eller kod utan man skriver något som inte ens liknar ens namnteckning på en liten display och sedan är de nöjda med det.
GPSen säger att det ska ta cirka 30 minuter men det gör det aldrig. För ute på vägarna finns massor av trafik och trettio minuter blir snart en timme för vid varenda påfart blir det kö för det där med accelerationssträcka, det finns inte här. Så på något vis stannar allt upp.
Att spola i toaletten utan att få stopp är en liten konst.
Hitta på galen busstation – omöjligt.
Lära sig hur tågen går – lätt, men sedan inse att de inte går på helgerna.
Hur många grader är ”cold” på maskinen? Och ”warm”? Och ”hot”? Jag har bestämt mig för 30, 40 och 60. Har ingen aning.
Nu vet vi hur man stänger fönstrena och dörrarna bäst. Huset är över hundra år och lite mer … bångstyrigt … än vår lilla toddler till kåk hemma i Stockholm. (Där amerikanarna för övrigt hävdar att de supertrivs och undrar om de får stanna forever).

Det finns så mycket att lista ut, fundera på hur det fungerar och lära sig – och det här jag har räknat upp är bara småsaker, som ändå har tagit lite tankemöda. Och då ska man betänka att jag en gång i tiden har bott i det här landet, jag kan språket och jag är läskunnig så sådär jättekomplicerat är ju ingenting. Förutom att hitta bussar på Port Authority.

Allt det här har fått mig att tänka på alla som inte har det lika lätt. Som kommer hit (eller till Sverige för den delen) utan sparade pengar. Utan kunskap i språket. De kanske till och med är vana vid andra bokstäver. Kulturer långt ifrån den de flyttar till. De har sällan valt att åka, de flyttar för att de måste. Och mitt i det, att vara tvungen att bryta upp, måste de lära sig nya matvaror, var man handlar vad billigast/bäst, nya skolsystem, nya sätt att söka jobb, hur man tar sig från A till B, det nya landets mentalitet, vad man absolut inte gör och säger. Och så vidare.

Jag är ofta den första att säga ifrån när någon är minsta lilla rasistisk. Jag har alltid hävdat att det är inte så förbenat lätt att lämna sitt land och de flesta gör det faktiskt inte om de inte är tvungna. Jag blir mer och mer övertygad om det. Om man inte måste så drar man inte. Så roligt är det inte nämligen.

Jag är en vit, medeklasskvinna med semesterpengar och returbiljett hem. (Väry soon och även om det sitter långt inne att erkänna så längtar jag lite hem). Jag kan tillsammans med min make skaka på huvudet, lyfta ett överseende ögonbryn, rycka på axlarna och gå in på Century 21 och köpa mig tre klänningar för under tusenlappen och tycka att jag gör ett kaaaap för grejen är att vi får åka hem.

 

Det kan inte ”min” nageltjej. Under långa pass fixar hon naglar på salong, där hon på stapplande engelska konverserar med sina kunder och hoppas på dricks. Dricks hon använder för att betala sin hyra i en del av en lägenhet i en fattig och farlig stadsdel. Dricks hon skickar hem till sin mamma som förhoppningsvis tar väl hand om hennes ledsna döttrar medan hon drar in pengar till familjen. Dricks hon med all säkerhet inte använder för att gå på salong för att hon är värd det.

De som ligger i drivor på New Yorks gator kan inte heller åka hem. I alla fall inte om man ska tro det som står på deras skyltar. De behöver en bussbiljett, en flygbiljett eller en tågbiljett. För att ta sig hem. Men enda stället de kommer till är tillbaka till gatan nästa dag.

Taxichaffisen som kör oss en stekhet dag i New York och berättar att han hatar att köra bil, han kommer inte heller hem. Han kommer nästan ingenstans för det står still i trafiken och de rika, de betalar fruktansvärt dåligt med dricks. Berättar han. Och självklart sväljer vi det betet och hostar upp.

Miss Hanningan i Annie: ”Why any kid would want to be an orphan is beyond me.”

Exakt. Om man tänker efter lite, så fattar man.

2 kommentarer

Under USA