Flest skickade mail när hen dör vinner! 

Jobbmail. Svara alla så att ingen slipper undan info, ansvar eller stress. Och nåde den som inte läst mailen just som den dunsat ner i inboxen. ”Fick du mitt mail?”

Veckobrev. Fritidsnytt. Rektorsnytt. Läxmail med instruktioner om inloggning för att kunna göra läxor hemma. 

Jag orkar inga fler inloggningar. Jag har så det räcker på jobbet, till privata saker och författargrejs. Ingenstans får man ha samma lösen för då kan man bli hackad. Jag vill inte ha inlogg till engelskläxor, Aj spik inglish fine tankju. Och det lärde jag mig helt utan inloggningar! 

Fotboll. Kallelse till träning. Flera gånger i veckan. Svara ja/nej. Kallelse till match. Svara ja/nej. Kallelse till cup. Svara ja/nej. När jag var liten gick man på träning. Om man var sjuk hörde man av sig. 

WordPress. Ditt konto slutar snart fungera om du inte betalar nu, nu, nu.

Företag jag anlitat en gång vill aldrig släppa taget. Varje vecka skickar de erbjudanden. Men seriöst, jag fyllde på mitt förråd av rengöringsprodukter förra veckan och så fort går de inte åt och dessutom har jag inte hur mycket plats som helst i mitt badrumsskåp. 

Och sådär håller det på. Hela tiden. Informationsstress är bara förnamnet. 

Jag har tröttnat nu. Maila inte mig, jag mailar dig. Och slänger in minst fem pers på kopia. 

Fast det förstås. Ibland kommer små pärlor till mail. De är få men när de dyker upp värmer de fint. 

Bild på ben som tagit en paus. En lucka öppnade sig i universum och benägaren tog den. För nu är hon slut, efter en veckas mailtrakasserier.
Trevlig helg! 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nobody puts Baby in a corner


Bästa repliken i hela filmen. Visade barnen denna skatt ikväll. Viktigt kulturarv att föra vidare. Speciellt det om hörnet. 

3 kommentarer

Under Uncategorized

Oönskat möte i skogen

Jag hade gått halva rundan. Just vänt på en skogsväg för om man fortsätter den vägen kommer man långt, långt bort från mitt hem. Jag hade tänkt mig en entimmespromenad och Runkeeper visade 28 minuter så då var det dags att vända.

Jag hade skogsstigen bakom ryggen. Till höger vatten. Till vänster skog, berg och bakom det – vatten. Stigen jag gick på blev en bro och sedan var jag på väg uppför backen som leder åt vägen åt mitt håll. Den enda vägen bort från vatten, skog och berg. 

Jag hör skall. Och morrande. Och stannar. För jag är rädd för hundar jag inte känner. Speciellt när de är lösa. Och se, det var de här. Två stora hundar, högst uppför backen. Den enda vägen hem. Blockerad av två bestar. Ingen människa syns till. Jag stelnar till, men handlar. Vänder mig om och går tillbaka. Tänker att det kommer nog någon snart, som jag kan ta rygg på. Någon som inte är hundrädd för lösa, okända hundar.

Ingen kom. Jag tänkte ”det borde gå att tråckla sig genom skogen här, till den andra leden, som kommer ut på bron bara 20 minuter från mitt hus.” ”Jo, det borde det göra.”

Jag såg ett högt berg. Nedfallna träd. Gick vidare på stigen. Nu är det ju 2016 så trots mitt extremt bra lokalsinne tog jag upp mobilen. Google maps. Jo. Det går en väg som ansluter. Bra. Det blir en längre promenad idag, det är okej. Börjar gå. Inser att det blir väldigt långt. Blå pluppen på kartan rör sig knappt. Jag går på. Uppför en lång stenig backe. Tänker att jag känner mig ganska stark, svårt att tänka sig att jag låg på ett operationsbord för tre veckor sedan. Knatade på.

Plötsligt öppnade sig en stig åt höger. Mitt håll. För svår att motstå. En genväg i den promenad som annars skulle bli mycket längre. ”Genväg, senväg bah”, tänkte jag och kopplade in fågelgps:en jag har inbyggd. Ja, jag dubbelkollade med mobilen, som lärare gillar jag facit. Det förenklar livet. 

Snart kom jag fram till det här:

Trots snårig stig, rädslan för eventuella ormar, nya lösa hundar och läskiga människor började det kännas värt det. 

Jag traskade på. ”Måste hålla höger” var mantrat. 

Jag höll höger. Jag gick uppför. Nedför. På stenar. Över stockar. In i spindelnät. Kände mig som att jag var på äventyr. Men var noga med att hålla höger.

Och plötsligt. Framför mig. Skogsleden som leder till bron som ligger 20 minuter från mitt hus. Jag traskade på och stod snart på den gamla vanliga bron. 60 minuter blev nästan 120. Jag fick sol, frisk luft och lite spänning i tillvaron. 

Ibland kan det tydligen visa sig att obehagligheter som tornar upp sig kan leda till något bra. Och att det alltid går att komma runt dem. Hur läskiga de än verkar.

PS. Kan alla bara koppla sina hundar? 

1 kommentar

Under Uncategorized

Frågestrejka

Åsa Beckman skriver i DN idag och jag ba: Igenkänning: Hög. Män pratar, pratar, pratar. Kvinnor ger kvitton i form av hummanden, nickningar, ställer följdfrågor och driver ofta konversationer. Män pratar, pratar och pratar. Och avbryter.

Med män menar jag inte alla män. Men jag menar många män som jag har mött och pratat med. Av antalet delningar av den här artikeln är jag inte ensam om att känna igen mig.

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

It takes a village to raise a child

Det hände en grej igår. Jag fick ta del av hur tre trettonåriga pojkar tyckte att det var okej att kalla en jämnårig flicka för hora i en chattkonversation. De kommenterade även storleken på hennes bröst. (De var för små). De ansåg även att hon borde få ”en kuk i halsen och ut genom anus.”

Tretton år gammal. Och få höra att man är en hora som borde få en kuk i halsen ner i anus. Tretton år gammal och kunna de uttrycken. Och känna att det är okej att säga så till en jämnårig klasskamrat. Säga/skriva – same shit. I min värld.

Jag skrev om det här på Facebook och det kom en drös kommentarer. Alla chockade. Och en del ville så gärna hitta någon att ge skulden. Det är föräldrarna. Det är skolan. ”Föräldrarna borde skämmas.”  ”Skolan måste ta tag i det här.” Jag kan förstå reaktionerna. Men tänkte på det fina citatet ”It takes a village to raise a child” och tänkte på vårt samhälle. (For the record så skötte sig både hem och skola exemplariskt). 

Jag tänkte på tillgänglighet. Trettonåringar idag har nästan vuxit upp med internet i sin hand. De har kunnat se porr om de har velat, sedan pyttesmå. Utan större ansträngning. Med allt det för med sig.

Jag tänkte på dataspel. När jag var i tonåren var dataspelen av typen en riddare mot en drake. Nuförtiden är det ”bitch”, ”go fuck yourself”, ”motherfucker”, prostitution, sex, droger och våld, lägg till det fantastiskt bra grafik.

Jag tänkte på media. Vilka bilder pumpas ut i reklam? Vilken är skillnaden på reklam på 80/90-talet och nu? Snabbgoogling på bilder med sökorden ”jeansreklam 1980” och ”jeansreklam 2016”:

 

1980:

f2b4d49057a0f4e9bd2cc81d2af21b69

 

2016:

Kellan-Lutz-jeansreklam-2011

 

 Jag tänkte på filmer. Hur mycket grova ord och grova sexscener förekom i filmerna jag såg när jag var tonåring? Dirty Dancing ”I carried a watermelon” mot Fifty Shades of Grey.  T.ex.

Jag tänkte på träningar. ”Kom igen kärringar!” hojtas från sidan av planen av pappor till spelarna. Vad ger det för signaler till pojkar som spelar? ”Domaren visa pattarna, du dömer som en kärring!”

Jag tänkte på vad min kompis hörde sin granne skrika under en fotbollsmatch. ”Jävla fittor!” Well…?

Tyvärr är det nog så att det inte finns en att skylla på. Det finns inget enkelt sätt att stävja.

 Komiskt nog hamnade jag mitt i ett inslag på P1 i morse när jag körde till jobbet:

 


 
Det är inte lätt inte. Livet. Internet. Men vad som är lätt är att tänka: ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad.”

Eller som jag lärde mig det, i Dirty Dancing: ”Nobody puts Baby in a corner.”
Snott från instagram: 

 

 

Uppdatering:

Till listan kan också läggas att om man har stora bröst kan det inte hjälpas att man blir sexuellt ofredad. Säger en förundersökningsledare.  
 

6 kommentarer

Under Uncategorized

Tyvärr inte oväntat men …

likväl väldigt tråkigt.

 

Tidigare idag skrev jag ett blogginlägg i vilket jag nämnde några brudpar jag inte tycker hör hemma 2016. Inlägget handlar om att kvinnor behandlas väldigt olika än män, i olika sammanhang. Brudparen såldes i en matvarubutik utanför Stockholm och jag postade bild på dem och en fråga, på affärens facebooksida.


 

 

Och snart började bilden gillas och kommenteras. Intressant är att alla kvinnor som har kommenterat har visat att de har förstått problematiken med brudparen. De fyra män som har kommenterat har raljerat, förminskat och ”skämtat.”

 

Vid mothugg plockade en av männen bort sin kommentar. För att han tänkte om?
För att han saknade argument som var välgrundade och insåg det? Vem vet.Det är hur som helst tydligt att jämlikhetstänk inte riktigt är förankrat hos alla än.

 

En bra sak dock! Affären svarade på min fråga med att de idag plockade bort brudparen, att de inte borde säljas i deras butik. Heja! Och ett fint exempel på att en enda person kan göra en liten skillnad. Teskedsmetoden.

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Uncategorized

Vi har så lång väg kvar att gå

Jag var 17 år och hade gått en termin på gymnasiet. Året innan hade jag varit i USA som utbytesstudent och när betygen kom till jul fick jag en femma i engelska. Jag hade slitit väldigt mycket, gjort att jag skulle osv osv, så jag blev väldigt glad över min femma. Jag har alltid älskat engelska och när jag gick i högstadiet hade jag 32 brevvänner runt om i världen som jag skrev till. Flera timmar i veckan skrev jag brev på engelska, jag bad de av mina brevvänner som hade engelska som modersmål att rätta mig om jag skrev fel. Den enda som vågade göra det var Anne-Marie från Lancashire. Hon var väldigt noggrann. Extremt.

 

Hur som. Hösten 1993 var jag 17 år och hade gått en termin på gymnasiet och kom hem med en femma i engelska. Glädjestrålande berättade jag det här för min farfar. ”Ja, det är väl inte så konstigt nu när pappa har betalat ett år i USA åt dig.”

 

Vad farfar glömde var att jag innan USA jobbade i över ett år för att få ihop pengar till året där. Jag började jobba som trettonåring och visst, pappa pytsade in en hel del mer pengar än jag hade fått ihop men ändå. Jag jobbade. Jag skrev brev på engelska. Jag var den som var i USA ett år och längtade hem men gick från den där tysta tjejen i hörnet till hon som inte kunde sluta prata. Det var jag som ”fick” min femma. Ingen annan. Det här fick min farfar höra så han förstod att han levde. Jag kunde ändå förstå varifrån hans kommentar kom, vi kom från olika bakgrunder, olika liv och olika möjligheter. Jag förstod det redan då, men gav inte farfar chansen att inte få förstå hur det såg ut från den driftiga sjuttonåringens perspektiv att bli nedgraderad så. Farfar förstod och bad om ursäkt.

 

Att SVT gör samma sak 2016 är bara unket. Bild lånad av Petra Jankov på fb:

 

Även Emanuel Karlsten reagerade:

Alltså. Ska man skratta eller gråta? På ett sätt FAN VAD NICE. Om man som tjej bara behöver få saker betalda för sig, så får man A i engelska. Eller om man får en kram från en snubbbe som är snabb så får man guld i OS. Wohooo! Vi är verkligen det coolaste könet. No pain, all the gain. Eller?

 

Det kan tyckas som småsaker att hetsa upp sig på. För vi FATTAR ju att SVT inte menade så med sin rubrik. Det fattar vi, för vi är inte dumma i huvudet. Men när dessa signaler sänds ut hela, hela, hela tiden så blir det så naturligt att vi inte ens tänker på det. Och där har vi ett stort problem.

Annat jag har reagerat på i helgen:

 

Ica Kvantum i Sickla säljer brudpar som signalerar lite märkligt kring det där med äktenskap, kärlek och jämställdhet:

 

14068077_10153857353657532_499323479734209345_n

”Jaha. Då var det kört. Då var man fotbojad for life nu då.”

 

13892038_10153857354077532_2655432895352910611_n

”Och nänänä lilla gumman. Du ska inte tro att du ska få dra iväg på egna saker. Du är min nu.”

Jovars. Det är säkert så att det uppfattas som lite roligt. Ironiskt. Och så. Men min farmor sa alltid ”aldrig så litet skämt utan minsta allvar.” Hon var klok hon.

 

Och klassikern. Upprepas nästan var helst det finns en man som sitter:

14039948_10155140898202785_3054994618820358352_n

 

Budskapet är tydligt: Jag är man. Jag tar mer plats. Jag är viktigast.

Uppdatering:

Jag postade brudparen på Ica Sicklas fb-sida:

Och kvinnor har kommenterat och är lika nyfikna / upprörda som jag. Den man som kommenterat reagerar med att posta detta:

Han blir snart glatt påhejad av annan man: 

”Hahaha älskar sånt här.. Man får ju starta dagen med ett leende iaf😂😂😂”

Som sagt. Vi har så lång väg kvar att gå. Men även med små små steg kommer vi framåt. Minns snigeln från igår.
 

 

 

 

 

 

3 kommentarer

Under Uncategorized