Etikettarkiv: Barcelona

Mikaelas Barcelona del fem (näst sista). 

En avgörande händelse i Utan dig sker exakt här. Vid automaten där man köper biljett till flygbussen. På Plaça Catalunya i Barcelona.

 

En annan väldigt avgörande händelse sker här. På Barcelonas flygplats. Vet ni? Jag älskar den flygplatsen. Den är estetisk, kolla bara in BARCELONA mot det svarta. Så jädra snyggt! Det finns också bra shopping och faktiskt, rätt okej mat. Och massor av toaletter. Dock har jag aldrig lyckats få deras ”wifi” att fungera men what else is new på flygplatser?

 


Lämna en kommentar

Under Utan dig

Mikaelas Barcelona del tre: 

Några viktiga scener i Utan dig utspelas på Montjuïc och på Fundació Joan Miró.

Ett utdrag:

Han avslutade inte meningen, istället vände han sig tvärt om och gick hastigt mot utgången.

Hon sprang efter honom och råkade stöta till en kvinna som gav henne en sur blick. Mikaela tog sig inte tid att stanna utan mumlade ett snabbt förlåt i farten.

”Vänta!”

Han stannade inte ens till, han gick med snabba, bestämda steg och hon tog fart och sprang för att hinna ikapp honom.

”Du kan väl inte gå så där, det var inte meningen att …”

Hon var tvungen att hämta andan, trots löpturerna var hon inte riktigt i form än.

Han fortsatte att gå, tittade inte på henne. Till höger låg tågstationen, men han verkade inte se den, istället fortsatte han rakt fram.

Han stannade till slut, vid en mur. Nedanför den bredde Barcelona ut sig. Precis som den där första kvällen, på restaurangen med utsikten över hela staden. Husen, havet, bergen. Allt hon älskade.

Hon sträckte ut sin hand för att röra vid honom, men sänkte den igen. Det var rätt uppenbart att han inte var intresserad av henne just nu.

”Du, kan vi inte bara glömma allihop?”

 


 

Inspirationen till just den här scenen och platsen fick jag vid ett besök i Barcelona 2011. Jag såg det här paret stå och se lite sura ut med hela Barcelona framför sig.  (Ja, jag smygfotar skamlöst folk om jag har fått inspiration).

November 2011 416.JPG

 

 

1 kommentar

Under Utan dig

Det här med att springa

Jag har ju som bekant alltid hatat att jobba/löpa/springa. Kalla det vad ni vill. Trist, jobbigt och totalt bläigt är det i alla fall. Har jag tyckt. Har garvat åt de där loppen alla ska köra. Garvat åt att man kan stå ut med att springa kilometer efter kilometer, har tyckt att det är lite fånigt att inte behöva mer utmaning än så.

Och så har jag skuttat runt på Friskis och varit nöjd med det. Om sanningen ska fram har jag varit avundsjuk. Alltid tyckt att det där med löpning, det verkar så smidigt. ”Bara snöra på sig skorna och ge sig ut”. Hur många gånger har man inte hört den? Ursäkta men är det bara jag som behöver sport-bh, träningskläder, lurar som sitter kvar i öronen och kissa fem gånger innan jag ger mig ut på okänd mark? Det är inte bara att snöra på sig några jävla skor. Men man slipper passa tider på Friskis, man slipper trängas med folk som står för nära och framförallt slipper man utsättas för boxningsrörelser.

Hur som helst. I våras försökte jag mig på det där med löpning. Vet ju att alla författare som är något, springer. Tänkte att det var där det låg. Försökte verkligen. Hatade det verkligen ännu mer än jag försökte. Och så blev det sommar. Jag gick en promenad. Använde Runkeeper. Och insåg att jag gick väldigt sakta. Började tävla lite med Runkeeper. Insåg att jag kunde få upp farten om jag sprang några sträckor. Började köra intervaller. Sprang mellan lyktstolpar, mellan brevlådor och sånt. Fick upp farten. Ville inte gå för då skulle jag sabba min snittfart.

Och lagom till hösten och kylan har dragit in så har jag börjat gilla det där med att springa. Har svårt att gå, benen börjar liksom röra sig själva. Men … Finns det något jag verkligen inte gillar så är det kyla. Ni kommer inte se mig kuta runt med andedräkten runt huvudet. Ain’t gonna happen.

Och så var jag i Barcelona. Bodde vid Ramblan och inte på alldeles för långt avstånd från havet. En morgon gick jag upp och bara snörde på mig skorna. Efter att ha kissat, druckit vatten, kissat, tagit cerat på läpparna, druckit lite mer vatten, kissat en gång till utifall att, klätt på mig sport-bh, sportstrumpor, träningsbyxor och träningströja. Hörlurar. Iphone-fodral på armen, telefonen i. Inställd på springlista och med Runkeeper igång. Allt hade jag förutseende nog packat ner. Det var nog första gången i världshistorien som jag faktiskt använde träningskläder som hade fått följa med på en resa.

Och så sprang jag ut på Ramblan som höll på att vakna. Jag sprang förbi leveranserna till La Boqueria. Jag sprang förbi folk som var på väg till sina jobb. Sprang förbi restauranginnehavarna som stod utanför sina nyss öppnade frukostställen och rökte. Jag kände mig lite som en sån som minsann alltid springer. Fick blickar. Av spanska män. Jag menar katalaner. Inget ovanligt när man är blond men lite trång kändes plötsligt min Casalltröja i material som andas.  Jag sprang ner mot hamnen. Vek av vänster och sprang längs vattnet. Sprang förbi en uteliggare som hade tillbringat natten på en parkbänk. Mitt i morgonrusningen låg han där med sin jacka över sig som täcke, och verkade sova gott. Jag tänkte på mitt fyrstjärniga hotell med mörkläggningsgardiner, AC och fri wifi. På mina öronproppar som stänger ute allt jag inte vill höra.

Mötte andra som sprang. Kände vi-känslan. Vi nickade lite åt varandra, de flesta män. De tittade till och sprang vidare. Men så mötte jag en tjej. Riktigt läskigt pinnsmal i korta shorts och kort topp som visade den platta, obefintliga magen. Hon gav mig en överlägsen blick. En sådan som bara tjejer kan ge varandra. Jag kände mig ful och fet. Och guppig. Och cavan från kvällen innan kändes, det började gå trögt. Runkeeper sa 15 minutes. Tjejens blick gjorde att jag ville stanna, att jag ville ge upp, inte vara guppig och fet och ful. Bara gå. Vem var jag som trodde att jag kunde springa? Men så jävlar mig om jag tänker vara sån. Vem är hon? Varför måste hon dela ut elaka blickar klockan åtta på morgonen? Tänkte att det klart att hon måste titta surt på mina lovehandles (som jag bra dagar kallar kurvor). Hon var förstås avundsjuk. På allt hon försakar för att vara platt, och allt jag får. Cava, choklad, uppskattande blickar från spanska katalanska män. Och min egen helt ospanska man förstås.

Och ja. Jag vill också vara läskigt pinnsmal i korta shorts med kort topp och obefintlig mage. Men jag verkar inte vara skapt så. Jag är skapt för cava, fika och choklad. Och kurvor. Och löpning tydligen.

 

6 kommentarer

Under Babbel, Löpning, Resor, Tankar

Nya platser

Utsikt över Barcelona från Montjuïc

Barcelona är en plats jag återkommer till, gång på gång. Ibland tänker jag att jag borde sluta. Jag borde se mig omkring, testa något nytt. Men som någon klok sa en gång: Change is not always good – not for everyone. I våras testade vi ju Italien. Och det gick ju bra. Det var verkligen en hit … Not.

Den här gången i Barcelona bestämde jag mig för att i alla fall göra några nya saker, inte bara göra det jag brukar.

Så jag:

  • Tog en löptur. Det är ju tydligen min nya hobby. Den löpturen kommer jag nog att berätta om en annan dag.
  • Åkte i linbana från berget Montjuïc, över hamnen, början av havet och kom till slut fram till tornet i Barceloneta och fick kliva av. Det är inte bra att ha fantasiförmåga när man åker på hög höjd över saker och vatten. Inte alls bra. Dock måste man ibland göra saker man inte vågar för ni vet ju, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
  • Besökte Museu d’ Història de la Ciutat och tittade på ruiner från tiden då Barcelona hette Barcino och var en del av romarriket. Har helt missat denna pärla förut.
  • Lät bli att köpa böcker och tidningar på spanska för jag hinner inte ens läsa de jag har på svenska och då kommer jag verkligen inte orka läsa på spanska. Jag känner mig själv.
  • Lät bli att köpa spansk musik. Jag har väl Spotify, det räcker fint.

En sak gjorde jag som jag alltid gör. Gick på känn. Jag sätter en ära i att inte gå runt med karta. Jag har koll. (Och så räcker det med att jag är blond och ändå ser ut som en turist, jag behöver ju inte uppträda som ett tokoffer bara för det).  Och när jag inte har koll så kan jag få gå lite vilse. Det gjorde jag i London i januari. Det gjorde jag häromveckan i en skog ganska nära mig. Om man aldrig går vilse så får man inte upptäcka något. Och det vore synd.

Okejrå. Jag gick på en av de två restauranger jag alltid går till och jag körde min vanliga shoppingrunda men hittade faktiskt inget. Nästa gång måste jag byta gator. Och just det. Jag drack cava också. Den grejen kommer aldrig att ändras.

5 kommentarer

Under Resor