Etikettarkiv: Douglas Kennedy

Om redaktörens roll

Jag är sjuk idag. Så går det alltid när jag vabbar. Nästa gång en av mina ungar är sjuk ska jag ta in på hotell. Om det inte såg så illa ut bara. Här ligger jag nu och roar mig med att läsa Facebook från pärm till pärm. Det tar ett tag men det är okej, Facebook fyller 10 år idag – hurra hurra hurra!

Igår blev det klart vem som ska vara redaktör för läxboken. Eminenta Therese Gregorius på Bläcklilja Textproduktion. Jag gillar att jobba ihop om en text. Det är alltid intressant att få input och en bra redaktör är nästan magi. Jag sålde nyligen en följetong till Året Runt (vet inte när den publiceras) och deras redaktör var grym. Hon strök och tightade till så jag bara gapade av förundran.

Och så. När jag nu låg och läste Facebook från pärm till pärm kom jag till dagens DK. Ni vet, Douglas Kennedy, en av mina favoritförfattare. Om redaktörer och egen text. Och jag säger bara – WORD!

Douglas Kennedy:
”More thoughts about the editing process:
What my editors do is to provide me with their considerable critical acumen when it comes to guiding me to reconsider aspects of the draft I have submitted to them, In short they can direct me in a certain way – but all the writing is always my own. Never has anyone ever written a word for me. Just as the 193 facebook posts I have written on this page have always been by yours truly. 
But an essential component of the writer/editor… process involves detailed discussions of the text – and how it can be improved. Anyone who thinks that a writer works in a solitary vacuum – or doesn’t rely on the outside eye of others – simply has no direct experience whatsoever of how the creative process functions (not that he or she should). If you want to read one of the best books ever written on the writer/editor symbiosis, I direct you to A. Scott Berg’s magisterial biography: ‘Maxwell Perkins: Editor of Genius”, which details how Perkins essentially helped make the literary reputations of F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway and the first Thomas Wolfe, and how he helped shaped some of the key works in the 20th century literary canon. What you discover is just how essential a brilliant editor is to the process of writing a novel. Just as I continue to lean on to my editors for an  essential fresh eye on my work.
Speak to any playwright and they will inform you that the rehearsal process is the juncture when they often radically alter the text – because, of course, there are actors and a director working with them on it. Just as screenplays are endlessly rewritten before they go before the camera.
A novel is far less collaborative – but no writer is an island, and we all benefit from the informed perspective of others. Who, after all, is so narcissistic to think that they can exist without advice? And this raises a larger philosophic question: how dependent should we be on the point-of-view of others?”

Alltid denna balansgång. Nu ska jag balansera ner mig i soffan igen. Jag ska jobba imorgon nämligen. Det har jag bestämt.

Annonser

2 kommentarer

Under Hoi Förlag, Processen, Skrivande

När det inte blir som man har tänkt sig

Att det inte alltid blir som man har tänkt sig, det lär man sig rätt fort i livet. Vissa saker är lättare att se varför de inte blev som tänkt, än andra. Vissa saker är stört omöjliga att fatta, hur mycket man än stöter, blöter och försöker förstå.

Att komma till Sverige för att få ett bättre liv. Med i bagaget finns en lång utbildning, säkert också några traumatiska händelser. Ett förlorat hus. En förlorad familj. Ett förlorat liv. I Sverige är det mörkt och kallt, så kallt att det inte ens finns jobb. Jo, om du har körkort och lokalkännedom fixar det sig. Kanske inte så man hade tänkt sig.   

I morse läste jag en artikel i DN om uppfinnaren Håkan Lans. Som i åratal har legat i tvister med olika företag. I artikeln i DN förstod man vilken kamp den här mannen har gått igenom. Han som borde uppfinna, har istället fått lägga sin tid på rättstvister. Så sorgligt och vilket slöseri med en människa. Den lilla mannen mot det stora gigantiska företaget. Flera gånger om. Kan få vem som helst att tappa livslusten. Vilket Håkan Lans också gjorde. Jag har sett det på närmare håll än så.

När saker går fel. När andra gör så att det inte blir som man har tänkt sig.  Besvikelse. Bitterhet. Frustration. Men också hat. Om det skriver Douglas Kennedy:

Kierkegaard noted that ‘The sickness unto death is despair’.
One of the most toxic forms of despair is hatred – which is, in so many instances, love gone wrong. Hatred is also dangerous to both your physical and psychic health, as all that perniciousness inevitably turns inward. I know of several people who – having harbored fury towards another (and in several instances, having behaved vindicti…vely) – fell profoundly ill after an extended bout of anger and malevolence.
Now this brings up an much-argued point: is there such a thing as karma. As in: if someone does ill to you, will it be inevitably revisited upon them? Alternatively, if you do good towards someone – or behave in an honorable way – will you, in turn, reap some sort of benefit? Certainly there is a school of thought that goes: no good deed goes unpunished. Just as I know more than a handful of bastards who continue to flourish. At the same time I also know of certain people who have truly taken a huge fall in the wake of bad behavior, or who have simply ended up isolated or alone thereafter. But is this karma or just further proof of that ever-great truism: character is destiny?
Man hoppas. På karma. Man gör det. Med man menar jag jag. Och kanske några fler med mig.

3 kommentarer

Under Tankar

Stalkerish

Vi stannade för hummerlunch på en mysig liten restaurang vid havet. Regnet piskade rutorna, vågorna slog mot stranden och det var precis sådär som jag tänker mig Maines kust. Glöm sol och semesterfirare, det Maine jag känner är precis som det var idag. Vindpinat, grått och mäktigt. Det har jag lärt mig genom en viss författares böcker.

Om jag bara visste var i Maine han bor. Han reser runt hela tiden, olika ställen och bor i både Paris och Maine men jag tror, jag har en känsla, av att han är här nu. Jag är nästan på gränsen till Maine. Jag åkte upp dit både igår och idag. Bara känslan av att han brukar köra på den här vägen fick mig ”all excited” som vi säger här i US of A.

Han skriver de bästa böckerna. Han fastnar, precis som jag, vid folk som inte riktigt gör som man ska. Folk som är riktiga människor, som gör andra människor besvikna. Folk som gör fel, folk som drar (ofta till en vindpinad kust i Maine). Han skriver också långa tänkvärda inlägg på facebook och i sin blogg. Han svarar inte på en enda jävla kommentar för han är too cool for fans. Han har ett framträdande den 15 augusti i Boston. Jag åker hem till Sverige den 9:e. När han har ett framträdande den 15:e augusti i Boston ligger jag kanske i Sverige och sover. Eller genomlider ett mycket intressant möte på jobbet. Han hade också ett den 17:e, i Maine. Jag kom till östkusten den 18:e. Någon skulle kunna tycka att det inte var meant to be. Jag tänker att our day will come. Någon gång, någonstans kommer vi mötas Mr Kennedy och jag. Jag vet det.

Idag på restaurangen satt jag med ryggen mot en något äldre man. Han satt och pratade med sin tonåriga son och de pratade om författare, böcker och journalister. Jag intresserar mig för de ämnena i vanliga fall men på en restaurang på en vindpinad (jag vet att jag har använt det flera gånger men jag tycker det passar in varenda gång) regnig kust i Maine lystrar jag lite extra. Jag tittade så diskret jag kunde men såg bara sonen. Ställde mig upp och låtsades titta på utsikten för att se om det eventuellt, möjligen, kanske, var han. Jag är relativt ganska supersäker på att det inte var det men när de reste sig för att gå kände jag ändå ett stygn. Ett litet hugg. Tänk om.

Jag spelade upp en scen i huvudet. (Inget ovanligt, I do it all the time). Hur det visade sig att han var han och jag tog chansen och stapplade fram vilket stort fan jag är. Och bad om att få ta ett kort för jag måste ju blogga om det här. Hur han bjöd hem oss på fika. I sitt New England hus vid den vindpinade kusten. Där han signerade en bok åt mig och jag bannade mig själv för att jag inte hade med mig min. Hur jag bjöd hem honom till Stockholm. Hur vi hade så mycket att prata om att fikat blev middag och ja, kanske sov vi till och med över i något slags gästhus han hade vid den vindpinade kusten i Maine.

Men när jag tittade noga på mannen bakom mig så var han inte alls lik Mr Kennedy. Tror jag.

(En annan version var att vi stötte ihop i en affär jag sprang in i för att köpa vatten och han tittade på mig och sa ”Oh, aren’t you Pernilla Alm who follows me on Facebook, Twitter and in my blog?”)

Jag erkände allt detta för min man. (När internet i telefonen kostar miljarder måste man faktiskt prata om något när man tillbringar dygnet runt tillsammans så jag tänkte att jag kanske skulle dra det där). Man måste ändå ge honom en rejäl jävla cred för att ha stått ut så här länge med mig och min livliga fantasi.

It’s fucking craaaaazy.

 

20130723-213324.jpg

Motorvägen som går nästan vid Maines vindpinade kust. Här har Douglas Kennedy kört många gånger. För fort. Det har jag läst på facebook.

20130723-213342.jpg

En strand vid Maines vindpinade kust. Här har kanske Douglas Kennedy gått. Eller någon av hans karaktärer.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Dagens DK

Douglas Kennedy säger ofta det jag behöver höra. Från hans facebook.

I have been very much let down by two people in the last few months – two deals which, though sealed with a handshake, turned out to be non-existent. As infuriating as this all was, it did underscore a fundamental truth with which we must all grapple – we are all potential victims when it comes to the games of others. The important consideration herein is the thought: how not to be a victim again…. More to the point – how to essentially come out of such bad business not full of sound and fury (which, as Mr Shakespeare noted, ‘signifies nothing’).

There is much to be said for a well-developed sense of perspective in such situations: a realization that though you have been profoundly let down – and may have to scramble for solutions to the aftermath of such a big ‘deception’ – you have no choice but to push forward. And to also realize that, as everything in this life is profoundly temporal, you owe it to yourself to not be chewed up for an excessive amount of time about such things. Because all the venting of spleen is not going to change a damn thing.

And there’s another consideration to ponder: the way fury turns itself inward on you. We all know of somebody who, after being particularly vengeful or vindictive towards someone else, woke up one day, encased in a desperate physiological condition – as if all that malice eventually just turned inward, making them implode. Just as I have two friends who – as the result of immense anger and stress – then fell victim to cancer. Now I am not going to speculate whether the reason why they fell so ill was the result of their toxic emotional weather systems. But the ability to untie the Gordian Knot of anger (even if the anger is profoundly justified) is always beneficial.

As I noted in an earlier posting, forgiveness is not about trying to play Gandhi; it is ultimately something salutary that you do for yourself.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

När det inte blir som man tänkt

Jag hade en halv helrutten dag igår. Inga detaljer men det var … värdelöst helt enkelt. Dagen blev inte alls som det var tänkt. (Och det handlar inte om någon töntig mors dag-grej).  Jag försökte tänka på det jag skrev häromdagen, att man bestämmer själv. Ni vet, det taxichauffören sa. ”Välj dina tankar och sprid glädje.” Well, igår var en big fail på det. Jag kunde inte välja en enda tanke och glädje, det var det ingen inblandad som spred. Idag är det bättre men det har ändå skavt. Varför skulle hela dagen gå åt? Varför blev det så fel? Varför somnade jag innan klockan 22 med svidande ögon och hål i hjärtat?

Och idag när jag skrollade facebook hittade jag dagens DK:

 

Douglas Kennedy:

Brilliant sunshine today after three days of rain. And this is a day when I won’t have time to drive down to the beach near my house in Maine and walk its immense expanses at low tide. Which is both disappointing and so predictable.
The capacity for things not going your way is immense in life. Scratch anybody – I don’t care how fantastically successful they are – and you will find hidden reserves… of regret and an entire history of letdowns.
No one escapes the sense that, on certain levels, life has shortchanged them; that things have not turned out the way they wanted,  that they haven’t achieved so much that they once set out to do, or haven’t received the deserved recognition. This is not to say that by being disappointed in certain aspects of your life it means that you are living in a state of ongoing dissatisfaction. The truth is: the ‘winner’ scenario, which is so much part of the civil religion in the US (and increasingly elsewhere – and which is also tied to the accruing of big money) has its shadowy antonym: the fact life is going to throw some profoundly difficult things in your path, and that you will also suffer setbacks, reversals of fortune, betrayals and self-betrayals.
And it often strikes me that one thing our children should be taught when they are of an age to grasp such concepts (mid-to-late adolescence) is the fact that life has the capacity for wonder and for the truly terrible; that one of the things you will have to wrestle with throughout your life is the sense that your scenario is not turning out as you envisaged it; and that so much of your own personal narrative will hinge upon your capacity to deal with and truly learn from and accommodate the darker difficulties that will land in front of you. Just as the way you handle life’s moments of true benevolence will also count for so much.

 

Japp. Han gjorde det igen. Sa saker som gör att det känns bättre. Saker som gör att jag inser att jag inte är ensam. Att det är så här det är. Eller som föreläsaren i torsdags sa. Ungefär så här: Man vet aldrig hur det ska bli så det gäller att vara redo för det.

Lämna en kommentar

Under Tankar

Death of hope

I några dagar har jag umgåtts med Douglas Kennedys nya ”Five Days”. Jag har raljerat på Facebook över hur lång tid det tar innan det blir hångel (först på sid 222!!!!) men oj. DK did it again.

Jag har åsikter om att det är lite segt i början. Jag har åsikter om att när det slår till på sid 222 så går allt så väldigt fort. Det är inte realistiskt. Alls. Och det vet man ju, det ska alltid vara realistiskt. Eller?

Men. Han är ändå DK. Det finns ingen bättre. Jag vill inte vara en som spoilar men han gör det igen. Vänder. Gör så att man blir lite galen. Han är inte förutsägbar. (Fast eftersom jag är en van DK-läsare hade jag det på känn men satt ändå med tappad haka en stund. Jag har pyttelite kvar av boken och vill inte att det ska ta slut.

I alla fall. Det jag älskar med DK förutom att svaret aldrig är givet, är att det handlar om komplicerade människor (som vi alla är) och att det nästan alltid utspelar sig på amerikanska östkusten  och de små klokheter som levereras med jämna mellanrum.

”Outside the death of a child, is there any death more terrible than the death of hope?” (Sid. 268 Five Days).

Death of hope. Allt som ryms i de tre orden. Death of hope.

DK vet hur man lyfter upp en födelsedag. Måste gå och läsa vidare nu. Todeloo.

Lämna en kommentar

Under Böcker jag läser

Douglas Kennedy om redigering

På något sätt får jag ibland för mig att skrivandet, hantverkandet, ångesten och allt det där, blir lättare ju fler böcker man har skrivit. Not so. Här har jag kopierat in vad Douglas Kennedy skrev på Facebook om redigering. En fascinerande procedur och inte helt olik min egen. Skriva. Pausa. Skriva ut på papper. Läsa. Försöker läsa utan att markera men eftersom jag är så effektivt lagd blir det rättning redan vid första läsningen. Och sedan skriva om. Pausa. Och … ja, ni fattar. Medan jag går och lägger mig med Douglas Kennedys ”Five Days” så kan ni läsa här:

 

”It was truly splendid seeing such a full house and meeting so many of my readers at The Pavilion Theatre in Dun Laoghaire (that’s a beautiful seaside town just twenty minutes from central Dublin, for those of you not in the geographic know) on Tuesday night. The reaction to “Five Days’ so far has been largely just wonderful – and readers’ responses are always so interesting to me, because when I w…rite I spent more than a year (often eighteen months) without the manuscript being seen by anyone outside of one or two ‘constant readers’ whom I give the book to as it is being written. As such I largely live alone with the novel – and never show it to an editor until the first draft is finished and edited. There are two reasons for this. The first is the fact that when you read a chapter of a story – and don’t have the next one to turn to next – you immediately start writing the rest of the story in your head (I know I do this whenever a friend gives me a chapter of something to read). The second reason is that my first drafts tend to be overlong, overblown, overwritten. I’ve often called my first draft “the vomit draft” (yes, a charming metaphor). Because everything comes out – and the result is a far too long, far too overcooked novel – and one which needs reduction.
I always have a rule when I finish the first draft: I take a holiday and try not to look at it for at least three weeks. Then the moment of truth arrives when I print it all up (I still have an old-fashioned attachment to the idea of editing with a fountain pen on the printed manuscript) and begin to read through it all for the first time in nearly a month. The cutting and reshaping process – usually around three weeks – starts then. Then this second draft gets delivered to my agents for their initial reaction. Then off it goes to my editors at my publishers in New York, Paris and London – and I hold my breath as I await their thoughts. Three meetings in those three cities follow. And now armed with their ideas and critiques I return to my desk and begin the process of a third draft. Six to eight weeks later the third draft is delivered. And inevitably there will be more comments and ideas that will shape the fourth draft.

In all the editing process – including the grammatical ‘copy editing’ – lasts around six months. In the end all the cuts and changes are my decision. If I don’t agree with a suggestion I won’t follow through on it. But I have worked for so many years with these three superb editors – Susan Sandon at Hutchinson/Random House UK, Sarah Branham at Atria/Simon and Schuster, and Françoise Triffaux at Editions Belfond, Paris – that I do listen very seriously to what they have to say, and follow up on so many of their suggestions. Because their goal is the same as mine: making the novel as good as it can be.

And here’s an interesting numerical detail regarding the process of reduction. The first draft of “Five Days” was around 658 pages; the final (fourth) draft – and the one which became, outside of copy-editing changes, the printed novel – was 411 pages. In other words, a lot of words – nearly two hundred and fifty pages of them, in fact – ended up being excised by me in the editing process. Not every writer works this way – but the process of overwriting and then editing it down is the one that works for me. And even when – in the course of their first draft – I sometimes think to myself, “God, this is getting far too long”. I just keep going, knowing that even the stuff I am going to cut is an essential part of the initial creative process.

Then again, as Somerset Maugham noted: “There are five basic rules for writing a novel… and nobody knows what they are”.

3 kommentarer

Under Processen, Skrivande