Etikettarkiv: Facebook

That’s the thing about Facebook friends

Den här veckan på Facebook har varit lite konstig.

Den inleddes med att jag fick ett dödsbesked i mitt flöde.

Någon dag senare fick jag veta att en släkting ska få barn. Och tydligen har förlovat sig. Jag har ännu inte hört det från källan, jag fick veta det genom en taggning av personen.

Sedan har jag lärt mig att en av mina vänner är rasist.

Och en annan vän stödjer USA:s liberala inställning till vapen.

Jag funderar. På hur man hanterar att få veta saker om folk, som man helst inte ville veta. Hur skiljer man på sak och person? Kan man det? Jag vet att man säger att man kan det men kan man verkligen det? Och vill man det? En del saker är så grundläggande att det genomsyrar allt. Människosyn. Empati. Saker som är viktiga för mig. Samtidigt är de här personerna så mycket mer än bara en av sina åsikter. Det är vi alla.

Jag funderar på hur jag vill att det ska vara när jag dör. Ska det postas på Facebook? Här i min blogg? (Problem: bara jag har lösenorden). Fördel: Sådana som annars inte skulle fått veta får veta. Jag är glad att jag fick veta i det här fallet, annars hade jag kanske hört det om något år eller så, eftersom jag bara är en gammal klasskompis. Nackdel: Man måste vara noga med att informera de närmaste först, och inte missa någon.

Och det här med andra stora livshändelser. En gång missade jag att en kompis hade fött, för att det inte dök upp i mitt flöde. Innan Facebook hade jag åtminstone fått ett sms, eftersom vi är relativt nära vänner. Och att genom en taggning se att en person ska få barn, det känns lite snöpligt. Blir inte samma wow och grattis då.

Jag kanske är gammaldags men vissa saker bör meddelas personligen. Jag undrar vad Ribbing säger? Och jag undrar vad Ribbing säger om att jag skriver om vänner på det här viset?

Internet. Komplicerad grej.

20140105-084844.jpg

Annonser

7 kommentarer

Under Tankar

Om Facebook. Eller om människor.

För ungefär ett år sedan skrev jag i Amelia att jag inte alls mår dåligt av Facebook. Jag skrev att man måste vara källkritisk och att det inte är fel att fokusera på folks glädje. Men … Det finns saker som tillhör folks glädje som kan göra ont. Saker som inte skrivs, som inte läggs upp men som man ändå förstår. Med ”man” menar jag ”jag” men också andra. Det är bilder som kommer upp i efterhand, kommentarer som råkar skrivas där de kanske inte borde skrivits och som gör att man förstår hur det gick till.

I helgen träffade jag en god vän. Vi gick på en strålande promenad. Vi facebookade inte om den. (Tänk). Vi avhandlade viktiga ämnen och detta hur facebook kan såra. Hur man med facebook kan lägga ihop ett och ett och ibland två och två. Framförallt kan man lägga ihop så att det blir något som saknas. Eller någon.

Jag upphör aldrig att förvånas över människors elakhet. Hur folk manipulerar, hur de beter sig och hur de nätmobbar. Kastar ur sig saker och slänger dit en smiley. För då är vad som helst okej. Eller? Inte i min bok.

Ja, man får hänga med vem man vill. Man får gå ut med vem man vill, man får bjuda hem vem man vill. Och man får låta bli att ta med/bjuda hem/bjuda in vem man vill. Det måste vara okej. Men exkludering, ljug och skitsnack är aldrig okej. Vare sig IRL eller på FB.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Funkar bra som ledord i livet.

Ville bara säga det. Och att facebook visst kan få mig att må dåligt ibland. Bli ledsen och sårad. Inte bara för min egen skull.

20130205-102603.jpg

8 kommentarer

Under Tankar

Att flytta gränser

Mitt förra inlägg fick mig att fundera lite på det här med gränser. Vad är det som gör att något som förut var helt otänkbart, plötsligt känns okej eller till och med helt naturligt?

I mitt fall.

Blogg.

Från superhemlig till att visa förnamn, till att visa bild, till att posta för- och efternamn och en massa annan information. Samma med Twitter. Numera också riktigt namn där.

Facebook.

Antal vänner. Från få, väl utvalda vänner till en vild, inte alltid välkänd blandning som heter duga.

Bilder. Först inga, Facebook äger ju rätten och glöm att de får tillgång till mina barn. Sedan ”men äsch, de är ju så sjukt söta att alla måste se.” Sedan bort med bilderna igen. Integriteten you know. Mina barns.

Incheckningsfunktionen. När den kom asgarvade jag. Varför vill man berätta för folk var man är hela tiden? Och vem bryr sig om var folk är? Egentligen förstår jag inte hur jag kunde tänka så, jag älskar filmer som Sliding Doors, när tillfälligheter styr och tänk om jag hade vetat att du var där och vad hade då hänt. Jag var den första att klicka i att man inte kan checka in mig någonstans. I say who, I say when! Ett tag drev jag med incheckningsfunktionen och checkade in på tramsställen. Men nu .. Nu tycker jag att det är viktigt att checka in när jag tränar (så att alla ser hur duktig jag är), det är också bra att checka in när jag ute (för att kunna sammanstråla med andra partyprissar) och så checkar jag in på lite andra ställen och fråga mig verkligen inte varför jag tror att folk vill veta och varför jag vill dela med mig.

Okej. Det här är kanske inga omvälvande gränser att flytta. Det är inget som påverkar mitt liv i det stora hela. Puh.

Men ändå. Vad är det som händer när man flyttar en gräns? Vilken process är det som drar igång? Vad påverkas man av? Omgivningen såklart. Men jag har sällan fallit för grupptryck. Jag är mer motsträvig, om alla andra ska göra en sak – då gör jag banne mig tvärtom. Så jag borde inte ens vara med i Facebook. (Fast nu har ju folk börjat hoppa av så då måste jag vara kvar).

Tappade tråden. Vad påverkas man av var frågan. Personlig mognad? Eller omognad? Förändringar i livet? Äsch, jag vet inte. Kan ingen komma med ett smart svar? Vad är det som påverkar oss när vi ändrar oss? När något som förut inte var okej, plötsligt är det. Minst två psykologer läser den här bloggen  – upp till bevis nu!

11 kommentarer

Under Babbel, Tankar