Etikettarkiv: Happy Arty

Lästips

Jag är upptagen idag. Med att först vara fröken men nu mamma, syster, dotter och fru. Det vankas familjemiddag här hemma. Jag har slavat vid spisen hela helgen köpt färdiglagat men måste ändå fixa en aning.

Så medan jag gör det kan ni väl läsa lite andra spännande saker?

Mitt inlägg om en slags kreativ process i Debutantbloggen. Passa på och njut då jag och mina debutantkollegor snart lämnar över pinnen till nya fräscha debutanter!

Läs också om min fantastiska vän som imorgon är på tv. (Du kan förresten svara på mitt mail S, har väntat hela dagen). Tillsammans med en annan fantastisk vän. Hur kommer det sig att alla mina kompisar får hälsa på Malou och inte jag?! Måste byta skaffa PR-person. Ni kommer att briljera, rocka och bara vara så bäst!

Och så fortsätter jag rekommendera Happy Arty. Tänkvärt, klokt och rakt på. Alltid.

Så. Nu ska jag slänga in kycklingspett i ugnen, fixa sallad, skära bröd och sådant där lagom matlagningsaktigt. Och i god tid ta fram efterrätten på upptining.

 

Lämna en kommentar

Under Debutantbloggen, Kollegor

Jag har blivit lite provocerad

Vid flera tillfällen under ganska kort tid har jag känt mig provocerad. Det har sagts att ”man kan inte jobba, ha familj och vara författare”, ”Det går ett tag, men inte för länge.” Och liknande saker. När jag har hört det här har det liksom krupit lite obehagligt under skinnet på mig. Av irritation. Och så har jag velat säga ”Det kan man visst!” Och gärna lite halvtjurigt.

Jag har funderat på varför jag har blivit provocerad och gått i försvar. Men nu ikväll läste jag ett klokt inlägg i Bloggen Happy Arty (rekommenderas varmt). Där beskriver Anna Viola Lovind just detta. Läs hela inlägget för det är klokt men det var det här stycket som fick mig att förstå min irritation:

”Finns ju de som har fyra barn, karriär, är romanförfattare, har vackert hus, äktenskap och romantik och sex och happy happy. I mina ögon ser också det ut som en slags galenskap. Vi kanske lyckas erövra alla arenorna, men ofta är vi för upptagna och splittrade för att njuta och vila där. Allt samtidigt. Och allt är för mycket för att kunna göra helhjärtat.
Priset tycks på många sätt högt även nu.”

Jag känner igen mig i beskrivningen. På pricken. Och det som talade mest till mig var ”Ofta är vi för upptagna och splittrade för att njuta och vila där.”

Japp. Det är förstås därför jag blir provocerad. För jag sliter för att kunna ha de tre bitarna. Jag dras mellan dem och är aldrig helt närvarande någonstans. Och kruxet är att jag MÅSTE ha de tre bitarna. Jag kan inte välja bort jobbet för då har jag ingen inkomst och då har jag inget hus och jag vill ha ett hus. Skrivandet vill jag inte heller välja bort för då mår jag dåligt. Och jag behöver inte ens motivera barnen. De kommer ändå först. Trots allt tjat om mitt behov av att skriva och mitt behov av att vara ensam och vad jag behöver. Barnen kommer ändå först. Men Anna Viola Lovind undrar om barnen någon gång är i vägen.

Och hmmmm. Jag vill inte säga att de är i vägen. Men det klart att de ibland försvårar saker och ting. Jag kan längta hela dagen efter att få sätta mig och skriva men när barnen väl lagt sig och det blir min tur, då är jag för trött. Som igår. Men att mina barn är i vägen? Nej. Om jag tänker på hur livet var innan dem så blir det blankt. Jag tänker att det var fattigt och vet inte var poängen med det hela var. Om jag tvingades välja så blir valet hur lätt som helst. Om det skulle komma dit alltså.

Även Amanda Hellberg är inne på svårigheten med författaryrket – den ekonomiska biten. Jag är som hon. Fascineras av de som skriver på heltid och verkar klara sig på det. Hur går det till? (Duh, man säljer sjukt många böcker förstås). Men alla som inte säljer sjukt många böcker men ändå hankar runt och är författare och liksom inget mer, hur gör de? Hur gör ni?

Men för att återgå till det där om man kan göra alla tre – jobba, ta hand om barn och skriva. Japp. Det kan man. Men det har ett pris. Och om det är värt det, det vet man inte förrän efteråt. Som med allt.

Uppdatering:
Jag tog en dusch. Och fortsatte fundera. (Duschen är mitt bästa tänkarställe).

Man bör också tänka på att om man helt fokuserar på en sak så blir inte det heller bra. Hur är den anställda som bara har sitt jobb? Hur är författaren som inte får input av något annat än sig själv?
Och vilken typ av förälder blir man om barnen är det enda som existerar?

Nej. Lagom är bäst. Och full fokus på det man håller på med just då. Man kan inte klona sig och då får man hålla sig på ett ställe i taget. Och när man ändå är där kan man ju testa att faktiskt vara där – just precis då.

Tadaa. Så gör man. Så går det.

Nu ska jag sussa, nu när jag har löst allt.

10 kommentarer

Under Barn, Pernilla Alm, Skrivande, Tankar