Etikettarkiv: Pernilla Alm

I morgon … 

Ska jag till bokmässan. Och i vanliga fall är peppen på topp så här dan före dan. Men den här gången är jag bara ynklig.

Megaförkyld.

Feber.
Som tur är packade jag redan i söndags för jag skulle inte ha tid mån/tis, det visste jag. Så idag har jag istället för att jobba och inte ha tid nött soffa, slösat snytpapper och ätit upp husets glassförråd. Det bestod av exakt en glass. Och så har jag druckit svartvinbärssaft. Och ganska många Cola Light.

 

Jag har också skrivit en lista på det jag inte får glömma:

 

Men bok? Till bokmässan? Det verkar lite överkurs va? Men jag tänkte på tåget dit. I min tysta vagn. Men eftersom jag ska bita ihop och jobba imorgon kommer jag vara HELT slut när jag väl sitter på tåget. Jag tror det blir lurar och sömn.

 

Jaha. Kan vi alla bara göra ngn ”away damn cold” dans så att jag är mirakulöst pigg imorgon? För det är för fan bokmässan och den händer bara en gång per år!

 

Här träffar du mig på Bok- och Bibliotek 2016:

Torsdag: 15:30-16:00 Signering i Hois monter B07:60

Fredag: 15:30-16:00 Signering i Hois monter B07:60

Lördag 12-12:30 Signering i Hois monter B07:60

Lördag 13-13:30 Hoipodden på Podcastscenen Plan 2.

 

Hoppas vi ses!

 

img_1690

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Bok- och Bibliotek 2016, Hoi Förlag, Läxfritt - för en likvärdig skola, Pernilla Alm, Utan dig

Jag var i Skåne

Och det var så vackert att jag måste dela med mig. Jag och mina två nära författarvänner Sandra Gustafsson och Varg Gyllander drog på skrivarhelg i Sandras hus på Österlen. Vi hann skriva, prata, äta, promenera och bara vara lite. Så mycket man kan hinna på en liten helg. Helt underbart där!


  
  
  
  
  
  

1 kommentar

Under Skåne, Uncategorized

Mikaelas Barcelona del fem (näst sista). 

En avgörande händelse i Utan dig sker exakt här. Vid automaten där man köper biljett till flygbussen. På Plaça Catalunya i Barcelona.

 

En annan väldigt avgörande händelse sker här. På Barcelonas flygplats. Vet ni? Jag älskar den flygplatsen. Den är estetisk, kolla bara in BARCELONA mot det svarta. Så jädra snyggt! Det finns också bra shopping och faktiskt, rätt okej mat. Och massor av toaletter. Dock har jag aldrig lyckats få deras ”wifi” att fungera men what else is new på flygplatser?

 


Lämna en kommentar

Under Utan dig

Mikaelas Barcelona del tre: 

Några viktiga scener i Utan dig utspelas på Montjuïc och på Fundació Joan Miró.

Ett utdrag:

Han avslutade inte meningen, istället vände han sig tvärt om och gick hastigt mot utgången.

Hon sprang efter honom och råkade stöta till en kvinna som gav henne en sur blick. Mikaela tog sig inte tid att stanna utan mumlade ett snabbt förlåt i farten.

”Vänta!”

Han stannade inte ens till, han gick med snabba, bestämda steg och hon tog fart och sprang för att hinna ikapp honom.

”Du kan väl inte gå så där, det var inte meningen att …”

Hon var tvungen att hämta andan, trots löpturerna var hon inte riktigt i form än.

Han fortsatte att gå, tittade inte på henne. Till höger låg tågstationen, men han verkade inte se den, istället fortsatte han rakt fram.

Han stannade till slut, vid en mur. Nedanför den bredde Barcelona ut sig. Precis som den där första kvällen, på restaurangen med utsikten över hela staden. Husen, havet, bergen. Allt hon älskade.

Hon sträckte ut sin hand för att röra vid honom, men sänkte den igen. Det var rätt uppenbart att han inte var intresserad av henne just nu.

”Du, kan vi inte bara glömma allihop?”

 


 

Inspirationen till just den här scenen och platsen fick jag vid ett besök i Barcelona 2011. Jag såg det här paret stå och se lite sura ut med hela Barcelona framför sig.  (Ja, jag smygfotar skamlöst folk om jag har fått inspiration).

November 2011 416.JPG

 

 

1 kommentar

Under Utan dig

Vilken fantastisk vecka!

Måndagen inleddes med kickoff med jobbet. Vi övernattade på Vår Gård i Saltsjöbaden där varje detalj var genomtänkt och piffig. Skor till utlåning, (skor och skor – vi snackar Manolos med vänner), hembakta kakor, låneparaplyn, fantastisk mat och miljö. För att inte glömma mina underbara kollegor. Jag var lite opepp att börja jobba pga att några av mina närmaste kollegor har slutat och under sommaren har jag faktiskt känt mig lite deppig över det. För att jag kommer att sakna dem så mycket. Men så kom jag till kickoffen och såg de som finns kvar. Som jag har saknat i somras. Där fanns också nypåstigna och de var ju toppen de också. Och nu börjar ett nytt år som vi kickade in ordentligt. När ett kapitel tar slut, börjar ett nytt. Jag glömde det för en stund. (Men ja, jag saknar er fortfarande – you know who you are).

 

10314495_10152285505877532_5588451556412800645_n

Mina lånemanolos.

 

10610915_10152285745972532_2306141470887268661_n

Det var ju synd att de var ett halvt nummer för stora. Det blev mina tråkiga sandaler istället. Men jag satt med dem en halvtimme, det var en fin stund.

 

Efter galet effektiv tisdag tog jag föräldraledigt med mina fritids- och skollösa barn. Härligt med några bonusdagar innan höstterminen drar igång på allvar imorgon.

Onsdag träffade jag den eminenta Colette Van Luik och förberedde releasen för Läxfritt – för en likvärdig skola. Colette är grym journalist och författare och jobbar numera på Berättarministeriet. Mycket cool organisation! Och just som vi satt där och planerade kom ett besked från Adlibris. Boken var släppt! En vecka i förväg. Tjohoo!

7374_10152290079787532_3790061910822101083_n

Colette Van Luik och jag.

 

Torsdag dök min barndomsvän upp i TV4 Nyhetsmorgon där hon gjorde glass. Sin fantastiska Mormor Magdas helt naturliga glass. Så roligt att se dig där Angela!

10491284_10152291077077532_2499300193446807170_n

MIN kompis.

 

Dagen fortsatte med att jag blev intervjuad av en tidning. Återkommer när det finns ute. Sedan blev det skojakt till veckans höjdpunkt. Tyvärr gick jag lottlös ur den jakten och fick ta med mig mina gamla vapendragare men jädrar vad jag älskar de där skorna. Snart faller de ihop men vi har haft en väldans massa kul ihop.

bild (12)

Inköpta till min release 2012. Still going strong.

 

bild (13)

Statoil i Leksand.

 

Och så. Var det dags. Bröllop i dagarna tre i Tällberg. Jag har så mycket att säga om det men Simona Ahrnstedt har redan sagt det så bra. Jag spammade Facebook och Instagram (kolla in #pamochchrister2014)  hela helgen pga att allt var så fantastiskt! Bruden Pamela Andersson och brudgummen Christer Skog visade en sådan omtanke om oss bröllopsgäster från att vi anlände i fredags, till att vi åkte idag. Det var ett äkta dalarnabröllop i dagarna tre och innehöll träning, kyrkbåtsrodd, champagne, härliga gäster, en massa underbara tal men mest av allt – så mycket kärlek. Eller lite som jag sammanfattade det på Facebook någonstans i mitt spammande:

 

facebook

 

bild (7)

Den rosa yogamattan ledde till festen.

 

bild (8)

Pernilla och Jens Alm.

 

bild (9)

Queens of selfies.

 

 

bild (5)

Amor vincit omnia. Tack för en fantastiskt underbar helg Pam och Christer! ❤

 

Hur någon vecka ska kunna toppa den här som just gick, det undrar jag. Men – nästa vecka är boksläppsvecka så jag tror att det händer en del då också. Jag tar också emot en ny sjua och drar igång höstterminen 2014. Jag är taggad och redo!

3 kommentarer

Under Uncategorized

Dagens utmaning

Den här veckan alltså… Utmaning på utmaning.

Först var jag med och debatterade i direktsänd tv. Kan säga att min första tanke när de kontaktade mig, var att säga blankt nej. Skulle jag sitta och rodna och stamma i direktsänd tv och försöka minnas vad det var jag ville säga nu igen? Nä nä, så roligt skulle vi inte ha det. Men så tänkte jag ett varv till och tyckte att det nog kunde vara lite kul. Och intressant. Och bra. Att vara med. Och hur illa kunde det gå? Det värsta som kunde hända var ju ändå att jag rodnade, stammade och inte visste vad jag skulle säga. Nu blev det inte så. Jag tycker själv att jag gjorde en helt okej tv-premiär. I alla fall tyckte jag det när jag tittade på debatten 02:30 i torsdags natt. Heh.

Och så kom lördagen den 21 september. Den dagen var så långt borta nyss. Den var så långt borta att jag hade god tid på mig att träna inför den. Och just som jag hade kommit igång och börjat se lite resultat blev jag sjuk. Såklart.

Så. Utan att ha tränat på två veckor, med täppt näsa och för lite sömn var det så dags för mig att för första gången springa ett lopp. Topploppet. Bakgrunden till att jag beslutade mig för att springa var att min vän Pamela som är chefredaktör för Topphälsa, för en envis kamp mot en hjärnjävlatumör. Den där tumören är så sjukt envis men Pamela är envisare. Och jag tänkte. Om Pamela kan kämpa månad efter månad, dag ut och dag in mot tumören så borde jag kunna ta mig runt 5 kilometer. Och så drog jag ihop ett lag. Susanne Boll hängde på. För hon hade minsann börjat springa i smyg, i somras.

Vi möttes vid Odenplan idag, sex stycken glada och taggade tjejer. Jag kände lite oro för hur jag skulle orka, totalt otränad och allt det där.

Min plan var att ta det lugnt. Jag ville inte ta ut mig och jag har aldrig sprungit hela fem kilometer förut, utan att gå ibland. Jag var inställd på att jag nog skulle gå lite idag också. Men. Startskottet gick och jag började springa. Väldigt lugnt. Men kände snart att benen ville mer. Så jag lät dem springa på. Och bestämde mig för att springa hela vägen. Jag skulle få springa hur sakta som helst men gå, det fick jag inte. Med draghjälp av skön musik, vätskestation, fantastisk utsikt och discotunnel blev det hela en riktigt rolig upplevelse. Och alla de där som gick, som jag sprang om, de blev en sporre. ”Jag tänker inte gå. För om jag går kanske de springer om mig och då blir det pinsamt.” Jag blev förvånad själv, över min tanke. Vad är det för en vinnarskalle plötsligt? Jag som inte bryr mig om resultat, tider och tävlingar. Jag kollar inte ens listor för att se hur det går för min bok. (Andra håller koll åt mig dock, tack vänner).

I alla fall. Jag hade ett hyfsat tempo och ibland hade jag nog kunnat ge mer men vågade inte för jag visste inte riktigt hur jag skulle fördela de där 5 kilometrarna. Jag ville orka hela vägen.

På slutet spurtade jag och väl i mål var jag helt slut. Vi snackar blodsmak. Och lycka. JAG SPRANG HELA TIDEN I FEM KILOMETER! Och på en helt okej tid, mycket bättre än jag hade kunnat tro! 32:13
Det har varit en jädrigt bra vecka. Jag har utmanat mig själv och varit med om nya saker. För det är ju så här som de säger i Bröderna Lejonhjärta:

”Ibland måste man göra saker man inte vågar för annars är man ingen människa, bara en liten lort.”

Och vem vill vara en lort? Inte jag!
Bildkavalkad från dagen:

Förberedelser.

20130921-220226.jpg

Team Bubblarna. För att vi är några träningsovana som bubblar uppåt. Och gillar bubbel.

20130921-220234.jpg

Toakö innan loppet.

20130921-220248.jpg
Susanne supertaggad!

20130921-220302.jpg
Min fina kollega, också supertaggad!

20130921-220316.jpg

Min fina f.d. kollega. Också väldigt taggad!

20130921-220327.jpg
Susannes barndomskamrat. Proffsutrustad och toppentaggad! Och jag kan exklusivt avslöja att det var den här kvinnan som vann i vårt lag. GRATTIS!

20130921-220340.jpg

Skrivpolaren som också är min mans kollega. Coolt taggad.

20130921-220349.jpg

Undertecknad. Lite nervös. Väldigt taggad.

20130921-220405.jpg

20130921-220419.jpg

20130921-220431.jpg

20130921-220439.jpg

Och så här gick det. Konstigt nog stämmer inte Runkeepers sträcka med Topphälsas men det skiljer inte så mycket. Min sluttid är några sekunder kortare också.

20130921-220449.jpg

Bubblarna did it!

20130921-220500.jpg

Och här minsann. Topphälsas chefredaktör som gled i mål, looking cool.

20130921-220514.jpg

Hurra! Vi har sprungit ett lopp!

20130921-220525.jpg

Hurra hurra hurra!

20130921-220542.jpg

Proffsöppning av Team Bubblarnas favvodryck.

20130921-220550.jpg

20130921-220719.jpg

Sååå nöjda!

20130921-220735.jpg

20130921-220746.jpg

20130921-220751.jpg

Lagets medlemmar kom på plats:
445, 500, 778, 935, 1302, 1324.
Vi är supernöjda! Eller, jag är det i alla fall!

Sådär ja. Imorgon är det söndag. Då ska vi göra lite läxor. Det blir en annan typ av utmaning.

4 kommentarer

Under Träning, Uncategorized

Är den självupplevd?

Varje intervju.
Varje gång jag berättar vad boken handlar om för någon.
Och så ”he he.” Och jag kväver en suck. För jag tycker det är så fantasilöst. Också nästan en förolämpning. Eftersom det då skulle innebära att jag inte kan skriva annat än sanningar.

Men nu ni. Nu ska ni få höra. Ja. Den är självupplevd.


alltid_du-alm_pernilla-21891974-3668761209-frnt


Min bok
är självupplevd. Allt i boken har jag själv upplevt. Jag har suttit där på min kammare och fantiserat. Försökt tänka mig in i. Känt hur det skulle kunna kännas. Testat ord, hur skulle jag säga om … Hur skulle det kännas om någon gjorde så här? Eller så här?  Hur gör man egentligen när man drar någon till sig i en kyss? (Viss praktisk research har förekommit där).

Några saker har jag rent konkret upplevt i verkligheten och kunnat sno rakt av. Kan inte avslöja här pga folk som inte har läst boken inte ska få veta saker som händer i den men vissa saker … Men en hint är: Jag vill aldrig uppleva dem igen!

Igår när jag var ute och sprang sprang jag förbi huset där Caroline och Mårten bor. Alltså. När jag springer förbi och ser huset så tänker jag så. Där är deras hus.

Jag valde ut det tidigt. Det är ett vanligt 1,5 plans hus. Grått med vita knutar, på en hörntomt. Jag gillar hörntomter och jag tror att Caroline och Mårten också gillade det, det var därför de byggde där. I trädgården står en gungställning och till huset leder en prydlig stenbelagd gång. Det är ordning och reda och fint. På utsidan.

Jag springer förbi och ler. Tänker att jag är sinnessjuk. Som tror att mina karaktärer i en påhittad bok faktiskt har ett hus.

(Med springer förbi menar jag lunkar, flåsar, svettas).

12 kommentarer

Under Alltid du, Skrivande, Tankar